av Jimmy Wilhelmsson (arkivlänk)
Publicerad på Eurogamer.se tisdagen den 19 mars 2013
Moralpanik ser ofta likadan ut; har samma sorts avsändare och kretsar kring samma målgrupp – det som byts ut över generationer är vilket kulturfenomen som pekas ut som skadligt för samhället.
Ungefär så vill författarna bakom en ny bok, Moralpanik och lågkultur: genus- och mediehistoriska analyser 1900-2012, sammanfatta hundra år av svensk moralpanik.
Tommy Gustafsson är docent i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö och har tillsammans med Klara Arnberg, doktor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, skrivit en bok som ur ett genus- och mediehistoriskt perspektiv undersöker svensk moralpanik från 1900-talets början och fram till våra dagar. Boken kommer ut någon gång i höst, och Eurogamer.se har träffat Tommy Gustafsson för en liten pratstund om svensk moralpanik, dess utveckling och fokus på våldsspel.
”Kortfattat kan man säga att svensk moralpanik i stort sett alltid handlar om samma sak; delar av en etablerad generation – eller samhällsklass – upptäcker ett nytt kulturfenomen de inte förstår men som riskerar förändra det samhälle de är vana vid. Det är i stort sett alltid yngre som pekas ut som offer, och rädslan är ofta könstypisk i det att pojkar förväntas bli våldsamma och sätta sig upp mot rådande samhällsnormer och att flickor ska bli promiskuösa och oanständiga”, förklarar Tommy Gustafsson.
Författarna ser även mönster som pekar på att kulturfenomen som skapat moralpanik under en viss period kan upphöjas till finkultur så länge något annat fenomen kan axla manteln som måltavla för moralpanikens mekanismer. På det viset kan gårdagens lågkultur och omoraliska kulturfenomen bli morgondagens finkultur, eller åtminstone accepterad kultur.
”Det är slående hur lite moralpanikens argument och faser utvecklats över drygt hundra år – det är oftast bara fenomenet man är rädd för som löpande byts ut”, förklarar Tommy Gustafsson.
Vid 1900-talets början upplevde Sverige en urbaniseringsvåg; folk flyttade från landsbygd till städer och vårt sätt att umgås och konsumera förändrades. En del av denna förändring bestod av att arbetarklassvenskar blev exponerade för utländska influenser på ett sätt bara överklassen blivit tidigare.
En sådan populär influens var den hårdnackade detektiven Nick Carter som började ges ut år 1908 i en serie översatta häften och såldes av lokala tobakshandlare. Reaktionerna Nick Carter väckte på en del håll i Sverige brukar allmänt kallas för det första exemplet på modern moralpanik. Begreppet smutslitteratur gjorde entré och effekterna av denna ansågs vara att ungdomen blev fördärvad, omoralisk och en fara för samhället självt.
”Det gick så långt att det anordnades offentliga bokbål på sina håll, inte sällan iscensatta av skolföreningar eller politiska förbund. Tobakshandlare blev pressade att sluta sälja de fördärvliga häftena, trots att Nick Carter vid denna tid var en hjältefigur som löste brott, gjorde rätt för sig och knappast kunde anses mer våldsam än annan, finare litteratur”, förklarar Tommy Gustafsson.
Moralpanik verkar inte ha några förutbestämda politiska förtecken, utan handlar mer om en cementerad syn på hur ett gott samhälle bör vara utifrån den styrande klassen på ena sidan – och en utforskande och modern generation ungdomar på andra. Moraliserande damer från medelklassen varvades med moraliserande politiker från den relativt unga arbetarrörelsen. Blivande statsministern och landsfadern Per-Albin Hansson manade exempelvis i socialdemokratiska ungdomsförbundets egen tidskrift, Fram, till ”hänsynslös kamp” så att inte ”vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg”.
