I juni 2017 släpptes GENERATION 500, min maffiga kaffebordsbok om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.




 

Skön retromusik: Leisure Suit Larry 3 (PC, 1989)

8 mars, 2012 av: Jimmy Wilhelmsson  

Ok, en del här på Spelpappan handlar om grejer för barn – men inte allt. En del saker är retro och andra är…ja, inte för barn.

Leisure Suit Larry-serien från Sierra Online är en serie äventyrsspel för vuxna av en typ som inte görs längre, och som det förmodligen helt enkelt inte finns plats för. Det hindrar oss inte att minnas musiken.

Ledmotivet till Leisure Suit Larry-spelen är detsamma genom samtliga spel, men i del 1 var det simpla och monotona arrangemanget så pass enkelt att det inte riktigt är njutbart. Först i del 3 tyckte jag att det började låta ok, även om jag körde på Amiga 500 och inte på PC som i fallet nedan.

Spelets fulla titel lyder Leisure Suit Larry III: Passionate Patti in Pursuit of the Pulsating Pectorals och handlar om vår missförstådde vän Larry Laffers äventyr på en paradisö. I del 1 blev han av med sin svendom och i del 2 förvirrade han sig runt i världen efter att hans äktenskap kraschat. Denna gång spelar vi inte bara Larry själv, utan även nya karaktären Passionate Patti – Larrys motsats i flera bemärkelser.

Ledmotivet är skrivet av Al Lowe, som också är pappa till hela Leisure Suit Larry-serien.

På sin egen hemsida förklarar han hur tacksam han är att Sierra Online faktiskt lät honom behålla copyright till den musik han skrev, och därför kan han både sprida och använda den som han vill.

Bland annat presenterar han hela partituret för den som är sugen att plocka upp sin saxofon för att riva av denna lilla evergreen från tiden då MS-DOS regerade världen.

Just det arrangemang som används i Leisure Suit Larry III är ihopsatt av Mike Dana, som faktiskt är jazzmusiker på riktigt och musiklärare på Fresno City College, där han bland annat grundat den årliga jazzfestivalen City Jazz. Så det är inte kattskit den gode Al Lowe skrapat ihop till sina spel.

Ok, ok – detta kanske inte är det mest lysande spelet att ta upp på självaste kvinnodagen, men what the heck – det är mer än 20 år gammalt och borde gå under kulturflagg och därmed gå utanpå gängse moderna normer och värderingar.

Videon nedan spelar först musiken genom ett vanligt gammalt Adlib-kort och därefter på en Roland MT-3 via MIDI, vilket givetvis låter bäst.

Varsågod – Leisure Suit Larry III till PC från 1989

 






Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.


I juni 2017 släpptes GENERATION 500, min maffiga kaffebordsbok om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.





Kommentarer

14 kommentarer till “Skön retromusik: Leisure Suit Larry 3 (PC, 1989)”
  1. Krax skriver:

    Minns mest att man kom till en klassisk instant death för att sedan sekunden efter att skylten dykt upp bli uppdragen igen och skyltenv försvinna. Slutet på en era i point and click

  2. Spelpappan skriver:

    Jag kan på många sätt sakna instant death-mekaniken lite grann, den gav upphov till en hel del humor. Man får inte glömma att quick save var ganska vanligt på den tiden, det vill säga en sparning med ett enda knapptryck – inte med flera knapptryck och tio sekunders väntetid som det är i dag.

    På många vis kan jag tycka att instant death är lite missförstått i dag.

  3. krax skriver:

    jag vet inte riktigt. instant death när man tog vänster dörr istället för höger, det var ju typ på den nivån ofta. kändes inte riktigt som det fillförde så mycket att känna ett behov av 20 olika saves bara för att det plötsligt skulle hända något som dödade en utan möjlighet att värja sig.

    Särskilt de där tidiga amiga/atari st spelen var ju fulla med de, vad hette de, typ deja vu och något annat mer skräckinriktat. Där betod alla problem av överlev eller dö.

  4. Johan Örtman skriver:

    Ja, en massa spel hade nog lite väl överdriven frekvens på de sekvenserna. Jag måste säga att jag tyckte det var lite skönare med Lucas arts approach. Men jag har själv ett relativt hat/kärleks förhållande till instant death mekaniken men jag tror det bottnar mycket i den nostalgiska ådran, för min del i alla fall. På den tiden spelade jag vad jag kom över, framförallt pga att jag själv inte hade dator på den tiden. Jag var för ung och föräldrarna inte rika direkt. Så det var ju polarnas c64:or som fick ta smällen och då var ju dessa spel himelriket de få timmar man hade möjlighet. ;) Jag spelar självklart en del gammalt fortfarande, men allt som oftast kanske inte just den sortens titlar i första hand.

