Svaret på den retoriska frågan i rubriken är givetvis nej. Men ändå är det påfallande ofta så att när ett spel sägs vara riktat särskilt mot de yngre ses det som en ursäkt att låta kvaliteten sjunka som en gråsten.
Jag recenserade i helgen Aragorn’s Quest till PS3 med Move-stöd och särskilt riktat mot en yngre publik. Och inte hade man vågat släppa ett så halvdant spel till en vuxen publik.
Först måste jag klargöra; alla spel för barn är inte dåliga – men erkänn att riktigt många är hastverk. The Lord of the Rings: Aragorn’s Quest rider helt och hållet på den förvisso avkylda Sagan om Ringen-våg som böljat sedan 2000-talets början då Peter Jacksons första film från Tolkien-trilogin hade premiär. Nu kramar man ur sista slantarna.
”Förhandsinfon från Warner har sagt att titeln i första hand riktar sig till den yngre publiken. Bland annat dör ingen av karaktärerna du spelar (fiender dör dock i drivor) utan blir bara omtöcknade och behöver helas av dig. Det skvätter heller inget blod och ingenstans händer det något överdrivet otäckt; det mesta har alltså fått en barnvänlig och lättsam yta över sig, till skillnad från en del andra titlar från filmerna.”
Och så långt inga problem. Jag behöver inte blodstänk á la Dragon Age och inte heller måste Game Over-loggan slå örfilar i ansiktet på mig varje gång min hälsomätare når noll. Problemet är bara att en del utvecklare tror att de kan lägga färre resurser på innehållet och komma undan med det bara för att barn råkar vara målgruppen.
[slideshow_deploy id=’11619′]
Om man tror att barn har sämre känsla för kvalitet eller om man hoppas att mormor ändå ska luras välja spelet ur budgetlådan vet jag inte. I fallet med Aragorn’s Quest handlar det mest om att man utlovar ett episkt men barnvänligt äventyr men slarvar sig igenom alltihop.
”Där utvecklaren Headstrong Games lovar en episk historia i vilken du och en vän tillsammans får bekämpa mytomspunna fiender med varsin Move hittar vi mest en soppa av dålig grafik, uselt ljud, oprecis rörelsekänslighet, obegripliga screentearing-förekomster och märkbara prestandaproblem när mycket händer.”
Med Move-kontroller är detta spel repetitivt och oprecist. Utan Move-kontroller är det ett mediokert fightingspel utan överraskningar. Oavsett kontrollval är det ganska fult med dåligt ljud och rakt igenom tråkigt. Välj nåt annat.
Läs hela recensionen på Eurogamer.se.
8 svar till “Måste spel för barn vara dåliga?”
Det är väl så att barn inte är insatta. Inte föräldrar heller. Så man kommer undan med det. Jag tror det ändras mer och mer nu när 30-åringar som skaffar barn själva är insatta, och kan skilja bra från dåligt. Vi spelade ju massa skit när vi var små också, ofta. :p
Sen får man ju komma ihåg att ett spel som är avsett för målgrupp X alltid kommer vara mindre tilltalande för målgrupp Y, oavsett hur väl utförd produktionen av spelet är.
Barn kan nog vara olika insatta – men de vet ju iallafall vad de tycker är roligt. Men det finns ju inga ursäkter att slarva med i stort sett allting i en titel, bara för att den vänder sig till yngre.
Jag hoppas också att det vänder. Men vi måste tillsammans komma överens om att inte köpa skräpet i budgetlådan då :)
Jag tror det beror på vad vi menar med barn. En insatt tolvåring är nog minst lika insatt och kritisk som den seriösaste speljournalisten. Däremot är väl merparten av mindre barn inte särskilt kritiska.
Tänk själv på vad man gillade för tvprogram eller filmer när man var liten. Jag tyckte Buck Rogers var det coolaste som någosin visats, mycket beroende på att det var det enda SF som fanns då iofs, men ändå man hade inte något kritiskt tänkande och uppskattade det mest för att det fanns tillgängligt.
Där, i den åldersgruppen, kommer alltid spelföretagen kunna casha in på Cars eller Musse Pigg eller Pokemon eller vad det nu kan vara. Med den invädningen att det oftast är föräldrarande som köper spelen, och är en förälder insatt och kritisk så vill han väl kanske inte köpa det senaste skitspelet.
min snart 5åring skulle vara i himmelriket om han han fick spela något spel, oavsett vilket. För honom är konceptet ”att spela tvspel” inte att spela något specifikt spel. (det enda jag låtit honom spela än är Buzz Junior spel)
Det är nog sant, det du säger. Den femåring jag spelar med är enormt kritisk. Alltför sega bossar i LEGO-spelen leder ofelbart till LittleBigPlanet där man kan bli Spindelmannen :)
Din 5-åring har nog spelat lite mer än min snart5åring
Hur tidigt lät du honom spela spel? Vad för slags spel spelar du med honom? Hur ofta/länge spelar ni?
Jag tycker sånt där är väldigt svårt. Man blir liksom ganska reaktionär som förälder och känner att det minsann inte skall ses på film och inte spelas spel för mycket när de är små. Eller jag blir det iallfall.
Han är ju inte min utan en släkting så jag vet faktiskt inte svaret på allt det där. Vi ses ju bara nån gång i månaden och då brukar han ha rätt stor koll på både det ena och det andra.
Men just LEGO och LittleBigPlanet tycker jag är ok; det var ju alldeles nyligen han började fatta grapple-funktionen och kan använda den ordentligt.
När det gäller min egen Alvar, som nu är en månad gammal, vet jag inte. Han kanske inte ens blir intresserad och jag vet ju heller inte vilka konsoler som är relevanta när han växer upp. Kanske kan man börja från början med NES? :D
@El Hadji: Låter bra; tack för att du tog dig tid att berätta!
Jag tror det är många undrande föräldrar som undrar hur man egentligen bör göra med sina barn och deras intressen. Det ser iallafall så ut på Googlestatistiken.
Min 8-åring (snart 9 är viktigt att tillägga) kanske är sådär lagom miljöskadad, men han är också oerhört kritisk – inte bara till nischade barnspel, utan till spel han stöter på generellt. Han fäller ofta kommentarer om krångliga eller ologiska menysystem, dålig kamerakontroll, buggar och illa genomtänkta storys.
Precis som sin pappa (alltså undertecknad) värdesätter han välgjorda spel som testar hans logiska tänkande och som är lagom utmanande. ”Hjärndöda” spel, som tyvärr många tex film-franchise titlar är tilltalar honom inte alls.
När det gäller uppfostran och spelande har jag och min fru följande policy: det är bättre att spela än att sitta framför den fördummande TV’n och bara passivt stirra på nån smörja (vi har alla barnkanaler och 99% av det som sänds ÄR smörja). Men spelandet får aldrig gå ut över umgänge med kompisar, utomhusaktiviteter och skolarbetet. Precis som med allt annat i livet krävs det en balans – för mycket av det goda är aldrig bra. Men att inte låta barn spela är nästan att inplantera ett socialt handikapp eftersom nästan alla spelar idag: hemma, hos kompisar, på skolans fritids, osv, osv… Att stänga ute barn från det är nästan att jämställa med barnmisshandel. Dessutom genererar spelandet en hel del uppslag till ”analog lek” både ute och inomhus.
Vi har heller aldrig förbjudit honom att spela någonting, men vi har också haft diskussioner om skillnader mellan spel och verklighet. Barn är inte dumma och man kan komma långt med vettiga samtal istället för ”von oben attityd” från vuxenhåll. Han vet också att om jag skulle upptäcka den allra minsta förändring i beteende på raster i skolan, i bemötande av kompisar och vuxna, som kan härledas till spelandet är det spelstopp direkt. Och än så länge (peppar, peppar…) fungerar detta mycket bra!