Nick Carter-häftena var farliga, lärde ut brottets bana till ungdomar och ansågs leda till ökat våld och promiskuitet. Få eller inga exempel på sådana effekter kunde dock bevisas.
…
Röster höjdes för att Nick Carter och den farliga smutslitteraturen skulle förbjudas, men svensk tryckfrihetslagstiftning ansågs dock redan vid denna tid såpass utvecklad att det inte gick att genomföra censur utan en grundlagsändring.
Det som råkade hända var dock att filmen – ett relativt nytt kulturfenomen år 1909 – fick stå ut med att falla under förhandsgranskningens lupp och därmed infördes svensk filmcensur år 1911 som en direkt följd; en censur som inte försvann förrän år 2011.
”Det är inte ovanligt att begränsande lagar kring nya medier införs i anslutning till utbrott av allmän moralpanik. Filmcensuren från 1911 är ett exempel och lagen om olaga våldsskildring från 1982, direkt i samband med videovåldsdebatten, ett annat”, menar Tommy Gustafsson.
Och så har det fortsatt genom 1900-talet, enligt Gustafsson och Arnberg; moralpaniken runt smutslitteraturen lade sig efter det att filmmediet fått ta över platsen i spottstocken. Under tiden fick rockmusik, dansbanor och andra populärkulturella och ungdomliga uttryck gå igenom liknande behandling.
Eftersom filmcensuren redan var införd blossade dock inte denna debatt upp på allvar förrän videobandens intrång gav upphov till direktimport av utländska filmer rakt in i vardagsrummen – och som ett brev på posten satte den så kallade videovåldsdebatten igång i början av 1980-talet; kanske bäst exemplifierat av det klassiska tv-programmet Studio S: Vem behöver video? från 1980.
”Moralpaniken kring nya medier har ständigt återkommit och oavsett om det gäller film, dansbanor, video, rockmusik, serietidningar, poptidningar, rollspel eller tv- och datorspel har nästan uteslutande barn och ungdomar pekats ut som missbrukare och som i behov av beskydd, och därmed har det sällan varit långt till kravet på att mediet ifråga måste granskas. I vissa fall, som exempelvis 1909 års filmtittande, är det direkt felaktigt att ens påstå att barn var mediets främsta konsumenter”, berättar Tommy Gustafsson.
Idén att ungdomar behöver skyddas från farliga kulturfenomen och nya medier är en av moralpanikens grundstenar, menar Tommy Gustafsson och Klara Arnberg. Ett annat viktigt igenkänningstecken är överdrivna, utstuderade och ibland kanske rentav tillverkade exempel som plockas fram som bevis på mediets grad av farlighet.
Här ger Studio S-programmet flera exempel, inte minst när reportern försöker samla ihop en grupp skolbarn som alla ska intyga att de sett filmen Motorsågsmassakern. När ett av barnen försöker inflika att hans kompis inte sett filmen fräser reportern ett snabbt ”det har han gjort” och fortsätter att räkna de tuffa grabbarnas handuppräckningar till åtta stycken (cirka 8:30 in i programmet ovan).
I början av 2002 erkände delar av branschen själva att moralpaniken kring videovåld faktiskt var både överdriven och ibland rent felaktig; det framkommer också att barnen som blir intervjuade preparerades med svar som gick ut på att de var rädda – och även fick titta på de värsta scenerna ur sagda filmer precis innan intervju för att minnesbilderna skulle vara färska. Det barn som inte gav rätt svar på reporterns frågor fick inte vara med; och vilken elvaåring vill inte vara med på tv?
Andra exempel ger Siewert Öholm i debattprogrammet Svar Direkt från 1984 när han grillar rockjournalisten Anders Tengner och läser upp lösryckta utdrag ur artiklar om amerikanska hårdrockbandet W.A.S.P.
