Checked by Mentioned People

För 20 år sedan – hur såg man på spelbranschens framtid?

19 november, 2011 av: Jimmy Wilhelmsson  

Mina tillbakatittar i 20 år gamla exemplar av tidningen Datormagazin har hittills inte handlat uteslutande om spel. Det tänkte jag ändra på denna gång.

Redan tidigare har ledaren och andra fasta spalter antytt att Commodores datorer hotas av både PC-tillväxten och invasionen av rena spelkonsoler från Sega och Nintendo. Nu börjar det bli på allvar.

Nöjesredaktör Lars Jansson välkomnar i sin spalt höstens ankomst, som man så ofta gör när julen lurar runt hörnet. Han beskriver den upptornande hotbilden med Commodore inklämt mellan dyra PC-maskiner och spelkonsoler – och spår att Amigans chans ligger i cd-skivan.

Vi hade besök av U.S. Golds ”European Sales Manager”, Roger Swindells, häromdagen. Han hävdade att cartridgespelen skulle försvinna inom några år. I framtiden kommer CD-skivorna att dominera, om man ska tro mr Swindells. Och på den fronten ligger ju redan Commodore före, med CDTV och den planerade CD-driven, A690 till Amiga 500.

Denna analys känns i dag given, men 1991 var det inte säkert att spel och nyttoprogram skulle gå cd-skivans väg. Disketter var fortfarande allenarådande och det debatterades vitt och brett om hur länge den blanka skivan egentligen skulle hålla rent fysiskt – blev produkten värdelös inom bara några år eller håller en cd-skiva i evighet?

Vi var vid denna tid också osäkra på hur konsumenterna skulle reagera på det faktum att en cd-skiva inte gick att skriva till (det var flera år kvar till en prisvärd cd-brännare). Diskussionen handlade då som nu om huruvida piratkopiering hindrar branschen eller faktiskt driver på den. Vem skulle först våga lämna disketten som huvudmedium?

Det blev CDTV – och det blev inte särskilt bra. Men bara några år senare hoppade konsolbranschen på cd-skivan, denna bransch hade minst att förlora eftersom en cartridge redan från början inte går att skriva till.

Ett annat hot mot Commodore, och främst CDTV, är CD-I. En maskin liknande CDTV, men med bättre prestanda. Den skulle dock släppas i början på 1991, men som det ser ut idag är det osäkert om vi kan räkna med att se den i butikerna inom överskådlig framtid. Både Sega och Nintendo jobbar på CD-baserade maskiner, men ingen vet när dessa släpps.

Berättelsen om Nintendos väg till en cd-baserad maskin är krokig och involverar många parter. Vad Jansson kanske visste när han skrev ovanstående är att Nintendo redan innan Super Nintendo släpptes (till USA kom den under sensommaren 1991) påbörjat ett samarbete med Sony för att förse SNES med cd-spelare.

Nintendos samarbete med Sony havererade dock i takt med att Sony insåg att de kanske själva borde slå sig in på den växande spelmarknaden och Nintendo vände sig istället till Philips, som låg bakom just CD-I som Lars Jansson nämner ovan, för att få hjälp med att ta fram en cd-drive till SNES. Även detta samarbete rann ut i sanden och samtidigt gick Sega rejält på pumpen med sin cd-enhet till Mega Drive – och Nintendo valde att aldrig släppa någon cd-drive till SNES.

Det som dock hände var att Sony fick blodad tand och utvecklade en egen maskin du kanske hört talas om, nämligen PlayStation, som de släppte under 1994. Marknaden var vid det här laget helt förändrad och aktörerna nästan helt ombytta. Sony växte till en gigant inom spelhårdvarumarknaden och detta på bekostnad av dels Nintendo men framförallt Sega och Commodore. I ett annat hörn av branschen inmutade PC-världen allt större områden och fetare ljud- och grafikkort knackade på dörren för att snart krossa allt motstånd från Commodore och Atari.

