Fightingspel är sÃ¥ mycket mer än att bara klÃ¥ digitala gubbar med diverse möjliga eller omöjliga akrobatiska attacker – de är även hederliga gamla kraftmätningar i precis tajming och snabba reaktioner blandat med iskall kyla och ett evigt nötande av knappkombinationer. Jag har egentligen aldrig varit mycket för fightingspel men kunde inte lägga International Karate till C64 ifrÃ¥n mig. Mycket pÃ¥ grund av den tuffa musiken och coola inramningen. Karate (och ninjor) var det hetaste som fanns pÃ¥ 80-talet.

Rob Hubbard ligger bakom även denna fantastiska och oförglömliga lÃ¥t (han gjorde ju även musiken till förra veckans retroklassiker Monty on the Run). Och precis som sÃ¥ ofta är fallet när det gäller ingame-musik till trekanalsdatorn Commodore 64 sÃ¥ handlar ofta styckets storhet om hur det interagerar med ljudeffekterna. I fallet International Karate jobbar basen tillsammans med den enda trumman i samma kanal, vilket de facto innebär att basen är tyst när trumman lÃ¥ter och tvärtom – utan att det lÃ¥ter tokigt. NÃ¥got att bita i för dagens musiker.

En annan intressant detalj är att musiken ändras radikalt vid cirka 4:15, dÃ¥ det klassiska temat plötsligt tar vid – det tema som Ã¥teranvändes och förfinades i uppföljaren IK+. Om man hängde med i spelet fram tills dess att musiken ändrades brukade det betyda (Ã¥tminstone för vÃ¥rt gäng) att man hade ett bra spel pÃ¥ gÃ¥ng, eftersom man dÃ¥ borde ha nÃ¥tt fram till iallafall brunt bälte.

Vars̴god РInternational Karate till C64 fr̴n 1985