Några tankar om datorspel och lärande genom upplevelser

31 maj, 2015 av: Jimmy Wilhelmsson  

Spel och lärande är ett intressant och omdebatterat ämne. Egentligen vet jag inte särskilt mycket om varken pedagogik eller lärande alls utan följande bör mer ses som ett inlägg i debatten kring vad spel kan ge som varken böcker, föreläsningar eller filmer kan berätta.

För egen del handlar det om hur spel kan ge upplevelser som inte bara är underhållning utan även kunskap. Ofta samtidigt.

Jag har spelat Elite: Dangerous till och från sedan årsskiftet i mån av tid; det är ett ganska tidskrävande spel. Det som håller mig fast i denna science fiction rymdsimulator är det faktum att hela din omgivning med tusentals stjärnor mot en mörk rymd inte är en ritad bild; varje stjärna är ett objekt, en destination. Om du flyger tillräckligt länge mot vilken som helst av dem kommer du till slut att komma fram. Detta ställer såklart krav på motorn som ska rita upp och hålla reda på alla dessa objekt.

elite_stars_planet

Tillvägagångssättet hade inte intresserat mig särskilt mycket alls om det inte vore för det faktum att Elite utspelar sig i Vintergatan, vår egen galax. Det ger sken av att försöka återskapa det vi vet om solsystemen i vår galax och sägs simulera de 400 miljarder solsystem Vintergatan tros innehålla.

400 miljarder. Det är ganska många stjärnor. Det är så många att det är bortom svindlande siffror, så många att vi inte fattar. Faktum är att det är så ofattbart många stjärnor att det är svårt att förstå mina lärare som predikade om att rymden är nästan tom. ”In space there is a lot of space”. Det hänger givetvis ihop med det faktum att rymden som sådan är ofantligt mycket större än den sammanlagda materien av alla stjärnor – men det är obegripligt för hjärnan när det bara sägs rakt ut.

star_systems_elite

Säg så här: det bor 7 miljarder människor på Jorden i dag. Någon har räknat ut att det totalt fötts drygt 100 miljarder människor någonsin sedan människans begynnelse. Det är fortfarande bara en fjärdedel av hur många stjärnor det finns i Vintergatan. Fyra solar per person som någonsin levt.

Kan spelet ens namnge dem alla? Och hur stor skulle databasen bli? Ytterligare någon har gissat att om databasen endast innehåller unikt ID, namn, läge och lite andra variabler skulle den bli drygt 14 terabyte stor. Det är hanterbart men knappast något spelservern skickar fram och tillbaka till varje spelare som åker runt och undersöker galaxen. Istället genereras förmodligen varje solsystem utifrån det kryptiska namn varje okänt solsystem har i spelet, till exempel EGNAIMT WI-Y A70-1.

Den stora merparten av solsystemen finns alltså inte; de genereras när någon besöker dem utifrån givna regler.

Ponera ytterligare: om vi skulle namnge dem alla, säg med ett känt ord – hur länge skulle våra ord räcka? Det finns tydligen knappt 7.000 kända språk på Jorden. Om vi antar att varje språk innehåller ungefär lika många ord kan vi utgå från engelska. Engelska innehåller 250.000 ord om vi är snälla och även räknar obsoleta sådana samt derivativa ord som bildas utifrån andra ord.

Det ger drygt 1.7 miljarder ord – och räcker därmed inte långt. Ska vi namnge alla stjärnor i Vintergatan får vi hitta på ord, sätta ihop ord – eller helt enkelt ge dem avancerade koder som vi ju faktiskt ofta gör i verkligheten när vi hittar nya himlakroppar. Vi kan alltså bokstavligt räkna med att ord inte är nog för att beskriva solsystemen i Vintergatan.

Så …stjärnorna i Vintergatan är många. Jag fattar det – och jag fattade det innan jag satte mig i ett rymdskepp i Elite: Dangerous.

Elite_Dangerous_Star_Chart

Det många av oss dock inte riktigt förstår är att rymden verkligen är så tom som våra lärare brukade säga. Med tillräckligt med stjärnor för att vi inte ens ska kunna namnge dem, eller ha koll på dem i en hanterbar databas, så känns det som att vi knappt kan sätta av från en planet innan vi krockar med nästa. Eller?

Det Elite får mig inse är att det är precis tvärtom. En av poängerna med att spela Elite är att bege sig till solsystem ingen tidigare besökt. Det kan låta som en omöjlighet med tanke på att det ska finnas en halv miljon registrerade spelare men med lite lätt huvudräkning inser alla att det räcker och blir över. När du upptäckt en himlakropp, vare sig det är en stjärna, planet, måne eller asteroidbälte – kan du scanna den med diverse utrustning och få reda på mer om den. Om du scannar den först av alla kommer det att stå i stjärnkartan för alltid att det var du som hittade den först, en ganska cool belöning för en upptäcktstörstande scifi-tok.

elite_dangerous_star

Att befinna sig precis bredvid en stjärna är omvälvande, åtminstone till en början. Storleken kan vara enorm, trots stort avstånd – och kommer du alltför nära blir hettan ett problem, även för de avancerade skepp du flyger i Elite. Det är inte ovanligt att det finns himlakroppar inom samma solsystem som befinner sig flera hundratusen ljussekunder bort – vilket alltså betyder att det tar hundratusentals sekunder för ljuset att nå dit. Inom ett och samma solsystem.

