DatorMagazin var tidningen många av oss växte upp med. Jag ägnar därför ett helt kapitel åt denna klassiska blaska i min bok, GENERATION 500.

DatorMagazin Retro hittar du nuvarande förlagets nostalgiska nyutgåvor. Och på dmzarkivet.se finns nästan alla gamla nummer att läsa, helt gratis!



 

Spelpappan hittar guldkorn: ”Datorspel kulturstämplas”

3 augusti, 2014 av: Jimmy Wilhelmsson  

Det har i många år debatterats vitt och brett huruvida datorspel är kultur. I dag kan vi väl vara överens om att de flesta faktiskt tycker att spel tillhör kulturen – eller åtminstone att fler och fler sällar sig till denna åsiktskara.

Datormagazins framsynte chefredaktör gav sin in i kulturdebatten redan 1987 men texten är sedan länge glömd och finns inte på nätet. Detta ändrat jag på nu – varsågod, här får du krönikan ”Datorspel kulturstämplas”.

datormagazin_09_1987.jpgChrister Rindeblad var grundare av och chefredaktör på tidningen Datormagazin. Jag har redan tidigare haft anledning att återkomma till hans krönikor, både de bra och…mindre bra (och ibland rentav märkliga) texterna han sprutade ur sig under sju års tid. Senast var det hans utmärkta spaning på vad en dator i hemmet borde användas till som många läsare gladdes åt och reagerade på.

Denna gång handlar det om datorspel och kultur. I dag är det kanske ett uttjatat ämne men 1987 kändes det mest provocerande eller rentav löjligt att tro att spel skulle ha möjlighet att mäta sig med opera, böcker eller film i de svenska dagstidningarna.

Rindeblad menade framförallt följande:

  1. Spel är en självklar kulturform men lider av varierande kvalitet.
  2. Enda sättet att höja kvaliteten är att erkänna spel som kultur, då löser problemet sig själv då fler duktiga kreatörer vill bli inblandade.
  3. Spel kommer förmodligen att gå samma väg som filmen; i början är det inte fint nog men i takt med att både kreatörerna och publiken blir mer erfaren vinner kulturformen högre status.
  4. Det handlar inte om teknik.

Vad har då hänt på nästan 30 år – sedan DmZ nr 9 1987?

Vad gäller första punkten är datorspel definitivt att anse som en kulturform  – men som fortfarande lider av massproduktion av ”säkra” men icke-originella titlar, vilket även bok-, film- och teaterindustrin gör. Det hänger med spelets regler. Jag kan fortfarande tycka att stora delar av spelindustrin är mer eller mindre skräp men det finns väldigt mycket mer att välja på varför jag tycker att branschen på det stora hela är väsentligen mycket bättre.

three_musketeersVad gäller andra punkten är fler kreatörer redan inblandade; spelkreatörer är inte kändisar som filmregissörer (åtminstone inte i väst) men det kan mycket väl komma att ändras. Det svenska fokus vi haft på spelkreatörer som Markus ”Notch” Persson är hittills helt oöverträffat men kan peka i vilken riktning spelkulturen kan komma att gå det närmaste decenniet.

Tredje punkten är solklar och snårig på samma gång; spel och film växer liksom ihop. Nästan alla actionfilmer är i dag datoranimerade men de är inte spel för det; men successivt är ändå den tydliga skiljelinjen mellan spel och film allt grumligare. Oavsett vilket har film och spel haft en liknande väg från ful- till finrummet.

Och nej, spel handlar inte om teknik. Men datorer gör. Dessa två kontraster skiljs också åt av en allt grumligare linje.

Egentligen var detta inlägg inte alls menat som någon slags debatt men ämnet är så pass brett och framtidskittlande att jag inte kunde låta bli. Så varsågod; sparat för eftervärlden som ett av Spelpappans guldkorn från förr:

Datorspel kulturstämplas

Sluta skämmas för att du spelar dataspel!

Numera begår du nämligen en kulturgärning när du blåser bort aliens ur rymden eller styr d’Artagnan runt Paris gator. Det är faktiskt lika fint som att läsa en bok av August Strindberg, besöka en konstutställning eller gå på operan. Dataspel har nämligen kulturstämplats!

Som ett tidens tecken ägnade Dagens Nyheter, under rubriken ”Kultur på söndan”, nästan en helsida åt dataspel nyligen. I artikeln hävdades bl a att ”dataspel är den nya litteraturen utan böcker, där spelarna är medskapare och kan påverka handlingen i olika riktningar. Snart erövrar spelens skapare sin egen parnass”.

datorspel_kulturstamplas_1987I klartext betyder det att programmerare av dataspel på sikt kan få samma status som så kallade erkända artister. Och det behövs. Åtminstone för att förbättra kvaliteten på spelen. För trots att utvecklingen på spelfronten gått fram i ett rasande tempo har originaliteten och spelidéerna i dagens spel rasat i botten.

Dataspelsindustrin har i dag ungefär samma status som filmindustrin har under 1900-talets första tiotalet år. Vad som rädda filmen ur skräpkulturens ravin var inte så mycket tekniken som skådespelarna, fotograferna och framförallt regissörerna.

Huvuddelen av de 800 titlar som släpps varje år är faktiskt skräp. Orsaken beskrivs av dataspelens ”guru” Jeff Minter, som i en intervju i detta nummer av Datormagazin säger:

– Datorspel har blivit för mycket industri. Det saknas originalitet. Branschen behöver fler artister!

Men det behövs mer än så. Det behövs en attitydförändring gentemot dataspel överlag. På Datormagazin märker vi tydligt det föraktfulla synsett (sic) som härskar även bland branschfolk mot dataspel. Att ”rycka i en joystick” anses både fördummande och onyttigt. Commodore har länge knappt velat vidkännas att man säljer speldatorer.

