En av företeelserna som följde mig under skrivandet av Generation 64 var Simon Stålenhag och hans vackra bok, Ur Varselklotet. Samtidigt som vi under 2014 successivt publicerade nyheter runt vår bok så gjorde Stålenhag och Fria Ligan detsamma. Vi råkade dessutom ha smyglansering exakt samtidigt, på Bokmässan i Göteborg i slutet av september.
I går fick jag tillfälle att sitta ner och luncha 90-tal med Stålenhag själv.
Just nu pågår branschmässan Nordic Game – ett tre dagar långt mötes-, mingel- och föredragsmaraton dit konsumenter, alltså spelarna, inte är välkomna. Det handlar om att träffas och diskutera idéer, koncept och framtiden för spelbranschen – och lilla Malmö har faktiskt lyckats med konststycket att skapa ett event väldigt många av de operativa höjdarna faktiskt besöker.
Inbjuden för att prata om sina illustrationer, anlände Simon Stålenhag till Malmö under förmiddagen. Vi hade sedan tidigare hörts lite grann via epost och bestämt att vi skulle lämna Nordic Game-området för en dryg timme och käka lunch ihop. Vilket vi gjorde tillsammans med Jacob Lind, lärare på Game Assembly.
Jag har märkt att många av mina läsare också har köpt din bok; de har inget direkt gemensamt men verkar tilltala samma målgrupp, vilket är kul.
Jag måste ju erkänna att även jag skaffat den – försökte få tag på den under Bokmässan men den tog slut nästan direkt? Även reservlagret från Science Fiction-bokhandeln som skeppades in från Göteborgsbutiken tog slut direkt.
Haha, ja – det är roligt att det blev så, jag har ju faktiskt din bok också! Dock hade jag själv inte en Commodore 64, jag är nog på håret för ung – jag föddes 1984 och kom i kontakt med datorer för första gången under 1994, i form av min pappas IBM Aptiva 486, 25 MHz med 4 MB RAM och 120 MB hårddisk, om jag inte minns fel. Det fick mig att halka in lite grann i demoscenen mot slutet av 90-talet, jag började tracka musik i Impulse Tracker och var med och tävlade i DreamHack både 98 och 99.
Så datorer förändrade ditt liv och din karriär också, kan man säga?
Datorer förändrade i högsta grad mitt liv, först och främst fick de mig att börja med musik, men allt moddande av spel och så vidare låg ju till grund till varför jag började jobba med dataspelsutveckling överhuvudtaget.
Men du hade alltså aldrig någon Commodore-dator? Och pillade aldrig med trackers mer än i DOS-miljö?
Nej, precis. Men jag hittade faktiskt en på ett antikvariat, en slags finare loppis. Bland sakerna de ännu inte hade sorterat låg en Amiga 600-kartong; jag kikade i den och där låg en Amiga 600 som förmodligen aldrig varit öppnad. De små påsarna som förhindrar fukt trillade ur och det hela såg orört ut. Jag ville köpa den men efter att den tillfälliga personalen ringt ägarna visade det sig att de inte ville sälja. Synd, det hade varit coolt med en orörd Amiga!
Du har precis utannonserat en uppföljare till Ur Varselklotet och håller just nu på att översätta boken till engelska för en internationell version; kommer det något annat varselklotrelaterat i framtiden?
Haha, det får vi se. Inget är omöjligt. [tystnad medan han sörplar en smoothie]
Medan Jacob och jag käkar varsin stadig classic respektive veggoburgare nöjde sig Simon med dubbla smoothies.
Jag känner mig inte hungrig, vilket är lite märkligt eftersom det var ett tag sedan jag åt. Det kan vara viss nervositet; jag är egentligen inte en person som gillar att stå på scen och jag gillar heller inte att vistas kring alltför många människor samtidigt. Jag har inget emot uppmärksamhet, men trivs rätt bra i ensamhet – när jag arbetar vill jag gärna dra ut på landet mot Mälartrakten och mitt fritidshus där. Egentligen hade jag kunnat tänka mig att bo där året om, jag är inte heller någon stadsmänniska.
Timmen vi har att luncha ihop förflyter snabbt. Jag ska iväg på ett fotouppdrag och Simon själv ska tillbaka för att förbereda sitt scenframträdande inför en förväntansfull spelpublik som fullkomligt avgudar hans verk.
Vi hinner dock diskutera det väsentligaste; Doom, autoexec.bat-filer, 4-kanaliga trackers, 486:or med 4 MB minne och andra väsentligheter vi båda mer eller mindre växte upp med.
På något sätt var han ungefär som jag förväntat mig, den gode Simon Stålenhag – nyfiken och eftertänksam. Möjligtvis hade jag förväntat mig en lite kaxigare typ vars iPhone ringer stup i ett, eller något i den stilen. I vilket fall är jag glad att verklighetens Stålenhag visade sig vara en ödmjuk och försynt människa med ett genuint intresse åt retrohållet, även om han i högsta grad lever i nuet.
Och dessutom en äkta Doom-fantast.