Det finns en myt inom innovationsvärlden att det handlar om att vara först, men det är inte sant. Vad det handlar om är att ha exakt rätt tajming – och för det krävs lika mycket tur som stora mängder erfarenhet och know-how.

Så vad hände? Jo, bara några år senare uppfylldes Roger Swindells profetia om att cd-skivan skulle ta över spelvärlden. Det lustiga i sammanhanget är att Nintendo aldrig fick tummarna loss att anamma mediet som standard i någon av sina spelkonsoler – samtliga cd-spelare de släppte var tillägg till befintliga maskiner.

Nintendo 64, som släpptes i Sverige först under 1997, körde fortfarande med cartridges i grundutförandet och när det var dags för GameCube var cd-skivan redan obsolet och istället satsade bolaget på egenframtagna varianter på DVD-formatet. Däremot var de först med att använda sig av den analoga styrspaken, vilket såklart samtliga hårdvarutillverkare sedan dess tagit efter.

Och istället för att bli Commodores räddning förvandlades deras cd-projekt till framgångshistorier för de konkurrenter som tog vid. Inklämda mellan PC-datorer och spelkonsoler hittade hemdatorvärldens gigant ingen plats i tillvaron. Den 29 april 1994 gick bolaget i konkurs och lever i dag bara vidare genom olika former av rekonstruktion. 2000-talets produkter har i huvudsak använt sig av Windows som primär plattform.

I kategorin Spel vi glömt går det att räkna upp en hel del titlar från denna tid. Några av titlarna som recenseras i detta nummer är exempelvis Armalyte (67/100), Elf (89/100), Deuteros (85/100), Robin Hood (78/100) och Tony La Russa’s Ultimate Baseball (87/100).

Exempel på mer ihågkomna titlar är väl Silent Service II (77/100) och så bjuder tidningen på en stor Lemmings-guide med nivåerna grafiskt presenterade direkt från en tafflig matrisutskrift :)

Ingen tillbakatitt är riktigt komplett utan ett roligt insändarbrev; denna gång är det Besviken i Domsjö som raljerar.

Nu måste jag verkligen klaga på er blaska. I nummer 11 skrev Göran Fröjdh om spelet Eye of the Beholder. Han skrev att spelet var ett av de bästa rollspel som gjorts på en dator. Dum som jag är trodde jag på Görans hjärndöda recension och köpte spelet av surt förvärvade pengar. Efter ett tag fick jag spelet och stoppade in disketten med stora förväntningar. Visst började spelet bra, men efter två tre banor går det inte att klara längre. Det blir supersvårt. Jag lessnade efter drygt två timmar. Hur länge spelade Göran egentligen? Två minuter? Skärp er Dmz.

Haha, visst är det fint?

En annan sak jag funderat på länge är vad som händer om jag faktiskt ringer på en av annonserna som ligger under Datorbörsen. ”Hej Calle, jag är intresserad av dina Amiga-spel NAM, Black Cauldron, Crime Wave och Rick Dangerous – alla för 650 spänn. Finns de kvar?”.

Det här blev ett jätteinlägg och jag slutar här. Ha en trevligt lördag, allihop!

 




Spelpappan drivs av mig, Jimmy Wilhelmsson, med erfarenhet av Commodore och datorspel sedan mitten av 80-talet. Kontakta mig gärna vid frågor.

Artiklar publicerade i andra medier hittar du här.


Visste du att jag har skrivit en bok om Commodore 64 och den generation som växte upp med världens första sociala dator?

I butik nu! Klicka här för att beställa ditt ex.



Kommentera




Dessa söktermer har folk exempelvis använt för att hitta denna sida:


  • cd-skivor i framtiden
  • cd-skivor i framtiden
  • barnspel cd rom gamla
  • cd-skivans framtid
  • framtid amiga
  • vad har hänt med atari och sega
  • hur såg de på framtiden förr?
  • datorspels framtid
  • spelkonsoler för spelhall
  • cd spelare framtid