God fortsättning och allt det där. Årets första veckor har redan gått i en rasande fart och jag kör rakt in i litet osande Marvel-kritik. Eller ja, kanske inte kritik av Marvel som sådant, utan snarare filmatiseringarna vi blivit bombarderade med hittills under 2000-talet.

Kanske är jag gnällig – men jag tycker verkligen inte en enda Marvel-film fungerar, varken som actionfilm eller bärare av Marvel-stories.

Jag är och har alltid varit svag för Marvel – ända sedan den sommardag 1979 då min mormor av misstag gav mig ett nummer av Spindelmannen – med en ängslig moster May på omslaget, riktandes en jättepistol mot den stackars hjältens huvud.

Det finns något i Marvel-berättelsen som engagerar – ett slags oändligt spektrum av livsöden som sammanflätas på ett sätt som var helt nytt för mig. En hjälte kan spela huvudperson i en berättelse för att få en biroll eller rentav vara statist i en annan – men de är alla med i samma universum och känslan är alltid närvarande att ”vad som helst” kan hända i en Marvel-story; inget är omöjligt.

En av de mer centrala detaljerna i Marvel-berättelser är fajterna – egentligen är hela soppan en enda lång serie vän- och fiendeintriger, lite som amerikansk wrestling. Varje karaktär har sina vänner och ärkefiender – och ibland korsas deras vägar, ibland inte. Alltmedan det känns konstigt när Musse Pigg besöker Farmor Anka är det inte alls märkligt att Daredevil slår sig i slang med Spindelmannen.

Dessa fajter är utpräglat skrivna för serien som medium – och jag tycker inte att de överförs till filmens värld särskilt väl. Jag ska försöka förklara varför genom att dra upp en av mina favoritfajter – Järnmannen mot Straffaren (nej, inte Punisher) i Detroit från Atlantic Special #2-82. Klicka på bilderna för större version.

Den här fajten varar över fem sidor, vilket är ganska länge för en strid mellan bara två figurer – men så är det också numret huvudfajt som fick en grabb nyss fyllda nio år att kippa efter andan. Förmodligen längtade jag efter att en dag få se den här typen av fajter på bio. Det gör jag inte längre.

Problemet med serier är att det talade ordet nästan aldrig synkar med det som händer i bildrutan. I rollspelet Marvel Super Heroes from TSR (som också låg bakom Dungeons & Dragons) förklaras att en stridrunda, alltså den enhet i vilken fajter i rollspel brukar mätas, varar ungefär en bildruta i seriernas värld. Det är ett smart och trevligt sätt att få spelarna att identifiera sig med serietidningens stilistiska drag men när du spelar inser du också hur knepig tajmingen mellan prat och action är.

Järnmannen säger inte mycket men tänker desto mer. Faktum är att han bara pratar med Straffaren en enda gång under hela striden – och resten av tiden ägnas åt att fundera och analysera. Straffaren pratar inte alls.

Sådant funkar inte särskilt bra på film, därför måste nya dialoger hittas på – och dessa är i stort sett alltid betydligt alldagligare om mer meningslösa än Järnmannens funderingar ovan. Vi fattar att det pågår en sekundkamp i hans skalle – han måste slå ut den övermäktige Straffaren snabbt innan rustningen överansträngs och han själv riskerar sitt liv.

När Spindelmannen fajtas brukar det fullkomligt rinna ur honom hån, glåpord, skämt och andra saker som gör honom till den charmige hjälte han är. Inom loppet av en enda smocka i en bildruta hinner han säga lika mycket som en genomsnittlig nyhetsuppläsare gör per inslag. Det funkar inte heller särskilt bra på film.

Nog om talet. En annan sak som är signifikativ för Marvel är sättet på vilket kropparna används när fajterna ska illustreras. En smocka delas inte ut som i boxningsringen utan kräver att armen genomgår sin fulla rörelse – och bildrutan fångar endast det ögonblick då rörelsen antingen inleds eller är fullbordad. Samma sak gäller med varje pose eller position en hjälte eller skurk i Marvel intar. Allt är överdrivet, extra och onödigt dramatiskt – för det är så vi vill ha det.

På filmduken funkar inte den typen av kroppsliga rörelser lika väl även om Marvel-filmerna i olika grad försökt sig på att översätta det till rörliga bilder. Resultatet blir att alltför överdrivna Marvel-rörelser – sådana vi är vana vid att se i serierna – bara blir löjliga på filmduken, oavsett om det är CGI-effekter eller riktiga personer som utför dem.

Kontentan med allt detta är att Marvel-serierna för mig är lika mycket fantastiska stillbilder tagna ur röriga actionmoment som de är härliga berättelser som kittlar tioåringen i mig. När dessa stillbilder får liv och spelar upp det händelseförlopp som faktiskt sker blir det mesta clownartat och funkar inte alls. Tycker åtminstone jag.

Givetvis kan det fungera exakt likadant på andra hållet. Vi har förmodligen alla sett scenen ur Walt Disneys version av Djungelboken när Mowgli för första gången träffar björnen Baloo och ska visa hur tuff han är. I filmscenen klickar allt perfekt, både rösterna och ansiktsdragen bjuder på varm humor och även om vi sett samma scen tjugo gånger är den träffsäker och rolig.

När samma scen skulle göras i serieformat faller den däremot platt. Det som är träffsäkert i filmen går inte heller att översätta åt andra hållet, till seriernas värld. Dialogen är fattig och stillbilderna som valts ut ser också bara trötta ut.

I Marvel-filmerna ser jag bara en actionröra av samma typ som Transformers-filmerna ständigt bjuder på. Stillbilderna saknas, de som skänker det där extra till en annars rätt slät och egentligen ganska våldsam handling.

Ett Marvel-slagsmål i serier kan te sig som balett för den som älskar illustrationerna och hur karaktärerna lyfts fram i sina sätt att strida. En Marvel-smocka på film kan se rentav obehaglig ut då jag faktiskt ser hela förloppet då snytingen träffar hakan och personen går i däck.

Jag förstår och uppskattar att rollspel som Marvel Super Heroes spelas i bildrutor hellre än i sekunder. Marvel-stilen är för mig hellre presenterad som ett diabildspel, bildruta för bildruta, än i en salig actionröra.

År 2017 är inlett – jag har fantastiska saker att berätta men tvingas ta en sak i taget. Vi ses!