Det skepp jag flyger nu kan komma upp i cirka 600-700 gånger ljusets hastighet, vilket såklart är en praktisk omöjlighet såvitt vår vetenskap vet i dag. Men om vi glömmer detta faktum så kan vi konstatera att det ju är …rätt snabbt. Men trots dessa löjliga hastigheter tar alltså en sträcka på 400.000 ljussekunder mig runt tio minuter att tillryggalägga. Det är bara att låsa styrspaken i sitt läge och koka en kopp kaffe om det är värt resan att ta sig dit.

Stjärnan jag utgick ifrån lämnades bakom mig och blev mindre och mindre på ganska kort tid. Efter bara tjugo sekunder såg jag den knappt längre – och under ytterligare drygt nio minuter mötte jag ingenting alls. Nada. På nio minuter.

I en hastighet av 600 gånger ljusets hastighet.
Inuti ett enda solsystem bland 400 miljarder andra.
I en galax bland oräkneligt antal andra.

elite3

Jag inser att känslan, trots att den kommer från ett spel, inte går att återge. Efter ett par dagar av utforskande av de tomma delarna av galaxen börjar ensamheten göra sig påmind. Elite är ett MMO som innehåller mycket folk men de allra flesta håller sig till handel eller piratverksamhet i de bebodda delarna av Vintergatan, vilket kokar ner till kanske ett par hundra solsystem. Du behöver inte färdas många hundra ljusår bort (resor mellan solsystem sker via rymdhopp och mäts inte i ljushastighet) för att vara helt själv och få uppleva tomheten som tryckande och total.

En av de saker vi människor förmodligen tar mest för givet borde vara materia som sådant. Vi är födda på en planet och vana vid mark under fötterna, syre i atmosfären och vatten i haven. I rymden är materia ett stort undantag det finns väldigt lite av. Om Vintergatan vore en gympasal kunde de samlade stjärnorna och planeterna liknas vid dammkornen i luften.

Jag låter nu kanske som en student som nyss börjat på naturvetarprogrammet – och det är inte att jag inte känner till allt detta redan – men det kan aldrig illustreras så väl som att få ”uppleva” det hela på egen hand. Jag har aldrig fått den känsla för oändligheten som jag fått i Elite: Dangerous, vilket känns både coolt och lite skrämmande.

Det här är inget inlägg i hur datorspel ska ersätta traditionell undervisning med böcker och föreläsningar. Bara en liten reflektion kring hur ett spel lyckades få mig att verkligen förstå (eller tro mig förstå) ett faktum jag redan visste genom att låta mig uppleva det istället för att bara läsa om det.

För egen del kommer jag nu att vända kosan åter mot bebodda system för att håva in storkovan efter veckor av utforskande bland okända solar och planeter. Det ger mig nog med pengar att fundera på ett nytt skepp. Kanske ska jag byta yrke och börja med handel istället – till och med pirater känns välkomna efter den isolation ett par tusen ljusårs interstellär backpacking innebär.

 






Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.



Kategori: Spel & Data
Etiketter:

Kommentarer

4 kommentarer till “Några tankar om datorspel och lärande genom upplevelser”
  1. Anders Carlsson skriver:

    Bra skrivet, men det där med mängden damm i gymnastiksalen beror väl på hur ofta och noga man städar den? ;-)

  2. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Haha, ja kanske. Det är en haltande jämförelse – men ungefär lika absurd som antalet och storlekarna det handlar om.

  3. Mindrax skriver:

    Har du kört Elite – Dangerous nåt mer på sistone?
    Jag körde det ett tag sen tröttnade jag tyvärr.
    Blev väldigt repetitivt i längden.
    Men nu har det ju hänt en del i spelet med fraktioner och mer politik inblandat.
    Kanske dags att damma av spelet igen.

  4. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Jodå, jag kör fortfarande – under en lång period har jag mest sysslat med utforskning och att resa över väldigt avstånd. På senare tid har jag dessutom gått över från Solo till Open Mode, då jag känner att jag har lite mer att sätta emot störiga pirater. Fraktionerna tycker jag verkar intressanta men jag har inte själv valt sida än, men det kanske kommer.

    Så absolut, jag kör fortfarande men kanske inte varje dag. Tycker även att deras små uppdateringar tillför extragrejer varje gång, vilket uppskattas.

Kommentera