En del speltitlar är mer notoriska än andra. En del spelrecensioner blir också mer ihågkomna än andra. Rainbow Arts megahit The Great Giana Sisters nådde aldrig några försäljningsframgångar av naturliga skäl – men det finns anledning att återkomma till recensionerna av spelet ifråga, oftast för att det stora flertalet proklamerade en spelsuccé utöver det normala.

Tomas Hübners recension av The Great Giana Sisters är en sådan.

Det har skrivits spaltmeter om Giana Sisters öde, inte minst här på Spelpappan. The Great Giana Sisters är ju ett spel alla C64-ägare hade men ingen hade betalat för. Än i dag är originalspelen relativt svåra att få tag på och kan gå loss för åtskilliga tusen kronor i bra skick – något C64-fans verkligen inte är vana, som tur är.

Det som kanske inte lyfts fram lika ofta är recensionerna av nämnda spel. Jag vill särskilt lyfta fram Tomas Hübners recension av spelet i tidningen Datormagazin; den dök upp under en tid då Commodore 64 började få ge vika åt Amiga 500 på riktigt, både spel- och programmeringsmässigt. Demogrupperna och knäckarna började överge den bruna brödburken, lockade av HAM, ”oändligt” med minne och multitasking.

Det är då Armin Gessert, Manfred Trenz och Chris Hülsbeck dyker upp med en odödlig titel som sparkade igång Commodore 64 och lät den uppleva ännu några år av fantastiska spel.

I dag är The Great Giana Sisters-omslaget inget annat än progressivt. Här klampar två italienska systrar in på två italienska bröders domäner och deklarerar att ”The brothers are history” – och med säkerhetsnålar och kedjor i öronen, koppel runt halsen samt punkfrisyr. Till råga på allt släpps hela rasket av en distributör som kallar sig Rainbow Arts. Det är nästan för bra för att vara sant.

Här är Tomas Hübners recension av The Great Giana Sisters, sparad för eftervärlden.

The Great Giana Sisters

Det mycket omtalade spelet Giana Sisters har nu släppts och det verkar som om förhoppningarna infrias. Det tycker i alla fall Tomas Hybner som hävdar att spelet är ”oerhört godkänt”.

En natt när lilla Giana från Milano låg och sov hade hon en konstig dröm. En så konstig dröm att hon fastnade i den och för att komma ut måste hon hitta en stor magisk diamant.

Spelet är ett ganska konventionellt plattformsspel i stil med Mario Bros. Giana har fem drömliv som hon blir av med om hon stöter på några av de monster som finns i den horisontellt rullande banan, trillar ned i hål, nuddar eldar eller kliver på spikmattor.

Hitta diamanten

Det hela går ut på att man ska ta sig igenom de 32 olika banorna fram till den magiska jättediamanten. På vägen ska man plocka upp drömkristaller som ökar på Gianas ”trötthet” har man samlat 100 drömkristaller får man ett till liv. I banorna finns också specialstenar som man kan nicka underifrån. Gör man det kommer antingen en drömkristall upp eller en bonussak. Om man fångar bonussaken förändrar de Giana lite eller ger henne nya krafter.

Den första bonussaken är en eldkula som förvandlar Giana till en liten punkare som kan nicka sönder vanliga stenar. De övriga ger henne möjligheten att kasta drömbollar, motstå eld, smartbomber som utplånar allt farligt på skärmen och extraliv.

I banan finns också broar som trillar sönder när man kliver på dem. Enligt alla naturlagar har de bara ett stort hål under sig vilket leder till en säker död.

Rejält fusk

En liten klurig miss är att man kan fuska ordentligt på de nivåer som tilldrar sig under mark. Nickar man sönder en sten längst upp på skärmen kan man sedan hoppa upp genom hålet och gå uppe i siffrorna. Allteftersom man tar sig igenom nivåerna upptäcker man att svårighetsgraden inte ökar nämnvärt mellan nivåerna.

Spelet blir lite lätt monotont men det är där tjusningen ligger, man behöver inte bläddra en massa i manualer och den enda variation spelet ger är i form av banförändring som innebär att man får fatta kvicka beslut och göra minst sagt lika kvicka rörelser.

Grafiken i spelet är väldigt enkel vilket inte gör spelet tråkigare, snarare roligare i och med att man inte behöver klura på vad saker och ting egentligen är. Grafiken på 64:an innehåller dock lite dåligt färgval så kanterna på grafiken är lite ”luddiga”. Annars är skillnaderna mellan C64 versionen och Amiga versionen minimala.

Stor ljudskillnad

Ljudet i spelet består av en melodi som spelas under spelets gång och ljudeffekter som hörs väldigt bra trots musiken som spelas. Här råder självklart en stor skillnad mellan 64:ans ljud och Amigans. Men 64:ans håller måttet om man jämför med andra 64:a-produkter. Håller måttet gör givetvis Amigans ljud också.

Det som är mest fascinerande när man spelar båda versionerna omväxlingsvis är hur otroligt lika de är. Man behöver inte gräma sig över man inte hoppar lika långt i de olika versionerna eller dylika missar. Proportionerna är också de samma. Som slutomdöme kan man inte ge Giana Sisters annat än oerhärt godkänt.

Tomas Hybner

Tomas Hübner är lika hård och bister som vi vande oss vid – men avslöjar ändå i sifferbetygen att han faktiskt älskade spelet. Att han dessutom gav betyget 3 av 5 under kategorin originalitet är stor humor.

Som en bonus för att det snart är helg bjuder jag på Machinae Supremacys version här nedan.

Ha en fortsatt trevlig fredagkväll!