Ett seglivat mysterium i den svenska spelbranschen är vad som hände med Åke och Henrik Andersson, vilka låg bakom datorspelet Tankattack och dess brädspelsmotsvarighet med samma namn.

Tankattack från 1988 till Commodore 64, Spectrum och Amiga blev ingen jättesuccé – och det hade heller inte brädspelet varit när det 1979 gavs ut av ALGA under namnet Taktik. Men visst borde det gå att få veta mer?

UPDATE feb 2022: Jag har under en tid haft kontakt med Henrik Andersson. Det visade sig att Gerdt Lundeberg på ALGA mindes fel och att Åke och Henrik inte var bröder, utan far och son. Åke lever tyvärr inte längre, men en längre artikel om IQ Games kommer alltså vad det lider.

Berättelsen om Åke och Henrik Andersson dyker upp lika plötsligt som den spårlöst försvinner. Första gången jag stiftade bekantskap med spelet Tankattack var inte när det släpptes under tidigt 1989, utan när jag sammanställde några svenska spel inför boken Generation 64. På sidan 164 presenterade jag spelets titelskärm bredvid klassiker som Arne Fernlunds Space Trap och Twisted Minds Rubicon.

Det finns väldigt lite att läsa om Åke och Henrik Andersson både innan och efter det att Tankattack blivit både brädspel och datorspel. Vem var de och varför bodde och verkade de på Irland? På vilket sätt kom två ingenjörer in i spelbranschen på 1970-talet och vad livnärde de sig på i övrigt? Inget av spelen kan ha dragit in särskilt mycket pengar och ingen annanstans dyker någon av dem upp som vare sig kreatörer eller utgivare, åtminstone inte vad vi har kunnat hitta hittills.

Vi vet inte ens om Åke eller Henrik Andersson lever i dag. Enligt vaga uppgifter ska åtminstone Åke, som verkar ha varit den drivande parten, ha varit mellan 40 och 50 år mot slutet av 1970-talet. Det innebär att han borde vara född mellan 1927 och 1937 – och skulle i dag vara mellan drygt 80-90 år gammal. Namnen är vanliga och svåra att söka på: de ledtrådar vi har är att de verkade på Irland, var inte bröder (utan far och son) och förmodligen ingenjörer på elsidan som tidigt intresserade sig för datorer.

Tankattack programmerades förmodligen av Åke eller Henrik Andersson själva: åtminstone framgår det av manualen att de ligger bakom C64-, Amiga- och Atari-versionerna. För Spectrum och Amstrad-versionerna omnämns britten Stuart P. Middleton som antas ha haft någon koppling till utgivaren – samt Rory C. Green som gjorde grafiken. Spelets struktur, mekanik och algoritmer låg dock far och son Andersson bakom – spelet är snarlikt det upplägg brädspelet med samma namn haft ett decennium tidigare.

Tankattack gavs ut av brittiska spelutgivaren CDS Micro Systems i Europa, och av Artworx i USA (vilka kanske blev mest kända för sina strippokerspel). De senare gillade inte sammanskrivningen av titeln och ändrade den till Tank Attack: i övrigt verkar spelen vara exakt likadana.

Far och son Andersson gav även ut ubåtspelet Wulfpack och Hi Q Quiz, men då under CDS budgetvarumärke Blue Ribbon. Flera av deras spel kom både ut till ZX Spectrum och Commodore 64 – och Tankattack dök dessutom upp på Amiga-plattformen, vilken mot slutet av 1980-talet tagit över som Commodores huvudsakliga spelplattform.

Det fanns en liten trend inom datorspelsvärlden, kanske framförallt under tidigt 1980-tal att blanda brädspelens taktila charm med datorspelens analytiska fördelar. Exempelvis slapp spelarna skyffla och blanda kort fram och tillbaka för att skapa slumpmoment – och kunde koncentrera sig på det som hände på brädet. Trenden var dock inte särskilt framgångsrik: spelen blev dyrare att tillverka och spelplaner och andra tillbehör var ofta i betydligt sämre kvalitet än den brädspelare var vana vid, även på 1980-talet.

I vilket fall: Tankattack är ett sådant slags mix av dator- och brädspel som du spelar mot datorn eller med andra motspelare. Det medföljer en spelplan på vilken du som spelare följer det som sker på slagfältet, och så styr spelet självt övriga händelser. Utgivaren CDS var inte främmande för den här typen av spel: de hade något år tidigare gett ut fotbollspelet Brian Clough’s Football Fortunes som också var ett slags datorstyrt brädspel – och som faktiskt kom i ny version alldeles nyligen.

Eller som manualen tydligt förklarade:

TANKATTACK is a computer/board game for two, three or four players where each player takes the role of the General commanding a country’s Tank Corps of one or more armoured divisions. Your objective is to capture the enemy headquarters which will require the planned strategic deployment of your forces and regular fire duels between your own and enemy units.

Och spelet som sådant var inte dåligt. Klassiska datorspelstidningen Zzap! 64 beskrev Tankattack som ”the pinnacle of user-friendliness”, vilket kan antas vara en förutsättning för att ett spel med två separata gränssnitt ska fungera överhuvudtaget. Spelet fick 80% i betyg. Det är ganska hyfsat – iallafall långt ifrån en flopp.

Men titelns krigiska tema var ett problem (precis som det varit tidigare, se nedan). Exempelvis fick Tankattack inte säljas i Västtyskland, Europas stora C64-nation framför alla andra. Förmodligen hjälpte det inte heller att den samtidiga titeln Wulfpack presenterade en stor swastika på titelskärmen.

