De senaste dagarna har det varit populärt att dela ett tv-inslag från Dokument Utifrån kring Herbert Söderströms påannonsering av en dokumentärfilm från 1984 om hemdatorer i samhället.

Söderström uttalar stark skepsis till hemdatorn som användbart verktyg för svenska familjer – och det är såklart lätt att kalla karln galen. Hur kunde han ha så fel? Eller hade han rätt? Jag ger här mina fem öre i frågan.

Herbert Söderström var en svensk samhällsreporter och en av våra första skjutjärnsjournalister. Han hade egentligen inte särskilt mycket med hemdatorer att göra, mer än att han tidigt visade intresse för dem och deras förmåga att påverka det samtida svenska samhället. Han var en ofta anlitad debattör och tillika intervjuoffer när den nya samhällsplågan, hemdatorn, skulle rapporteras om i media.

Herbert Söderström skrev boken Min väg till datorn: en bok för dig som vill lära mer om datorer. Jag brukar själv referera till honom när jag är ute och föreläser om min egen bok, Generation 64, om de unga svenskar som växte upp med hemdatorn Commodore 64 – som lanserades i Sverige år 1983, ungefär samtidigt som Herbert Söderström var igång som mest.

De senaste dagarna har ett tv-klipp från 1984 delats friskt, i vilket Herbert Söderström uttrycker stark skepsis till att hemdatorn är ett användbart verktyg i de svenska hemmen. Det är enkelt att med bakgrund av det som sägs kalla Söderström en världsfrånvänd galning som hade ruskigt fel.

”Jag har haft dator hemma i snart fyra år”, säger Söderström – ”och jag hittar ingen som helst användning för den”. Vidare menar han att du enklast hittar telefonnummer i telefonkatalogen, recept enklast i receptböcker – och rent generellt menar han att pappersböcker är ett bättre ställe att förvara stora mängder information i än hemdatorn.

Hela Herbert Söderströms påannonsering – plus den efterföljande filmen – kan ses nedan.

För att bättre förstå Herbert Söderström och hans samtid är det dock klokt att försöka förstå hur Sverige såg ut år 1983. Som av en händelse är det exakt detta delar av min bok, Generation 64, handlar om. Hela år 1983 rådde fullständig datorhysteri – helt utan att någon egentligen förstod vad hemdatorer skulle vara bra till.

Varken säljare, distributörer eller tillverkare kunde komma på bättre argument för praktisk nytta än receptsamlingar, enkel bokföring eller att via dyr utrustning se aktiekurser—som redan sågs gratis på text-tv. År 1983 var hemdatorn ointressant, onödig och farlig. 1993 fanns den i var mans hem och var oumbärlig och fantastisk.

Händelseförloppet mellan 1983 och 1993 är inte självklart om man inte har lyxen att, som vi, se på det ur vår tidsvinkel.

1983 års datorer skulle nämligen främst komma att göra skillnad inom arbetslivet, inte i hemmen. IBMs PC för hemmabruk, IBM PCjr, lanserades först i mars 1984 men fick inget större gehör. Den stora vinnaren på marknaden, hela 80 procents marknadsandel, hade Commodore med flaggskeppet Commodore 64. Denna dator såldes in för sina färger och sitt ljud men blev till en början främst en speldator, inte något näringslivet använde sig av, annat än indirekt.

Den som lyssnar uppmärksamt på Herbert Söderström i klippet ovan förstår dessutom att han med begreppet hemdator avser en dator som i huvudsak kopplas till en tv-skärm, vilket var brukligt. Monitorer för hemdatorbruk var år 1983 både dyra och sällsynta – och varje svenskt hem ägde för det mesta endast en tv-apparat.

Således skulle hemdatorn kopplas dit – och konkurrerade alltså med tv-tittandet. Utan Internet. Med mjukvara som tog tiotals minuter att ladda samt helt utan koppling till arbetsliv, nytta – eller ens social status. År 1983 sågs därför hemdatorn med viss skepsis av vuxenvärlden.

De unga däremot, precis som jag berättar om i boken Generation 64, hittade egna rum och världar i vilka hemdatorn var centralfigur. Men det är en helt annan sak; Herbert Söderström är 54 år gammal i klippet ovan och resonerar helt logiskt utifrån de vuxna ramar samhället hade att utgå från exakt då. Precis som vuxna i dag har svårt att begripa dagens tonåringars idéer och lekar.

2017 års digitala vuxna människa måste förstå att Herbert Söderström inte talar till oss utan till sin samtid. År 1983 hade vi minst ett årtionde kvar till Internet – att beställa biobiljetter över hans samtida teknologi, Datavision, var givetvis vansinne. Det är lockande att tänka att Herbert Söderström pratar om all världens datorer i all framtid men det tror jag är för mycket begärt av honom.

Å andra sidan fanns det ju vuxna som uppenbart förmådde lyfta blicken och spana bortom kullarna – kanske krävs det personer med konstnärligt sinne för att se förbi samtidens logik och gränser?

Det här är min korta analys:

Herbert Söderström hade rätt i att

• Böcker var år 1983 överlägsna hemdatorerna som informationskällor.
• 1983 års hemdatorer hade inte någon betydelse för det samtida privatlivet.
• 1983 års hemdatorer var bra till 1) hobbyprogrammering och 2) spel.

Diskussionen om datorns betydelse för samhället varken börjar eller slutar med Herbert Söderström. Även den bok jag skriver på just nu, Generation 500, berättar om kampen om hur framtiden skulle se ut. År 1987 hade det svenska samhället långsamt förstått att datorn är på väg att göra skillnad även i privatlivet – men det finns flera områden inom vilka datorn fortfarande var otänkbar.

Det fanns mycket lite år 1987 som tydde på att datorn skulle ta över branscher som film, tv, foto, musik och underhållning – och ändå står vi där vi står i dag. En stor del av den utvecklingen ligger Amiga-användarna bakom och det kommer jag att försöka visa redan i maj när Generation 500 når dig som förhandsbokat.

Men …som de säger – det är en helt annan historia. Vi ses då.

Ha en fortsatt härlig måndag!