Det snackas mycket rollspel i höst. Jag och Orvar Säfström släpper stora boken om Äventyrsspel och Galago släpper boken om svensk rollspelshistoria. Lägg därtill att Äventyrsspels gamla varumärken i högsta grad lever; Riotminds vill släppa ett slags nyutgåva av Drakar och demoner och Fria ligan fortsätter ge ut högkvalitativa Mutant-produkter.

Inte undra på att man funderar tillbaka; vad lärde jag mig av rollspelen?

Jag har alltid haft oförstående men förstående föräldrar. Som aldrig riktigt begripit sig på vad jag pysslat med men som ändå låtit mig fortsätta i övertygelsen om att åtminstone jag vetat vad jag gett mig in på. Så var det med de tidiga hemdatorerna – och så var det med rollspelen.

Historien om hur jag började med rollspel har jag redan dragit i en annan artikel. Som barn upplevde jag mig vara duktig på att teckna och läsa men sämre på att lösa problem och räkna ut mattetal. Jag hade respekt för instruktioner och bestämde nästan på förhand att jag inte förstod dem – just därför var det med små steg jag tog mig an enkla soloböcker, för att sedan ge mig på mer avancerade Fighting Fantasy-böcker och slutligen sitta där med hela Ensamma Vargen-serien och äntligen vara herre över regelsystemen. Jag begrep allt, mina farhågor var ogrundade.

När min vän, och tillika spelledare, Fredrik visade mig Drakar och demoner, ”svarta lådan”, var det med viss misstro jag lyssnade. Han var duktig på regler och spel, något jag respekterade. ”I Drakar och demoner kan du göra vad du vill”, sade han. ”Låt oss skapa dig en rollperson, så kör vi.”

Så föddes Rolzo; en märklig alv med heltäckande ringbrynja och mask för ögonen. Han användes inte i särskilt många äventyr men han var ändå den förste rollperson jag gestaltade. Jag minns såväl mina första trevande spelmoment:

– Ok, du är i byn nu. Vad gör du?
– Jag kikar längs gatan, vad ser jag?
– Mitt emot finns en lanthandel, det ser ut som ett hyfsat ställe att proviantera på.
– Står någon utanför?
– Nej, inte just nu.
– Ok, jag går dit och in genom dörren om det finns en sådan.
– Det finns det; och ytterligare längre ner ser du …

Och så fortsatte det. Inte särskilt coolt eller medryckande men just då var jag fascinerad enbart av det faktum att jag kunde göra vad som helst; om jag kikade åt vänster så berättade spelledaren vad jag såg – det var otroligt mycket mer avancerat än allt Alga hade att komma med på den tiden.

Det var med Rolzo jag dristade mig att tränga ner i Spindelkonungens pyramid. Jag hade säkert med mig en kamrat av något slag men vem det var har jag glömt i dag.

Det var otroligt spännande; varje steg kunde vara mitt sista – jag smög nerför gångarna med svärdet draget och nerverna på helspänn. Allt osade rollspelsnybörjarfasoner och det var underbart.

Det känns klyschigt att säga att spelande aldrig blev sig likt igen, men så var det. Rollspelet lärde mig att tänja på gränserna – att inse att spelregler inte fanns till för att begränsa utan för att möjliggöra. Att spelbräden inte är ett sätt att ge spelaren möjlighet att göra saker, utan bara att begränsa denne från att göra vad den vill. Och rollspel har inga spelbräden.

Rollspelen lät mig dock inte heller göra vad jag ville – flera saker är svåra eller rentav omöjliga. Men de gav mig möjlighet att försöka göra vad jag ville. Och den möjligheten skulle innebära all skillnad i världen. Kortfattat gav rollspelet Drakar och demoner mig ett självförtroende att ge mig an och klara av att läsa och förstå komplicerade regler. Det gav mig också förmågan att se bortom regler och vad de är till för. Detta är något jag är övertygad om att jag haft nytta av hela livet.

Och förhoppningsvis många med mig.

Ha en fortsatt härlig måndagkväll!