Manualen till Tankattack omnämner en kommande uppföljare vid namn Marineattack – och vill mena att detta spel skulle komma att utvecklas av samma team, alltså Åke och Henrik Andersson. Marineattack kom dock aldrig ut och det är oklart om det ens påbörjades: det har inte uppdagats någon grafik eller ens en prototyp till spelplan.

Ingenstans i spelets officiella marknadsföring verkar det ha förklarats att Tankattack (och Marineattack) ursprungligen haft Anderssons brädspel som inspiration. Det hade förmodligen inte haft någon större betydelse, då inget av IQ Games brädspel sålde i några större upplagor, men det skulle ändå kunna ha varit något Åke och Henrik Andersson velat nämna någonstans.

Att brädspelen från IQ Games skulle återuppstå i datorspelsformat var egentligen ingen skräll. Åke och Henrik Andersson var tidigt ute med en handhållen elektronisk enhet som kunde utföra enkla beräkningar och var tänkt att i hemdatorernas barndom ta brädspelen ett steg längre in i elektronikens magiska värld. IQ Games handhållna enhet hade ingen skärm, då LCD-tekniken anno 1975 ännu var dyr att implementera. Den hade istället ett antal generiska knappar för input samt enkla lysdioder som output för att ge användaren information i brist på skärm.

Det som kunde anses innovativt, utifrån spelkonstruktörens synsätt, var att denna handenhet kunde programmeras att ge olika sorters utfall, så att den kunde användas till olika spel – vilket i sin tur betydde att det måste medfölja en sådan handenhet i varje enskilt spel. Enheten består av tre stycken TTL-kretsar med drygt 300 transistorer. Förmodligen var det far och son Andersson själva som utvecklade denna handhållna enhet – och som även kom på idén att använda den förhållandevis billiga tekniken till just spel.

Patentet för den handhållna datorn lämnades in under 1975 med Åke Andersson som registrator. Under de nästföljande åren konstruerade far och son Andersson minst tre spel med den elektroniska datorn som bas: ett finansspel vid namn Megapolis, ett landbaserat strategispel vid namn Tankattack (som senare låg till grund för datorspelet) och ett marinbaserat strategispel vid namn Marinattack (som aldrig hann bli datorspel). De hade försökt ge ut några av dessa titlar på andra marknader, främst Frankrike och Italien, men med magert resultat.

Under 1978 vände sig Åke Andersson därför till svenska spelutgivaren ALGA för att få lite skjuts på försäljningen. På ALGA var Gerdt Lundeberg ansvarig för produktutvecklingen och hade bland annat haft i uppgift att särskilt leta efter elektroniska spel, då det stort klart redan på 1970-talet att framtiden var just elektronisk.

Åke Andersson kom till oss med sina spel, och vi köpte både Marinattack och Tankattack direkt, som egna varumärken. Vi utvecklade inget flygbaserat strategispel, vilket kanske hade varit det mest logiska, utan ville istället ha ett finansspel baserat på deras dator. Vi valde då att utveckla ett eget utifrån vårt starka varumärke Finans, hellre än att köpa in deras egenutvecklade Megapolis, säger Gerdt Lundeberg.

Ett problem som uppenbarade sig ganska omgående var spelens krigiska framtoning. Detta var en period då leksaksbranschen var synnerligen utsatt för påtryckningar utifrån av både riksdagen och olika lärarföreningar. Krigen i världen var många och det tv-sända Vietnamkriget var fortfarande färskt i minnet. Leksaksbranschen var tvungen att ålägga sig egna restriktioner och begränsningar vad gäller krigsrelaterade produkter – annars skulle riksdagen se till att stifta lagar, och det ville man verkligen inte.

Särskilt spelet Tankattack var problematiskt: både titeln och omslaget riskerade väcka Konsumentombudsmannen – som i sin tur kunde förklara spelet en så kallad ”krigsleksak” och kunde i värsta fall få dras in. Resultatet blev att det av Gerdt Lundeberg utvecklade Datafinans samt Marinattack släpptes till julen 1978, men Tankattack (som döpts om till Taktik) fick vänta till året efter då man även hunnit ta en ny, mindre krigisk, omslagsbild.

Omslagsbytet fick dock ett oväntat resultat: i och med att Taktik nu såg snällare ut, såg istället Marinattack med sitt omslag med stridande fartyg betydligt värre ut. Konsumentombudsmannen inledde en förundersökning kring huruvida Marinattack kunde anses vara en krigsleksak, och framförde kritik mot omslaget till ALGA.

De offentliga kvarnarna malde dock ganska långsamt och när detta beslut nådde ALGA hade dels Gerdt Lundeberg hunnit sluta sin anställning där, dels hade man även redan bestämt sig för att lägga ner strategispelen från IQ Games och lugnade KO med att spelen inte längre skulle finnas tillgängliga i butik.

Av de tre elektroniska ALGA-spelen var det egentligen bara Datafinans som sålde väl, men dock under en kort period. Utvecklingen på elektroniksidan gick fort och snart var den skärmlösa enheten från IQ Games omsprungen. Far och son Andersson vidareutvecklade aldrig sin teknologi, utan verkar ha gett sin in på ren datorprogrammering istället. Exakt vad de arbetat med i övrigt vet vi i nuläget inte, men förhoppningsvis dyker det upp fler uppgifter om dessa två företagsamma herrar ju mer det skrivs om dem.

Av allt att döma fortsatte Åke och Henrik Andersson att driva företag med Irland som bas. I dagsläget har det inte dykt upp några avtal eller dylikt som kan belysa exakt hur affären med ALGA såg ut, eller som kan ge ledtrådar till vem de faktiskt var (är?) eller var de kommer ifrån. Just nu kan vi bara gissa – men jag lovar att återkomma i det fall någon hör av sig med mer information.

Ha en fortsatt härlig torsdag!