Så här gick det till förr


Vissa saker måste bevaras. Eftersom retroskåpet nu är uppe och alla grejerna på plats var jag bara tvungen att lägga ut en instruktionsvideo kring hur man förr laddade in piratspel till C64 via bandstationen.

Det tog sina modiga fem minuter att få igång, så inte undra på att man spelade slut varenda titel man hade innan man provade nästa…

Jag kan berätta att denna film tog två dagar att spela in. Det låter som början på en intressant Hollywood-anekdot men verkligheten ser ut så numera här hemma – vi har sällan fem minuters tyst och lugnt. Barnskri, tv-apparater, brevbärare, sambo, telefoner och hantverkare har gjort allt för att denna filmsnutt inte ska bli av, så njut.

Originalspel på C64 var bara att ladda in och vänta på, men piratspelen var crunchade (i dag säger man zippade), det vill säga nedpackade, för att ta mindre plats på bandet. En decruncher – eller turbo – måste då först laddas in i minnet så att den kan packa upp spelfilen som ska in i minnet. Det kräver dock att spelet är så litet att det verkligen får plats i interminnet, såklart.

En sådan populär turbo var Turbo 250 av Mr.Z (en svensk kille). Den version jag har nedan är lyxversionen som vi kallade Turbo 250 II; den visar med sitt randiga mönster om något går fel under själva laddningen, vilket var vanligt. Man slipper då vänta tills dess att koden är färdigladdad för att få ”Loading Error”, utan kan börja om så fort det jämna randiga mönstret eventuellt börjat hacka till.

Här laddar jag alltså först in turbon på band 6 varvtal 8 – för att sedan spola tillbaka band 5 och hitta till varvtal 24 där Commando börjar och varar till varvtal 60, på ett ungefär. Alla band är samma som vi använde på 80-talet om du undrar varför de ser så sunkiga och…hm, rustika ut :D

Filmen nedan kan ses som underhållning men den kan också ses som ett tidsdokument som till viss del förklarar varför piratkopieringen inte var lika högprioriterad av bolagen förr som den är nu. I dag är piratkopierade grejer ofta enklare att få tag på och hantera än äkta varan. Det tar inte längre en massa tid, utan är ofta ett både smidigare och billigare – om än olagligare – alternativ.

Jag menar…hade du suttit så här i dag varje gång du skulle ladda in Call of Duty?

 

,

14 svar till “Så här gick det till förr”

  1. Det var fan bättre förr :) Att vänta i flera minuter på att se om ett kassettband var korrupt eller inte var sann spänning… idag blir man ju arg över laddningstider som överstiger 4 sekunder.

    Mvh

  2. Eller hur. Och en del titlar funkade vara var fjärde gång eller så. Då blev man överlycklig de gånger de gick in :)

  3. Jag brukade sätta in kassetten i en stereo för att höra när spel sluta eller började. Det var distinkt skillnad på ljudet :)

  4. Precis, vilken typ av data som ligger på kassettband kan man lyssna sig till. Just nu håller jag på att föra över alla bra grejer från kassett till diskett så att de inte försvinner. Lustigt nog finns det fortfarande 5.25”-disketter att köpa.

  5. Känner så väl igen mig! Den lilla veckopengen man hade räckte ju knappast till en diskettstation. Fick nöja mig med bandstation och en fjuttig 14-tums svart/vit TV. Vet inte hur många gånger man slitit sitt hår över ”Load Error” och försökt få rätt på det genom att justera tonhuvudet med en liten stjärnskruvmejsel med hjälp av Recorder Justage om man nu hade turen att lyckas få igång det. Tycks heller aldrig glömma SYS 64738 eller POKE 53281,0 osv. Det var där det började helt enkelt! :)

  6. Gott att höra – tröttnar aldrig på sådana historier :)

  7. Minns att jag och polaren körde slut på kassetterna till Bards Tale på c64 :)
    Det blev mer och mer load errors efterhand vi malde på i spelet.
    Men det hade sin charm och jag skrattar gott åt det idag :)

  8. Undrar hur många spel man kopierade med en kassettbandspelare med dubbla fack? Förmodligen ganska många. Tur att det är preskriberat vid det här laget.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *