av Jimmy Wilhelmsson (arkivlänk)
Publicerad på Eurogamer.se söndagen den 29 juli 2012

I ”Eurogamers Topplista” rangordnar vi på Eurogamer.se något vi anser vara det bästa eller värsta inom spelvärlden utifrån ett givet ämne.

Denna gång är det dags för oss att kika på spelomslag inom fantasygenren.

Håller du med? Vet vi inte vad vi pratar om? Har vi helt fräckt glömt något? Skäll, gnäll eller ös beröm och hjälp oss skapa världens mest korrekta topplistor.

 

Att använda klassisk musik till spel är inte så vanligt som man kanske skulle kunna tro. Fördelarna är flera; bland annat är själva musiken gratis tack vare att den är så gammal och upphovsmännen för länge sedan gått ur tiden. Dessutom är musiken eventuellt redan känd – och dessutom dokumenterat välgjord – och du slipper därmed problem med tveksam kvalitet.

Vi på Eurogamer ser gärna mer klassisk musik i spel, och gärna i situationer där det minst förväntas. Jag och Fredrik Johansson har letat fram åtta magiska moment i vilka klassisk musik höjt spelvärdet.

 

Åtta spel med passande klassisk musik, plats 8-5

 

8. Eternal Sonata

2007 dök Eternal Sonata upp på Xbox 360 och PlayStation 3. Inte nog med att denna titel innehåller drösvis med klassiska stycken; du spelar dessutom som polske tonsättare Frédéric Chopin själv under dennes sista timmar i livet (han dog i tuberkulos som 39-åring) i en slags drömvärld han inbillar sig.

All musik är inte skriven av Chopin (resten är skriven av Motoi Sakuraba) men en god bit av spelet avhandlar såklart den store kompositörens kända och mindre kända verk för piano.

Här hör vi Nocturne i e-dur, Op.9 No.2:

 

7. Civilization IV

Civilization-serien använder sig frekvent av klassisk musik på ett naturligt sätt. I de olika tidsåldrarna vi passerar används tematiskt eller historiskt korrekt musik.

Efter att ha överlevt digerdöden med Antoine Brumel och Gregorio Allegri i öronen passerar vi renässansen, tonsatt av Bach, Beethoven och Mozart.

Till sist når vi fram till den industriella eran, där vi möts av Brahms och Dvořák. Och visst känns det som en revolution står för porten?

Här illustrerat av Johannes Brahms i Ungersk dans No. 1 i g-moll:

 

6. Loom

I en tidigare Retrokanon har vi ju redan haft nöjet att ha Amiga-spelet Loom uppe på tapeten, med musik från Svansjön av Pjotr Tjajkovskij.

Kanske bildar just Loom essensen av det vi faktiskt vill ha ut av klassisk musik i spel, nämligen det faktum att den kan fungera alldeles utmärkt till spel för att genomgående addera ett visst värde och tema – i detta fall det faktum att hela berättelsen om Bobbin Threadbare i Loom grundar sig på att hans mor förvandlats till just en svan.

Inledningsstycket är hämtat från Pas de trois: Intrada ur Svansjöns första akt:

 

5. Echo Night: Beyond

Om det är något vi med säkerhet kan säga om utvecklaren From Software så är det att man aldrig riktigt vet vad man ska förvänta sig. 2004 släpptes nämligen Nebula: Echo Night (Echo Night: Beyond i Europa) till PlayStation 2 – ett skräckäventyr i förstapersonsvy som utspelar sig år 2044.

Vad som ursprungligen skulle varit en vacker och romantisk bröllopsresa till månen blir istället en skräckfylld jakt på sanningen, fyllt med spöken och halvknasiga karaktärer.

För att sätta stämningen är det första vi möts av en skräckinjagande och otäck variation av Månskenssonaten av Ludvig van Beethoven. Redan här får vi veta att saker inte är helt som sig bör, och det fortsätter kvickt vidare in i galenskapen.

 

4. Pandora’s Tower

Pandora’s Tower handlar om att kämpa och att inte ge upp trots svårt motstånd – och det handlar om kärlek. Detta är ett spel som berättar en ödesmättad saga, och en av de starkaste melodierna är den som hörs varje gång du befinner dig i foajén till något av de många torn som måste bestigas och besegras. Det sätter tonen för vad komma skall – det osäkra och mystiska i att gå in på okänd mark, ovetandes om de faror som lurar.

Den tjeckiske kompositören Bedřich Smetana komponerade mellan 1875 och 1882 en svit av symfoniska dikter med namnet Má Vlast, vilket betyder mitt land. De färdigställdes ett drygt år efter han helt förlorat hörseln, så förmodligen fick han aldrig själv uppleva hur den lät framförd av en symfoniorkester.

Den femte delen av detta verk används i Pandora’s Tower – From Bohemia’s Woods and Fields:

 

3. Sanxion

En av våra toppfavoriter när det gäller klassisk musik i spel är temat till skjutarspelet Sanxion till Commodore 64 – ett känt stycke som heter Dance of the Knights från baletten Romeo och Julia, skriven av ryske 1900-talskompositören Sergej Prokofiev.

Samme Prokofiev ligger även bakom det kända stycket Peter och vargen – en barnsaga som han faktiskt även skrev själv och som har blivit animerad flera gånger sedan dess.

 

2. Catherine

Att Catherine, förra årets absolut mest vansinniga relationsdrama, är ett allvarligt och mörkt spel illustreras väl av dess musikval.

Stora delar av ljudspåret består nämligen av klassisk musik, här tolkad och arrangerad av Shōji Meguro, mannen som är den huvudsakliga kompositören till Shin Megami Tensei- och Persona-spelen.

Med betydligt mer moderna instrument än tänkt injiceras en smått vansinnig känsla i musiken som förstärker spelets egna surrealistiska drag på ett briljant sätt. Musiken används dels som stämningshöjare, men även mästerligt som stressmoment. I de mer hektiska klätterpusslen är musiken lika uppjagande som själva akten av att klättra.

Här i Georges Bizet och andra sviten i L’Arle’sienne, Farandole:

 

1. Asterix and the Magic Cauldron

Asterix-spelet till Commodore 64 från 1986 är kanske inte det första spel som dyker upp när du tänker på klassisk musik.

Men den populära lilla trudelutt som spelas när vår galliske favorit blivit tillfångatagen och förd till fängelsehålorna under gladiatorarenan är hämtad ur ett längre stycke som heter Slaviska danser och är skrivet av tjeckiske kompositören Antonín Dvořák.

Stycket är ett bra exempel – kanske ett av de bästa – på musik som lätt fastnar på trumhinnan och som upplevs som välskriven och trevlig; inte sällan beror detta säkert på att en hel del av retromusiken faktiskt är hämtad från klassiska föregångare.

Att musiker som Neil Brennan och andra spelskapare från förr faktiskt vågade sig på att använda klassiska verk, i maskiner vars tekniska begränsning inte på långa vägar kunde efterlikna en riktig orkester, är beundransvärt i sig.