  5. Spelpappan skriver:

    Ja, alltså en del instant death-episoder var rent ut sagt sadistiska. I Space Quest II stöter du på en Alien, alltså en Ridley Scott-variant, som du tror ska omedelbart ha ihjäl dig. Istället hånglar den fullständigt upp dig och låter dig gå. Kul! tänker du. Lånst senare i spelet kläcks en liten alien ur din mage och du dör; har du ingen sparfil från lååååångt tillbaka är det kört. Det är inte snällt.

    Men vad jag menar är att jag kan tycka att LucasArts spel i vilka du aldrig dör kan bli lite mjäkiga ibland och stundtals rentav repetitiva eftersom hindren inte består av spel utan oftast av vad folk säger till dig. Att fastna i LucasArts-spel är ofta tråkigare än att fastna i ett Sierra-spel. Det går också att lägga in en massa humor i karaktärens död.

    Det finns massor av problem i gamla instant death-spel, men jag tycker ändå att fler borde våga ta upp det igen. Särskilt de äventyrsspel som bygger på humor.

    Hm, det kanske kan bli en liten artikel av det där vad det lider? Jag ska fila på argumenten och frågeställningarna. Tack för input, fortsätt gärna.

  6. Johan Örtman skriver:

    Exemplet du ger är ju relativt talande för vad man INTE gillade med instant death mekaniken.. :D Men var man duktig på att spara var ju detta problem hyffsat reducerat iaf, och spara i spel lärde man sig ju ganska tidigt [att göra ofta].

    Jag sympatiserar till viss del med vad du säger om LucasArts spelens nolldöd approach också, men tycker ändå att jag inte tröttnar lika snabbt där. Jag vet inte riktigt varför. Kanske uppskattar jag deras humor på ett sätt där inte Sierra slog ann på samma strängar direkt. Är självklart ingen Sierra hatare dock, tvärtom.

    Jag ser inga problem med att återinföra denna mekanik i dagens tilltänkta äventyrsspel revival. Tror enbart man måste göra det med lite finess. Och idag skulle det ju kanske inte kännas lika hemskt att dö gång på gång då man inte skulle behöva sitta genom tre fyra floppy swappar och tre minuters väntande på att få testa en annan lösning på problemet.. Det tror jag spelade in lite på min aversion på den gamla goda tiden också..

  7. Spelpappan skriver:

    Precis, det krävs finess – ett nytt spår, men med inslag av instant death. Jag tror inte att det är helt oävet, och jag tror inte att det är en så liten detalj som man kanske kan lockas att tro. Folk bryr sig helt enkelt om på vilket sätt spel slutar, good or bad.

    Givetvis ska instant death innebära snabb omstart, quicksaves är också att föredra – det hade jag exempelvis velat ha i spel som Skyrim. Jag sparar ändå bara på en enda sparfil, varför inte bara låta mig göra det enklare än dagens fem knapptryck och femton sekunders väntetid?

    Det finns ju en variant på instant death även i andra spel; beat ‘em-ups och shoot ‘em-ups har ju antingen hälsa eller one-shot-kill, men det hör man inte lika mycket diskussioner kring.

  8. Johan Örtman skriver:

    Vad? Är där ingen quicksave i Skyrim? Jag spelade det lite när det släpptes, men sen kom Zelda… Ska köra igenom det så snart jag bara kan.. Men ingen quicksave alltså..? Hm.. skumt.. Eller du kanske spelar på konsoll och inte PC?

    Ska iaf bli jävligt spännande att se vad Double Fine har att komma med framöver. Tänkte på instant death också, Spelade du Fahrenheit när det kom? Där spelade ju instant death en relativt stor roll. Jag gillade verkligen det! Heavy rain har jag inte kört än, men ska nog ner och låna det på biblan nån dag.

  9. Spelpappan skriver:

    Precis, sorry mitt fel – på konsol finns ingen quick save. Det hade gått att ordna med ett enkelt val i menyn, istället för att klicka meny, vänster, save [vänta på att sparfilerna ska läsas in] och sen vilken sparfil, klicka save.

