av Jimmy Wilhelmsson (arkivlänk)
Publicerad på Eurogamer.se tisdagen den 27 april 2010

I begynnelsen skapade Herren 2D.

Från början behövde tv-spel bara två dimensioner, x och y. Eller höjd och bredd, om man inte är matematiker. Min första 3D-upplevelse var Rainbirds Starglider (utvecklat av Argonaut Software) till C64 som inspirerades av det gamla Atari-spelet Star Wars på arkad. Jag flög runt och sköt klumpigt utritade ATST-walkers skapade av kraftiga streck som rörde sig med en hastighet av cirka 5 fps. Vektorgrafiken i sin linda.

Den tredje dimensionen var därmed upptäckt. Sedan dess har ytan mellan vektorerna täckts med texturer och kallades hädanefter för polygongrafik efter de tvådimensionella ytor som gav liv åt streckgubbarna. Lara Croft var i första Tomb Raider byggd av cirka 230 polygoner medan hon i senaste Tomb Raider: Underworld består av över 32.000 texturplattor.

Nathan Drake och Kratos är i senaste versionerna uppe i ännu mer svindlande siffror. 3D-spel var ett faktum och banade väg för både FPS, 3PS och andra spelgenrer vi i dag tar för självklara.

Men så hände något. James Cameron, Sony och andra som vill tjäna pengar på att ge oss konsumenter ännu sjukare effekter bestämde att vi inte bara ska uppleva deras verk på en tvådimensionell plattskärm utan även öppna upp vårt vardagsrum för deras berättelser.

3D-spel och -film i denna bemärkelse tar alltså ett spatialt steg ut i verkligheten – och kallas 3D. Precis som vår tidigare 3D. Förvirrande.

Så vad kallar vi denna nya 3D-teknik? Eller är det denna vi kallar 3D numera? Om det blir en flopp; går vi då tillbaka till att kalla den ”vanliga” 3D-grafiken för 3D eller är hela begreppet kört då? Mitt förslag är att omedelbart komma på ett nytt namn för 3D-spel á la Camerons Avatar-grafik och det illa kvickt. Men vad ska man då kalla denna?

3D-view? 3D3D (ungefär som vanlig tv kallas tv/tv)? 3DD? Jag står handfallen inför uppgiften. Vad tycker du?