Det har nu gått ett tag sedan vännerna på Fria Ligan släppte brädspelet Crusader Kings, men jag har inte riktigt haft tid att testa det förrän nu.

Brädspelet bygger ju på Paradox välkända datorspel från 2004 samt uppföljaren Crusader Kings II från 2012 – två spel jag faktiskt aldrig provat. Det är alltså med helt fräscha ögon jag tar mig an denna medeltida släktkamp i fysisk form.

Crusader Kings-sagan utspelar sig under den europeiska medeltiden då ett flertal kungliga ätter sökte sprida sin makt över den egna kontinenten, men också så långt som via korstågen till det heliga landet i öster. Spelarna iklär sig rollen som sin respektive ätt, snarare än enskilda ledare, och spelet varar typiskt över flera generationer regenter och krig. En enskild ledare kan hålla på ett bra tag, men kommer till slut att duka under av hög ålder – då gäller det att ha säkrat ättens fortlevnad med en arvinge som kan föra de vinnande karaktärsdragen vidare, och försöka förhindra de dåliga sidorna att ta överhanden.

Och jag är ju svag för sånt här, framförallt av två anledningar. Dels för att korsriddare och medeltidens Palestina ligger mig varmt om hjärtat sedan dess jag faktiskt bodde där under en kort period. Jag har tidigare lite lekmannamässigt undersökt de historiska premisserna bakom speltitlar som Defender of the Crown och Assassin’s Creed – samt förläst mig på en hel del litteratur om både korstågen och dess tillkomst. Däremot är jag kanske ingen van strategispelare, men just de strategiska konfliktelementen är avskalade och ganska enkla i sitt utförande i just det här brädspelet.

Dels gillar jag också spel där man aktivt kan förstöra för varandra och ibland gå i direkt konfrontation. Jag har lite svårt för de främst europeiska spel där var och en sköter sitt och mest räknar poäng som jämförs med övriga spelare. Jag gillar konflikter, både de långa och ihärdiga såväl som de temporära och snabbt uppblossande. Jag gillar också möjligheten att kunna hugga varandra i ryggen. Inte för ofta, men det ska hela tiden ligga en känsla av misstänksamhet över spelplanen – oavsett vilka allianser och pakter som gäller för tillfället.

Crusader Kings är rikt på båda dessa saker. Spelets grundidé är att förflytta trupper för att besitta och säkra regioner som ger poäng när spelets tre eror (som motsvaras av ungefär två mansåldrar) nått sitt slut. Den med mest makt i form av underlydande regioner samt hedersbetygelser som sin tids störste byggare, innovationsutvecklare eller korsfarare erkänns som sin tids störste regent och vinner spelet.

Varje gång en spelare ska utföra något, som inte automatiskt kommer att lyckas, genomför denne ett slags färdighetsslag (som i de gamla pappersrollspelen), men med sina karaktärsdrag som bas istället för färdigheter – så kallade trait checks. Varje regent har en liten påse med bra och dåliga karaktärsdrag, och denna påse kan fyllas på med fler karaktärsdrag under spelets gång – inte minst genom giftermål med mer eller mindre dugliga partners. En del karaktärsdrag är särskilt dåliga för att utföra vissa saker, men kan vara bra till andra. Exempelvis är det bra i krig att vara cruel, men mindre bra att vara kind – men i flera andra sammanhang kan en regent tjäna på att vara lite nice och trevlig.

Så till vår första spelomgång. Vi var tre spelare, vilket fungerar – men är i ärlighetens namn i minsta laget. Det finns fem kulturer att spela: English (röd), Frankish (blå), Germanic (svart), Italian (grön) och Iberian (gul). Spelets regler rekommenderar att någon spelar frankerna, annars blir det ett stort hål i mitten av spelplanen där ingen spelare kan mötas: de kulturer som inte spelas av någon står nämligen utanför spelet och kan inte beträdas eller påverkas av någon alls.

Men det räcker inte att bara spela frankerna: som synes på bilden ovan valde vi britter, franker och italienare – vilket funkar, men utsätter frankerna för ojämnt stor press då britter och italienare inte kan mötas landvägen (och inte sjövägen heller, då en typisk flotta bara kan transportera trupper inom samma hav). Alltså: om ni är tre spelare, kör inte kulturer som ligger på diagonalen mot varandra. Värt att tänka på.

Mekaniken med trait checks kan ta en stund att bli van vid. Det framgår snart att det är mycket viktigt att inte ha alltför många dåliga karaktärsdrag (de röda) i sin påse, då de kraftigt försvårar för regenten. En omgång består nämligen typiskt av att spela ut ett kort med en uppgift spelaren vill ta för sig, vilket ofta kräver en trait check. Många dåliga karaktärsdrag gör att denne oftare misslyckas. Särskilt dråpligt blir det när en makalös regent försöker hitta en partner att gifta sig med: ju mer älskvärd och attraktiv den tilltänkta är, desto roligare blir det när han eller hon tackar nej för att spelarens regent är för dum, tjock, ful eller elak.

Jag gillar verkligen Crusader Kings. Det har en väl fungerande balans och intrigerna byggs upp successivt. I början är det enklast att sprida sin ätts inflytande via giftermål och annektering av närliggande och neutrala regioner – men efter ett tag växer behovet att störa, intrigera eller till och med invadera andra spelares regioner. Spelet är ett utmärkt exempel på hur noggrann och exemplarisk planering mals till smulor när planen väl möter verkligheten. Den som bäst kan anpassa sig till förändrade förhållanden drar oftast det längsta strået.

Spelets lilla problem är möjligtvis de situationer som kan uppstå på grund av de många och ibland motsägelsefulla reglerna. Ett spel med många händelsekort som kan påverka varandra kräver enormt välskrivna regler. Crusader Kings har bra skrivna regler, men de är inte perfekta. Under vår första spelomgång på cirka fyra timmar sprang vi på åtminstone tre komplicerade situationer där reglerna inte var supertydliga. Jag hade lyxen att personligen kunna messa en av spelets konstruktörer Nils Karlén och fråga, men det har ju inte alla.

Ett exempel är när en ny regent ska sättas på tronen i det fall den gamle gått bort. Om tronarvingen redan är gift borde partnerns karaktärsdrag stoppas i den nye regentens påse (vilket exempelvis sker när en sittande regent gifter sig) men det nämner inte reglerna något om. Nils Karlén bekräftar att reglerna missat att nämna detta – partnerns karaktärsdrag ska alltså läggas i påsen vid tronskifte.

Ett annat exempel är ett korstågskort som säger att jag vid lyckat uppdrag får placera min sköldmarkör vid ledig plats på korstågsraden. Undertill på samma kort sker en händelse, oavsett om jag lyckas med uppdraget eller ej, som säger att: ”You may place one additional Dynasty Shield on the Crusade Track”. Denna text tycks via ordet ”additional” räkna med att jag klarat uppdraget, men vad händer om jag misslyckats? Ordet ska snarare lyda ”free” än ”additional” för att undvika diskussioner. Vid lyckat uppdrag får regenten alltså sätta dit två sköldar, vid misslyckat bara en sköld.

Den typen av småsaker kan störa en spelomgång, men är hyfsat enkla att ändra på i spelets errata – men det visar bara hur infernaliskt svårt det är att skriva perfekta regler. Det tog förmodligen våra vänner på Wizards of the Coast många speltester för att få reglerna till Magic: The Gathering till den utmärkta förebild de är i dag.

Om du vill läsa reglerna till Crusader Kings hittar du dem här.

Ha en riktigt härlig lördagkväll!