Och samma sak sker i debattprogrammet Kvällsöppet tio år senare; då det är det svenska brädspelet Realitys – ”Monopol för knarklangare” – existensberättigande som ifrågasätts. Bland annat ställs den retoriska frågan ”är det en frihet som folk ska ha?” och ”ska man tillverka sådana här spel överhuvudtaget?”.
En tredje vanlig ingrediens i moralpaniken är diskussionen om högkultur och lågkultur, i vilken högkulturen bidrar till stabilitet och försvar av den befintliga samhällsordningen – och lågkulturen förvandlar ungdomar till ett internt samhällshot som riskerar att nedmontera vår vardag.
”Det är samma retorik och det är samma offer genom hundra år av svensk moralpanik – och mediet i fråga kan pekas ut så länge det är fortsatt att anse som lågkultur”, förklarar Tommy Gustafsson.
”Det intressanta är att lågkultur kan ta sig uppåt på skalan, men det krävs ofta att någon annan form av lågkultur uppstår och fyller tomrummet. Film har exempelvis i en del former numera hamnat i finkulturfacket, medan serietidningar fortfarande är på väg att vinna allmän acceptans. Tv- och datorspel har förmodligen ganska lång väg kvar, och kanske krävs det att ett nytt och icke-relaterat kulturfenomen tar vid för att påskynda processen – men förmodligen löser det sig självt på sikt genom generationsförändringar.”
…
När det gäller just tv-spel och moralpanik har författarna till Moralpanik och lågkultur fokuserat på diskussionen som uppstod kring spelet Postal 2.
Postal är ett omdebatterat datorspel från 1997 som hämtat sitt namn från slangbegreppet go postal, vilket betyder ungefär ”bli extremt (ofta våldsamt betonat) aggressiv” och sägs vara hämtat från en serie amerikanska incidenter från 1980-talet då en grupp anställda på USPS (amerikanska postväsendet) hade ihjäl chefer, kollegor och poliser, till synes utan rimliga anledningar.
Uppföljaren Postal 2 släpptes 2003 som en helt fristående titel från originalet och hann ligga tämligen orört på butikshyllorna i Sverige, åtminstone tills dess TV4 i mars 2004 sände entimmesprogrammet Dödligt spel av Johan Åsard, som sedan en tid tillbaka är chef på Kalla fakta på samma kanal – detta är alltså två år efter det att filmbranschen erkänt att videovåldsdebatten var överdriven och intervjuer konstruerade.
Trots denna vetskap fick Dödligt spel, enligt författarna, en liknande effekt på datorspelsdebatten som Studio S på sin tid fick på videovåldsdebatten, och särskilt fokus fick Postal 2 – som vid sändningens tidpunkt funnits ute på marknaden i nästan ett år.
”Postal 2 var ett marginellt spel i floran av datorspel vid denna tid; våra källor säger att det hade sålts i Sverige i bara några tiotal exemplar inför programmet. Dödligt spel visades i direktsändning för Justitiekanslern Göran Lambertz, som blir förfärad över vad han ser och ett antal forskare börjar uttala sig om ökat våld bland datorspelare utan ordentligt på fötterna. Många kräver att den svenska spelimportören Leksam i den skånska kommunen Ängelholm ska dras inför rätta för olaga våldsskildring – en lag som alltså instiftades på grund av videovåldsdebatten, och JK inväntar att någon från allmänheten ska anmäla”, förklarar Tommy Gustafsson.
Det kommer dock ingen anmälan från allmänheten, så i början av 2005 beslutade sig JK för att själv anmäla Leksam och en lång och märklig rättsprocedur drog igång – den pågick under två år och slutresultatet blev att fallet helt enkelt till slut kastades ut från Helsingborgs tingsrätt. Under tiden bråket pågick uppmärksammade allt fler spelare Postal 2 och ironiskt nog mångdubblades försäljningen.