Men det är en stor risk att man hamnar i en återvändsgränd. För om föraktet ska försvinna måste kvaliteten bli avsevärt bättre. Och för att få bättre kvalitet måste anseendet vara högre än i dag.

Det är lätt att teoretisera över vad som är accepterad kultur eller inte. Men handen på hjärtat, är det egentligen så stor skillnad att ägna några timmar av fritiden åt att läsa De Tre Musketörerna än att spela det?

Christer Rindeblad
Chefred

 






Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.


DatorMagazin var tidningen många av oss växte upp med. Jag ägnar därför ett helt kapitel åt denna klassiska blaska i min bok, GENERATION 500.

DatorMagazin Retro hittar du nuvarande förlagets nostalgiska nyutgåvor. Och på dmzarkivet.se finns nästan alla gamla nummer att läsa, helt gratis!




Kommentarer

8 kommentarer till “Spelpappan hittar guldkorn: ”Datorspel kulturstämplas””
  1. Richard skriver:

    Något som inte har ändrats är attityden till spelare. Det är fortfarande lite skämmigt att tala om sitt intresse för alla utom de mest inbitna. Inget man säger på dejten eller arbetsintervjun direkt.

  2. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Är inte det där mest ett generationsproblem? Även folk som inte spelar och som befinner sig innan säg 40-strecket måste väl kunna inse att spel i dag inte är konstigare än musik eller film?

    Oavsett vilket tycker jag definitivt att det förändrats. När jag diskuterade händelseutvecklingen i Immortal någon gång kring 1990 på gymnasiet med en polare fick vi konstiga blickar. I helgen var jag på bröllop och snackade högljutt om peka-och-klicka-äventyrsspelsgenrens utveckling sedan LucasArts för att sedan börja prata Dylan; inget konstigt där alls.

    Dejten vetehundan, det är nu några år sedan jag var på marknaden – och ännu längre sedan jag fanns på arbetsmarknaden :)

    Det som möjligtvis är exakt likadant är nidbilden att spelaren jämt sitter inne och inte gör något annat. Och i den mån den stämmer in på många spelare så stämmer den i vilket fall lika gärna in på folk som helhjärtat ägnar sig åt andra saker som att vara väldigt intresserad av böcker eller film.

    Spel har långt kvar till filmens status i kulturvärlden – och kanske går de båda förloppen inte riktigt att jämföra; det har ändå gått drygt hundra år sedan filmen slog igenom. Allt i samhället ser annorlunda ut och spel blir mer svårdefinierbart för varje teknisk landvinning.

  3. Richard skriver:

    En tilläggsaspekt är ju att ju äldre man blir desto mindre accepterat är det att lira dataspel. Jag närmar mig 40 och det är betydligt mer accepterat att lira spel när man är 10-25 kan jag lugnt säga. Jag började spela på en dator 1986 och har inte slutat sedan dess. Ser heller ingen anledning till varför jag någonsin skulle sluta så länge jag får ut något av det.

    Sedan är det ju en himmelsvid skillnad mellan olika spel också. Att spela Gary Grigsby´s War in the East vet jag inte ens om man kan klassa som spel ;-)

  4. Mindrax skriver:

    Allting är relativt även i denna gråzon.
    Jag själv anser att datorspel är kultur.
    Sen kan andra tycka vad fan dom vill.

  5. richard skriver:

    Jag håller helt med om att det är kultur.

  6. UddaBoktips skriver:

    Det är kanske lite väl enkelt att leta fel i trettio år gamla förutsägelser men en sak som nog inte kommer att slå in är:

    I klartext betyder det att programmerare av dataspel på sikt kan få samma status som så kallade erkända artister.

    När datorspel blir kultur är det inte just programmerarna som får status utan kreatörer betydligt högre upp i kedjan. Återigen precis som i film, det är inte den som klipper filmen som får beröm, knappt ens fotografen, utan en överordnade regissör som får berömmet.

  7. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Nej, det stämmer nog – men jag tror att Rindeblad såg på sin samtid med lite andra ögon. Ett spel – särskilt ett svenskt – utvecklades av i snitt två personer. Ofta var båda programmerare men en specialintresserad av även grafik eller ljud. Ingen av dem var särskilt kunniga inom nivådesign, svårighetsnivåer eller annat som speldesigners i dag är experter på.

    Med det sagt håller jag med om du har rätt; det är inte programmeraren som blir erkänd artist – men å andra sidan fanns inte de kreatörer du nämner varför Rindeblad helt enkelt relaterar till ”programmerare”. Jag är tveksam till att man/vi ens förstod att spel skulle få utvecklarteam på flera hundra personer och kreatörer som vilken film som helst?

    För att krångla till det ytterligare; Markus ”Notch” Persson var ju ensam (såvitt jag vet) programmerare & designer av åtminstone alfaversionen av Minecraft. Så även i Sveriges mest erkända spelkreatörsfall så stämmer det ju faktiskt :)

    Men såklart stämmer inte alla dessa profetior; det handlar ofta om en övergripande bild – en observation värd att spara för eftervärlden så att vi kan se på vår samtid med lite andra ögon.

  8. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Förresten så är omslagsbilden på svenska spelet The Three Musketeers den enda i vettig upplösning som finns att tillgå på nätet. Jag vet – eftersom vi febrilt letade efter omslaget till boken jag håller på att skriva, tills vi hittade en privat samlare som vänligt nog scannade den till oss.

    Det slutade med att bilden ändå inte kom med i boken – så här är den istället :)

Kommentera