En del spel blir så stora och populära att de blir stilbildande för en hel konsol- eller datorgeneration. Shadow of the Beast från Psygnosis är en av den handfull titlar som sålde Amigor på löpande band mot slutet av 80-talet och början av 90-talet. Förutom att grafiken och stämningen hörde till bland det bästa samtiden hade att erbjuda och förutom att spelet bjöd på parallaxskrollar som inte var av denna värld – så var också musiken fantastisk.
Mannen bakom Shadow of the Beasts fina titelmusik är David Whittaker som även var upphovsman till låtarna i framtidssportspelet Speed Ball och han hjälpte även till i skapandet av musiken (och ljudet) till Xenon 2, som jag redan tagit upp här på Spelpappan (båda spelen kommer från Bitmap Brothers).
Whittaker var redan en erkänd datorspelsmusiker när Shadow of the Beast skulle produceras och han ombads därför skapa ”extra bra musik” eftersom man från Psygnosis håll visste att spelets chans att sticka ut var att excellera inom både utseende och ljud.
[slideshow_deploy id=’10689′]
Ska man vara ärlig är Psygnosis odjursrännande en ganska halvtråkig sidskrollande fightingplattform som kräver löjligt god tajming och precision och har mycket liten tolerans för misstag. Men retrokillar som vi väljer gärna att förbise ett sådant faktum sådär 20 år senare.
Resultatet blev iallafall att musiken krävde enormt mycket mer minne än vad som var brukligt på den tiden. Högkvalitativa samplingar och gott om utrymme att skapa exakt det verk han ville gjorde att Whittaker förmodligen aldrig haft så stor skaparfrihet som i detta spelprojekt.
Varsågod – Shadow of the Beast till A500 från 1989
7 svar till “Skön retromusik: Shadow of the Beast (1989)”
Shadow of the Beast var spelet som fick att ramla bakåt av sin otroliga inledning. Grafiken och musiken var i absolut toppklass 1989 och blev sedan ett slags referensvärde när man jämförde grafikklasser etc. Spelet var fick jag 22 december 1989, samma dag som jag fick min första Amiga.
Redan innan var jag såld på Amigan såklart. Främst tack vara Fairy Tale Adventure och Barbarian.
Tyvärr har man aldrig samma känsla för sina spel nu för tiden eller ytterst ytterst sällan.
Precis som du säger var ju spelet ruggigt svårt men jag brukade ladda in det för att lyssna på musiken eller imponera på polarna i den då ständiga Amiga vs Atari debatten.
Just Faery Tale Adventure kördes också varm här – faktum är att det mycket väl kan dyka upp under retromusik någon gång framöver; jag har iallafall funderat på det.
Det tycker jag solklart du ska ha med. Det hör till min tio-i-topp på bästa spel och jag har länge letat efter musiken. Först kring 2004 hittade jag den. Nu har jag lite mixar etc på mp3 m.m. Orginalet gjordes i ett musikformat som jag inte är säker på har släppts. Eller…det kanske det gjorde i .cust format så fick jag spela upp det i Delhi player.
Som spelkoncept betraktat tror jag till och med Faery Tale var det absolut första spelet att erbjuda sådan grafik på detta sätt utan en massa kryptiska kommandon a la Ultima/Questron/Wizardry serien som låg mil bakåt vad gäller grafik och ljud i jämförelse. Är osäker på om något icke-turnbaserat rollspel till Amiga överhuvudtaget kom som fortsatte samma koncept förrän PC:n tog över i mitten på 90-talet.
Nej, det var på många sätt unikt. Sierras Hero’s Quest som sedermera bytte namn till Quest for Glory kom senare men var också ett slags rpg utan turer eller omgångar. Ettan minns jag att jag gillade väldigt mycket – även om spelen egentligen inte är mer lika än så.
Spel till Amigan som jag minns musiken starkt ifrån är Druid 2 Enlightment och Populous. Särskilt Populous tyckte jag var toroligt mäktig och hade den inspelad på band i min freestyle.
man blir lite fnittrig när man tänker på det