    Jag spelar inte PC, det hörde för mig ungdomen till att spela med mus och tangentbord på obekväm stol :) Jag vill sitta i soffan och ha det hela på 42+ tum.

    Men det är en annan diskussion, och en jag egentligen inte vill ha. Jag har full respekt för PC-spelare, kan bara inte tänka mig det själv längre.

    Jag har sett folk spela Fahrenheit, så jag vet vad du menar – och det är exakt min poäng. Det går att göra fin mekanika av instant death på ett annat sätt än Sierra ofta gjorde. Mindre sadism, mer underhållning. Heavy Rain har (mig veterligen) ingen instant death? Men jag har å andra sidan inte tömt spelet på möjliga slut, så jag kan inte direkt spoila något gällande just det.

  10. Johan Örtman skriver:

    Ok, trodde Heavy rain hade lite samma upplägg och därmed instant death också. Men det verkar iaf vara ett spel som tilltalar mig.

    Jag har svårt att släppa pcn. Vic20 och C64 var ju vart jag började och maskinen gör ju så mycket mer än att spela spel på också, men köper alltid en mellan-segment-dator (phew) när jag köper nytt, så det springer allt som oftast inte iväg prismässigt ändå. Och fö gillar jag ju mus och tangentbord i spel så mycket fortfarande!

    Funderar allvarligt på att testa att ställa in en 32 tums monitor här snart. Måste bara hitta en tillräckligt schysst.. ;)

  11. Spelpappan skriver:

    Hehe, och du använde såklart musen till din C64 varje dag :)

    Jag förstår vad du menar, men PC är för mig i dag enbart ett arbetsredskap och oavsett de hårdvarumässiga jättekliv burken tagit sen PS3 och Xbox 360 kom i dagen blir det ändå dessa maskiner som gäller för mig nu. Förutom retrogrejen.

    Men spel är PC-burkarnas räddning. Det är nästan det enda område de inte blir utmanade av Apple nuförtiden.

    Heavy Rain är grymt, jag har för mig att jag plockade ut det som 2010 års bästa spel. Eller åtminstone största överraskning.

  12. Johan Örtman skriver:

    Inte för att vara sån, men det fanns faktiskt mus till C64an även om det inte direkt var standard.. ;) Mina kusiner var lyckligt lottade och hade tillgång till allt möjligt tekniskt via deras styvfarsa som var höjdare på HANDIC på den tiden. Vi byggde både möss och joysticks till brödburken för att passa våra needs. Allt via reversed engeneering i deras verkastad (de hade en grym verkstad i hemmet) och vi behövde bla hållbara joysticks till Summer games och liknande joystickdödare. Under släktträffarna ordnade vi turneringar och fick även de största teknikmotståndarna bland den äldre generationen hatt haka på ibland!

    Jag spelar det mesta retro (konsoller) via emulatorer nu för tiden. Har en hög med gamla 1084or och 8833or som jag har till mina commodore burkar, men ibland kör jag nes och sms på dem också, bara för att det är mysigt..

    Kul att du gillade Heavy rain. Ska kolla in det när jag spelat igenom lite andra titlar. Håller på med A boy and his blob på Wii just nu.. Trevligt litet spel.

  13. Spelpappan skriver:

    Haha, jag vet – vi hade en diskussion om det i kommentarerna till en artikel för drygt ett år sedan. Väldigt få program stödde den bara, antagligen för att så få hade en mus till att börja med.

    http://www.eurogamer.se/articles/2011-01-08-eurogamer-undersoker-80-talets-demoscen

    Att bygga egna joysticks låter coolt, jag håller just nu på att skaffa nya kontrolldon till arkadspelet och ska skaffa en rejält lödkolv, tänkte jag. Det är kul att spela med grejer man själv mekat ihop, antar jag!

  14. Johan Örtman skriver:

    Ja, väldigt få saker som stödde dem. Min kusin snickrade lite på nån slags Operation Wolf scroller men det blev inte så mycket med det.. Var ju ganska dåligt med förlagor på den tiden..

    Och JA! Det var faktiskt skitkul att spela på hemmasnickrat. Man kunde liksom ta i lite då knapparna och switcharna vi använde var väldigt tåliga.

    Nu har jag planerat att bygga MAME kabinett någon gång i framtiden, då funderar man ju starkt på att bygga sig åtminstonde ett 2-spelar kabinett (ev även för fyra) med egenhändigt ihopsnickrat joustickbräde. Får se hur det blir med det. Är ju ett ganska stort projekt.. :)

Kommentera