Ibland får jag frågor om moralpanik. Jag antar att det beror på att jag ganska ofta skriver om typiska 80-talsfenomen som fick omvärlden att höja på ögonbrynen eller till och med motverka i tron att det var farligt.

Jag skulle dock vilja förtydliga min syn på moralpanik och framförallt försöka sätta fingret på varför diskussionen kring den i media ofta är både relevant och irrelevant på samma gång.

Under våren 2013 besökte jag Tommy Gustafsson, docent i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. Han skrev tillsammans med Klara Arnberg, doktor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, en bok om just svensk moralpanik från 1900-talets början och fram till våra dagar.

Det hela är en metodisk och lärorik genomgång av olika epoker av moralpanik – och egentligen ganska heltäckande inom området. Jag kan tycka att den som bok betraktat fick på tok för lite uppmärksamhet, åtminstone med tanke på hur mycket tid vi fortfarande ägnar åt att diskutera moralpaniken från framförallt 80-talets populärkulturella fenomen, såsom hårdrock, videofilm och datorspel.

Efter att jag intervjuats till en artikel om boken om Äventyrsspel, som jag skrivit tillsammans med Orvar Säfström och gav ut nu i december, så återkom reportern till mig och ville ha min åsikt om ”moralpaniken kring rollspel och vuxenvärldens oförmåga att inse att detta var guld värt för kreativiteten” – samt eventuella paralleller mellan rollspel och det jag skrev om i min förra bok, Generation 64. Jag svarade följande:

Paralleller finns det ju i det faktum att rollspels- och datorhobbyn verkade gå hand i hand. Exakt varför det var så vet jag inte men förmodligen är båda två kreativa inomhus-hobbies som tilltalade unga som inte var rädda för att dyka djupt ner i saker och ting. Commodores ingenjörer lirade ju Dungeons & Dragons mellan varven av kretskortskonstruktion.

Moralpanik är och har varit populärt att skriva och berätta om i rätt många år nu – och frågan är om vi inte nått vägs ände vad gäller våra föräldrars okunskaper under 80- och 90-talet? Det är underhållande att dra fram gamla galenskaper men jag tror de fattar nu.

Grejen med moralpanik för egen del är på vilket sätt den eventuellt kan speglas i vår samtid, eller kanske framtid? Jag ser gärna retro i skenet av i dag. Vilken moralpanik är vi på väg in i eller kanske mitt i just nu? Vi som är vuxna nu är inte immuna mot den stelbenthet som drabbade våra föräldrar, den är bara så himla svår att upptäcka när du själv är vuxen och ”vill alla väl”. Den som växte upp på ett visst sätt ser gärna det som normen och vill ge sina barn samma sak – och så kommer Drakar och demoner eller Minecraft inklampandes och sabbar alltihop! ”Kan det där vara bra?”

Kanske har vi bara två val? Att försöka se på saken ur de ungas perspektiv nu – eller höra deras moralpanikstories om ytterligare tjugo år. Vad väljer du?

I Generation 64 nämns inte ordet moralpanik bokstavligen en enda gång. Däremot diskuteras upprepade gånger vikten av att inte se på unga människors samtid enbart utifrån dina egna erfarenheter eller försöka dig på att rätta dem utifrån de måttstockar du själv hade. Den förändringsvilja du en gång hade och det mediala uppror du kanske själv var en central del av i unga år bör inte frysa fast och bilda yngre generationers bromskloss.

Tyvärr kan jag tycka att medias diskussioner om moralpanik tenderar att enbart blicka bakåt och ge upphov till för få insikter om vilken moralpanik vi faktiskt själva eventuellt gör oss skyldiga till i dag. Ingen som ägnar sig åt moralpanik använder det ordet om sina egna värderingar; det är först i skenet av utveckling och upplysning vi förstår att de starka åsikterna berodde på något helt annat än själva målfenomenet i sig.

I mitt samtal med Tommy Gustafsson beskrev han det som att ”svensk moralpanik i stort sett alltid handlar om samma sak; delar av en etablerad generation upptäcker ett nytt kulturfenomen de inte förstår men som riskerar förändra det samhälle de är vana vid. Det är i stort sett alltid yngre som pekas ut som offer.”

Jag kan i ljuset av detta inte se att moralpanik är något vi lämnat bakom oss eller något bara äldre generationer sysslat med.

Årets julkalender fick 19 anmälningar från arga svenskar som tycker att den är dålig för just barn – ofta av helt olika anledningar. Det låter inte som särskilt många men det räckte för att väcka liv i en flera veckor lång diskussion i sociala medier om något så banalt som en julkalenders påverkan på barns uppväxt. På liknande sätt tycks debatten om skärmtid aldrig tappa syre i vår tid trots att diskussionen borde handla om vad skärmtiden ägnas åt – eller ännu hellre, vad våra barn gör när de inte sitter vid skärmen. Vi har helt enkelt inte slutat att uppröras över vad våra barn gör trots att vi själva en gång stått på andra sidan.

Det är inte onda människor som sysslar med moralpanik och annan uppläxning av ungas medievanor, det är vanligt folk som vill ungdomen väl men som felriktar sin ilska utifrån de ramar de själva fostrades – men i en tid då kanske andra ramar gäller. Min tes är att vi alla kan bli moralpaniska och förmyndande om vi inte ser upp.

Mitt citat ovan kom inte med i artikeln, förmodligen för att det var lite långt och kanske svävade lite väl långt bort från ämnet. Jag tycker givetvis inte att vi ska sluta diskutera moralpanik från förr – boken Finna dolda ting gör det till exempel förtjänstfullt vad gäller 90-talets rollspel – men jag kan tycka att vi oftare borde använda diskussionen för att se på oss själva genom samma kritiska lupp vi använder för att syna föräldrar från tidigare decennier.

Att vi oftare kunde ställa oss själva den jobbiga frågan – är det oss våra barn pekar finger åt om ytterligare 20 år?

Ha en fortsatt härlig tisdagkväll