Spelpappan pratar klassisk musik i spel i P2

28 februari, 2013 av: Jimmy Wilhelmsson  

Twitter, kontaktnät och inlägget om musiken till The Way of the Exploding Fist i tisdags ledde till att Klassisk morgon i P2 i morse ringde upp och ville prata lite.

Jag gjorde mitt bästa för att svara på alla frågor – och hann, förutom Asterix and the Magic Cauldron – med att önska just Dance of the Yao People som ligger till grund för Neil Brennans musik till The Way of the Exploding Fist.

Den övergripande frågan var varför gamla retrospel så ofta innehåller klassisk musik. Ett svar på den frågan är, som jag sagt tidigare, att det förmodligen är lockande att använda musik som ingen äger upphovsrätten till längre – den är därmed gratis; endast orkestinspelningarna kan rättighetsmärkas, och det är ju inget problem för spelmusiker som ändå skriver om den.

En annan anledning är förmodligen att C64-musikerna var ganska få och inspirerade varandra; det krävdes inte bara någon slags musikalisk talang för att utveckla spelmusik – du behövde dessutom kunna programmera dina egna rutiner för att spela upp musiken. Just detta krav på att manipulera SID-chipet på det sätt du ville ledde till att flera C64-musiker låter väldigt annorlunda, då de tekniskt sett använder hårdvaran olika.

C64 blev ur denna aspekt deras fysiska instrument, skulle man kunna säga; det hörs på musiken om den kommer från Martin Galway, Rob Hubbard eller Mike Alsop – likaväl som en konnässör ganska lätt kan skilja Bach, Mozart och Beethoven åt.

För dig som är sugen på mer klassis musik i spel kan jag rekommendera följande läsning:

 






Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.



Kategori: Retromusik
Etiketter: , ,

Kommentera