När man är ung och spelar en uppföljare man tycker om är det svårt att förstå varför de äldre alltid tjatar om att ”ettan var mycket bättre”.

Jag vet, för jag är själv såpass gammal nu att både ettor, tvåor och treor i gamla klassiska spelserier helt glömts bort av de yngre generationerna – och jag får ofta bita mig i läppen för att inte påpeka det varje gång nån vidareutveckling av ett gammalt spel släpps som ”revolutionerande”.

Nåväl, 1984 släpptes från klassiska Beyond ett riktigt bra rollspelsliknande, ikon- och omgångsbaserat lir i scifi-miljö, kallat Shadowfire. Jag satt på detta spel i min samling men det var faktiskt uppföljaren Enigma Force från 1985 (fast som släpptes ’86) jag upptäckte först. Eftersom Shadowfires spelmekanik enbart bestod av ikoner som pluttade fram på en skärm – och jag ärligt talat inte riktigt fattade allt som sades och hände på skärmen – så blev det Enigma Force vi utforskade först.

ANNONS

---

GENERATION 64 är en maffig bok om de unga svenskar som växte upp med hemdatorn Commodore 64 spå 80-talet. Detta är en bok för dig som satt med en Commodore 64 som ung och kände dig delaktig i något större men kanske inte visste exakt vad. Den kommer att få dig att skratta, minnas och skaka på huvudet.

Pris: 299:-
Inbunden, 180 sidor, utgiven 2014

Läs mer om boken hos Fandrake.

---

Men…detta var 1986, det gyllene spelåret, och i stort sett alla spel var piratkopior utan manualer och inget Google fanns att tillgå. Inte ett enda spel hade någon form av tutorial heller, så faktum var att den första timmen av ett någorlunda avancerat spel gick åt till att räkna ut hur man styrde det – och kontrollgränssnitt var inte heller direkt utvecklat på den tiden.

Enigma_Force_2

Enigma_Force_1

Enigma_Force

Enigma Force tog veckor att lära sig; enda anledning till att vi orkade var att vi tyckte musiken var så sjukt cool, vilken en viss Fred Gray ligger bakom. I videon nedan får du hela introt och själva musiken börjar typ efter en minut. Grejen med styrningen var att halva skärmen är arkadaction med tuffa gubbar och nedre halvan är en hel hög med ikoner vi inte begrep. Min polare var först med att upptäcka att man skulle klicka på gubben man ville spela (ok, det var lätt) och därefter på ikonen som föreställer en hjärna (hm, ok) för att ta kontroll över honom/henne.

Men…efter det lyckades vi aldrig byta gubbe – vilket är nödvändigt för att hitta den försvunne rymdförbrytaren Zoff och neutralisera honom. Det visar sig att för att komma ur direktstyrningen måste man dra spaken ner åt vänster och klicka på knappen. Då lämnar du den aktuella figuren, AI:n tar över och du kan välja att antingen styra en annan gubbe någon annanstans eller klicka på andra ikoner, såsom Use, Pick Up, Throw away och så vidare…horribel styrmekanik.

Men…till skillnad från den tidens snobbiga recensenter som älskade Shadowfire och hatade Enigma Force, så gillade jag det verkligen och spelade i timmar. Jag kan fortfarande i dag spela igenom spelet på fem minuter eftersom jag minns exakt var fienderna brukar vara som flest, var den vänliga insektoiddrottningen finns (som man bör bli allierad med), var det är bäst att aptera bomber, var den bättre ammunitionen finns – och inte minst var Zoff brukar hålla hus.

Tro inte på de gamla recensionerna från ’86 – Enigma Force är kanon. Särskilt tuff är inledningen som kortfattat sätter dig i rätt rymdstämning:

Crash landing imminent!
Crash landing successful.
Crew freeze chambers open.
Crew awake.
Their mission…

Neutralise Zoff!

Varsågod – Enigma Force till C64 från 1985