Grejer var bättre förr – eller?

22 januari, 2011 av: Jimmy Wilhelmsson  

Det råder lite delade meningar kring om leksaker verkligen var dyrare förr – till exempel för 25 år sedan – men de flesta verkar överens om att grejerna iallafall var bättre.

Jag tycker personligen att det råder lite tveksamheter även i denna jämförelse, framförallt vad gäller de leksaker som är tillverkade av plast och innehåller en del eller stora mängder elektronik.

Produktionstekniken har gått framåt; inte bara när det handlar om bilar, mobiltelefoner och datorer utan även för något så simpelt som leksaker. Förutom att elektronik blivit billigare i sig så upplever marknaden förmodligen en högre grad av konkurrens med många låglöneländer som verkligen kan producera kvalitet, jämfört med 25 år sedan.

Om man kikar på leksaker generellt i en butik upplever jag att priserna stigit rejält för märkesgrejerna men att det blivit billigare för det mesta annat. Jämförelsen mot 25 år sedan är dock lite haltande eftersom summorna man lägger ner på barns leksaker och kläder stigit; vi lägger mer pengar på våra barn, helt enkelt.

Men om vi skiter i priserna lite grann skulle jag vilja fokusera på en sak som blev ganska uppenbar när jag plockade fram lite gamla grejer jag själv hade när jag var typ 9 år gammal. På bilderna nedan jämför jag en ”gammal” Star Wars-figur föreställandes Han Solos gamle vapendragare Chewbacca med en ”ny” dito.

Skillnaderna är stora vad gäller färgrikedom, plastdetaljer och rörlighet. Frågan är hur vi som småungar egentligen kunde köpa att den bruna plastgubben till vänster faktiskt skulle föreställa den lurviga jätten i filmerna; han liknar mer en våt katt med stor panna, isblå ögon och vampyrtänder.

Det finns utrymme för mer variation i plastprylstillverkningen i dag, det märks tydligt. Att kroppsdelarna är rörligare spelar kanske mer roll för oss som bygger dioramor än för ungarna som mest ska leka med dem – men att mängden färger och framförallt möjligheten att skapa och färga även mycket små detaljer spelar roll för återgivningen av karaktären är helt klart.

Dessutom är man trognare originalen även vad gäller utrustning och annat, vilket för mig betyder att man inser att det faktiskt också finns en ”vuxen” publik till dessa prylar, kanske för just dioramabyggande – en publik som var först med att växa upp med George Lucas kreationer. Chewbaccas karakteristiska armborstliknande vapen har återgetts väldigt troget originalet till den modernare figuren medan den äldre varianten från tidigt 80-tal fick nöja sig med en helsvart slumpmässig bössa som dels bara gick att hålla med en arm och dels har en ful platsbit som stöd för att den inte ska trilla av direkt.

Leksaksköpare är kräsnare; kvaliteten på vissa detaljer har höjts. Men om de håller bättre är ju en helt annan fråga; här har jag ju hittills bara pratat om saker som tillverkats av plast.

 






Spelpappan drivs av Jimmy Wilhelmsson med erfarenhet av Commodore, datorspel och rollspel sedan mitten av 80-talet. Kontakta mig gärna vid frågor.

Artiklar publicerade i andra medier hittar du här.


Nu kan du förhandsboka Generation 500, den maffiga kaffebordsboken om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500.

Klicka här för att förboka ditt ex. Stänger den 1 maj kl. 24:00!


Kategori: Diorama
Etiketter: , , , ,

Kommentarer

5 kommentarer till “Grejer var bättre förr – eller?”
  1. Mattias skriver:

    Jag går på pur affektion. Den vänstra Chewbaccan (bestämd form) är mycket coolare.

  2. Spelpappan skriver:

    Jo, det är ju en annan sak. En ny grej kan ju inte mäta sig i affektionsvärde med prylen man hade när man var nio år – det håller jag fullständigt med om. Till denna hade jag en Han Solo i kamouflagefärgad trenchcoat, såklart :)

    Men om den vänstra släppts i dag hade den väl knappast fått varken ungar eller samlare att jubla av glädje, misstänker jag.

  3. Krax skriver:

    Fan, jag fick aldrig Stjärnornas Krig-Figurer när jag var liten. Inte en enda. Det stinger fortfarande

  4. Spelpappan skriver:

    Det förstår jag :) Men ärligt talat fick jag inte särskilt många heller, jag hade typ fyra stycken.

    Man fick inte så mycket förr, tror jag. Det låter gubbigt men man klarade sig med mindre. Och leksaker kostade mer, som sagt – det gör ju sitt till. Men samma figurer räckte ganska länge, så det var ok.

    Desto lättare att vara äldre och bygga dioramor då; nu köper man bara det man vill ha och behöver.

  5. Krax skriver:

    Ja, man undrar ju vilka det egentligen var för ungar som fick den där AT:AT:n man alltid dreglade över i butiken.

    Jag tycker egentligen så här i efterhand att mina föräldrars inställning var rätt sund. Jag fick Lego men inte värst mycket figurer.

    Problemet var ju bara att de aldrig kunde förstå skillnaden mellan att förvägra sitt barn typ GI Joe och något så stilbildande och ikoniskt som Stjärnornas Krig.

    Vi verkar ju vara i ungefär samma ålderskategori. Såg du Stjärnornas Krig när den gick på SVT på 80-talet? Minns du vilket år det var? Jag minns det som igår (fast inte vilket år det var). Mina upplevelser av SF innan det var typ Buck Rogers.

    Jag känner egentligen samma sak med min egen son. Han vill ha Bakugan, jag tycker personligen det är skräp. Därför vill jag inte köpa det till honom. Till slut fick han av en kompis en bakugan i födelsedagspresent. Nu har han byggt ett litet hus, med en liten säng och ett tvättrum(!) till sin Bakugan och gör jättegulliga och mysiga saker…

Kommentera