En detalj som sällan uppmärksammas är det faktum att spel som Postal 2 inte tvingar dig att vara våldsam till den extrema grad det faktiskt går att vara våldsam. Webbsajten för Postal 2 sköt exempelvis helt ifrån sig ansvaret med texten ”it’s only as violent as you are”, och även om det kan tyckas provocerande blir det lika märkligt när spelets motståndare drar fram enbart de värsta möjliga scenarierna och utmålar dem som spelets kärna och existensberättigande. Ett sådant exempel tog sig, enligt författarna, ända till rättegångens bevismaterial.
”Många minns säkert själva denna fiaskoartade rättsprocess för JK:s del, men det som är intressant att notera så här i efterhand är återigen hur fakta lades fram inför domstolen. En del av bevismaterialet bestod av filmade sekvenser där en av kammaråklagarnas assistenter sitter och spelar Postal 2 under några timmar. För att bättre kunna visa allt spelet tillåter dig att göra skaffade han fuskkoder som öppnade upp alla vapen och han blev själv odödlig. Han springer på filmen runt och har ihjäl så mycket som möjligt med full vapenarsenal, och sedan kallade kärandesidan detta för ett bevis. Sanningen är att det under två års bråk inte framkom en enda ytterligare intressant detalj, och under mycket gruff blev som sagt hela målet ogillat. Sedan dess har diskussionen gått vidare i program som Debatt på SVT, egentligen fram till nutid – vi är inte mycket längre komna mer än att JK inte har en aktiv roll i jakten längre”, berättar Tommy Gustafsson.
Frågan är dock vad vi har att lära av drygt hundra år av moralpanik? Fredrik Johansson här på Eurogamer.se skrev en sammanställning av spelvåldsdebatten för drygt ett år sedan och redogjorde en del ståndpunkter kring den forskning som genomförs. Kravet på ökad forskning kring nya kulturfenomen och dess inverkan på samhället blir allt tydligare med åren, men problemet har hittills varit att forskare inte heller är överens om varken omedelbara eller långtgående effekter av exempelvis våldsamma spel.
Ytterligare en utmaning för en sund debatt har genom hela den svenska historien av moralpanik varit att försvararsidan haft så få uttalade talespersoner. Försvaret av Nick Carter fördes av tobakshandlare som gärna sålde det lukrativa materialet, men i övrigt var det tyst. Och även i dag ligger spelutvecklare och distributörer lågt och har egentligen ingenting alls att säga, utan hänvisar alltsomoftast enbart till PEGI-märkningen.
En fjärde igenkänningsfaktor kring moralpanik kan därför kanske sägas vara att de anklagande talar inför döva öron; det blir en debatt, men få på andra sidan vill ta i den. Det som istället händer är att marknaden tuggar på som om inget har hänt; folk köper sina hårdrockskivor, går på sina nattklubbar, ser sina filmer och spelar sina datorspel oavsett vad TV4, JK eller forskarna säger.
Och ser vi dessutom på moralväktarnas historiska resultatlista är det en dyster läsning; i stort sett ingenting har de lyckats uträtta, om vi i dag räknar med att filmcensuren faktiskt är bortplockad – kvar ligger en hastigt hopskriven lag om olaga våldsskildring, men denna och andra lagtillägg fungerar bara som ynkliga farthinder på den åttafiliga motorväg som den kulturella utvecklingen i dag färdas på.
Ändå kämpar moralpaniken oförtrutet på – även i våra dagar. Trots alla de gånger vi tvingats se tillbaka på gamla farhågor som tvivelaktiga.
”När det kom fram att Anders Breivik spelade pc-spel som World of Warcraft och Modern Warfare blev det i mångas ögon ytterligare ett bevis på att spel utlöser massmördare. Att han skrivit ett 1 500-sidors manuskript om sina läror bekymrade dock ingen alls om hur farliga böcker är. Ungefär så långt har vi kommit”, avslutar Tommy Gustafsson.
Moralpanik och lågkultur: genus- och mediehistoriska analyser 1900-2012 kommer att ges ut under hösten 2013.