I förra delen av denna tvådelade bloggpost berättade jag hur jag tänkte försöka koppla upp mina två retrodatorer, en Commodore 64 och en Amiga 500 till lite modernare apparatur. Nu berättar jag hur det gick.

C64:an skulle kopplas upp mot platt-tn:n via scart och A500:an skulle också kopplas till tv men dessutom även till laptopen så att jag kan komma åt amigadiskar och rädda gamla filer via nollmodem.

Commodore 64

Det en del inte vet är att både Amiga- och Commodoreserien är tillverkade av samma bolag, Commodore Business Machines, CBM. Ordet betyder ungefär kommendör, vilket är en slags befälhavare i marinen (amerikanska bolag heter ofta något som konnoterar ledarskap eller överlägsenhet på något sätt). Commodore gick i konkurs 1994 men har återupplivats på 2000-talet och har försökt lansera lite olika produkter som hörs och syns ganska lite.

Anywho…jag kopplade alltså upp min C64 via den DIN-RCA jag pratade om i förra inlägget. DIN är ett samlingsnamn för ett gäng olika tyska kontaktstandarder som var vanliga förr men helt ersatts av nyare don, till exempel RCA-kontakter som är vanliga i både audio- och videoapparater än i dag.

Kruxet är att min kabel har hela fyra RCA-ändar där man normalt bara vill ha tre, röd/vit till audio och gul till video. Dessutom säger uttaget i C64:an att det handlar om ”Video”, vilket då borde utesluta ljud – men efter att ha pluggat in sladden och anslutit färgerna enligt ovan så fungerar det fint. Vad den svarta kontakten används till vet jag inte (och det visste de inte på Kjell & Co heller) men om jag ansluter den får jag typ bild, fast dålig. Så når är den till för, kanske en annan slags standard – vad vet jag?

Kontentan? Funkar fint. Jag får en fin bild på scartkanalen i tv:n och allt jag behöver göra är att köra upp de matta färgerna lite grann och ändra till 4:3-format. Ljudet hänger med fint, inga problem alls. Om du kopplar tv:n (eller audioändarna direkt) till en stereo  får du alltså maxat SID-ljud i huset. Härligt.

Amiga 500

Min Amiga 500 ville jag göra lite mer med. Det stora problemet är faktiskt den jättelika rf-modulator på 15 centimeter som sticker ut på helt fel ställe, nämligen på vänster baksida. Det gör maskinen mycket djupare och praktiskt taget omöjlig att ställa någonstans. Den kabel jag refererade till i förra inlägget hoppar över modulatorn, vilket är ett måste i ett modernt hem av i dag.

Att koppla Amigan till tv:n funkar lika fint som med C64:an, samma sak gäller för de matta färgerna som kan piffas till lite. Och formatet tjänar också på att ändras till 4:3. De flesta tv-apparater brukar komma ihåg inställningarna för varje kontakt, så förhoppningsvis behöver du inte ändra varje gång du sätter på den.

Så var det den här grejen med att koppla ihop laptop och Amiga 500 för att läsa amigadiskar. En PC kan ju normalt inte läsa av en amigadisk då hårdvaran är såpass annorlunda, även om du nu skulle råka ha en 3.5 tums diskstation i din dator. Istället fixar mjukvara Amiga Explorer biffen och finns att köpa för en hundring.

Mitt första problem är omkopplaren från RS232 (seriell kontakt) till vanlig usb. Den vill inte fungera utan drivrutiner och den jag köpte på Kjell & Co verkar vara noname, jag vet alltså inte vilka rutiner jag behöver. Lösningen är en liten, liten papperslapp som följer med och som säger att jag kan använda Prolifics drivrutiner, som jag praktiskt nog hittar på Kjells sajt. Så var det löst.

Mitt andra problem är att jag inte hittar någon WorkBench-diskett till Amigan, du behöver nämligen minst 1.2 för att det ska fungera. När jag väl rotat fram även denna och startat upp Amigans operativsystem från förr så börjar det riktiga mecket. Det du behöver göra är att dels installera en klient av Amiga Explorer på din laptop – men också en i Amigans RAM-minne. En utförlig steg-försteg-process sköts av mjukvaran men det är jäkligt mycket som ska göras och rätt mycket kommandon som ska knappas in för hand i Amigans CLI-klient, dess motsvarighet till kommandprompten i DOS.

Jag fastnar halvvägs med ett felmeddelande i CLI-fönstret jag inte fattar. Jag letar runt i manualen och hittar lite specifikationer på hur Amiga Serial Preferences, det är helt åtta olika grejer som ska ställas in (på Amigan) och när jag väl mycket noggrant gjort detta så fungerar det faktiskt…det ligger en AE-klient i Amigans RAM-minne och när jag sätter på den ser jag också i AE i laptopen de olika enheterna i Amigan. Fantastiskt.

Och nu ligger filerna färdiga att kopiera, både från RAM-minnet och från floppydisketten. Klickar du på floppystationen så listas alla filerna, vilka du kan hantera som vilka filer som helst. Det går också att dra över hela imagefilen från disken och lägga som en .adf-fil att använda i valfri Amigaemulator. Och processen funkar även omvänt så att du kan skriva en imagefil till en floppydiskett i Amigan. Även Kick.rommen kan kopieras, vilket du ser ovan i bilden.

Tänk på att hastigheten är 19200 baud, så en diskett på 880Kb tar sina knappa tio minuter att föra över. Det är cirka en åttahundradel av vad en normal cd-skiva rymmer i dag…amigaswapparna betalade stora summor för att kopiera diskar med varandra på den tiden – och hade dessutom inte sällan mycket klenare modemhastigheter än så.

Nu ska jag forska lite grann i hur man kopplar upp C64 och laptop, det är inte lika mycket jag vill rädda för eftervärlden där – men visst hade det varit kul att göra det. Jag tror att ett bra sätt att begripa sig på yngre är att återvända dit själv en smula då och då.