Frågan som ofta ställs i forum och mellan föräldrar på nätet är vilka spel som är lämpade för barn. Egentligen kanske denna fråga borde vändas på så vi egentligen undrar ”vilka spel är inte lämpliga för barn?”.
Ofta står nog ungen och rycker i ett lir redan – och du som förälder behöver ta snabb ställning till och dessutom argumentera för varför det inte är riktigt bra.
Jag är lite sen i vändningarna. Diskussionen om spelvåld och åldrar var uppe på tapeten för någon månad sedan när TV4 sände ett gulligt men tillika obegripligt inslag om en tioåring som ville förbjuda våldsamma ”krigarspel” och med hjälp av sin mamma skrev till regeringen för att få stopp på dem.
”Se till att barn under arton inte får köpa utan en vuxens närvaro.”
Men nu är det valtider och då tycker jag det kan vara på sin plats att fundera lite kring förbudsiver igen. Det som inte visas i klippet nedan är att flickans äldre bröder rätt ofta pangar på i Modern Warfare 2 eller något liknande spel; huruvida de är arton eller inte vet jag inte – men en hängiven mor till en bekymrad tioåring borde väl inse att åldersrekommendationerna är där för att hjälpa henne att avgöra vilka spel som är lämpliga för hennes barn eller inte?
Frågan är långt ifrån ny. 1988 letade en del politiker efter anledningar att helt censurera vissa datorspel, främst med barnmiljörådets ordförande Margareta Persson (s) i spetsen. Hon erkände i tidningen Datormagazin att hon faktiskt aldrig satt sig ner med ett våldsamt datorspel själv och lyckades aldrig censurera något annat än den plastshuriken som följde med vissa versioner av spelet The Last Ninja 2 till Commodore 64. I juni samma år röstade riksdagen nej till spelcensur och detta gäller fortfarande.
Och så ska det såklart vara. Givetvis är det inte bra för små barn att spela våldsamma spel. Överhuvudtaget kan det finnas massor med anledningar till att ett spel inte passar en viss åldersgrupp; språkkunskaper, ovårdat språk, förhärligande av rusdrycker och droger och en massa annat. Så fungerar världen och den som i störst utsträckning har ansvaret att skydda ett barn mot vuxenlivets ofta ambivalenta nöjen och tidsfördriv är faktiskt dess föräldrar.
Och egentligen är det inte svårt rent teoretiskt. Åldersgränserna och innehållsmärkningarna som samregleringssystemet PEGI utarbetat är rätt ok. Ibland tycker jag de tar i lite i överkant men då är det isåfall jag som förälder som bestämmer gränsen utifrån mitt barns individuella ramar.
I reportaget som sändes på tv uppmanades den tioåriga flickan att ta kontakt med PEGI, vilket hon också tänker göra. Det hon kanske inte vet är att dess svenska representant, Dataspelsbranschen, svarade henne redan någon dag senare.
”18-årsmärkta spel är inte avsedda för barn. Däremot finns starka skäl att inte lagstifta, det skulle dels hamna i konflikt med andra principer (yttrandefrihet, diskriminering), dels är själv-/samregleringssystem i allmänhet bättre än lagreglering: lagar skiljer mellan europeiska länder, PEGI är samma, självreglering är mer flexibelt för förändringar i omvärlden och medieutvecklingen, bättre att branschen har ansvar för information än staten osv.”
Ett stort problem är att många föräldrar skiter i PEGI. De köper det barnet vill ha och blir först efteråt upprörda över att innehållet inte lämpade sig för deras sjuåring. Detta är mer ett utslag av ”det är någon annans ansvar”-attityden än en svaghet i PEGI-systemet.
Tv-spel är kul, det är ett oerhört starkt kulturuttryck som kan missbrukas som så mycket annat här i världen. Det är fortfarande intressant att en person som spenderar åtta timmar om dagen med att läsa deckarpocketar anses vara en bokslukare medan en person som spelar tv-spel under lika lång tid har allvarliga problem.
Det enda raka är att föräldrar intresserar sig mer för vad deras barn sysslar med istället för att skylla på ett system fullt av möjligheter och frivillighet.
Kolla in PEGI-märkningen, den är i de flesta fall riktigt, riktigt bra. Någon gång framöver har jag tänkt skriva en mer utförlig guide i just PEGI, men det får bli när tiden räcker bättre till.
4 svar till “Föräldrar avgör spelåldern – inte förbud”
Hej! Bra inlägg i debatten det här!
skulle bara tacka för att du länkar till min hemsida, vandestorm, men bloggen har bytt namn och adress för ett tag sedan och jag skulle bli glad om du bytte till den nya, megastorm.se
/niklas
Tackar. Givetvis, det gör jag genast.
Plastshuriken – vi pratar Last Ninja 2 va? (inte 1).
http://www.eurogamer.net/articles/last-ninja-2-review
Jag kommer inte heller ihåg att jag fick någon ninjamask i mitt exemplar av Last Ninja 2 (på C64-kassett). Jag antar att även den censurerades bort?
E-mannen: Det stämmer – det följde med en plastshuriken och en mask i limited edition av Last Ninja 2. Tack för att du upptäckte det.