I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.

Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.
 

Datorn och killarna som startade allt

8 januari, 2011 av: Jimmy Wilhelmsson  

I dag skrev jag på Eurogamer en liten grej om 80-talets svenska demogrupper eller historien om hur klipska tonåringar startade en undergroundverksamhet som likt hiphop-rörelsen gick ut på att skapa coolast grejer och sen skryta om det.

Med viss inblick från den tiden hälsade jag på min gamle vän Kalle Shew och lät honom berätta om tiden i klassiska grupper som Fairlight.

Commodore 64 är en hemdator som lanserades 1982 men som blev prisvärd och mäkta populär först några år senare; mellan 83-84 hade C64 lagt beslag på över 40 procent av den förvisso smala hemdatormarknaden – och sammanlagt har 17 miljoner burkar sålts, vilket gör den till den enskilt bäst säljande datorn genom tiderna.

Mer än 10.000 program, spel och andra mjukvaror sägs ha utvecklats till Commodore 64 – och även om det inte säger särskilt mycket i dag ska man komma ihåg att det inte fanns något Internet, några app stores eller andra digitala kanaler genom vilka dessa program släpptes eller piratkopierades. På den tiden gällde fysiska disketter eller kassettband – och i vissa sällsynta fall även cartridges (som NES använder sig av).

För att göra en lång historia kort så var C64 en revolution på den tiden inom både grafik och ljud. Skärmen kunde visa 16 färger inklusive svart, vitt och gråskalor och hade en upplösning på 300 gånger 200 pixlar. Dessutom stödde grafikkortet användningen av så kallade sprites, vilket är grafiska objekt som kan styras oberoende av varandra på hårdvarunivå och som lämpar sig särskilt väl till snabba grafiska applikationer som spel.

Ljudmässigt imponerade dock C64 mest – och gör till viss del fortfarande – genom det berömda SID-chipet (Sound Interface Device) som via tre kanaler (plus en samplingskanal) kunde klämma fram ljud bestående av fyra olika vågformer över nio oktaver. Resultatet av hur det kan låta kan ni ju själv kolla i den Retromusik-sektion jag fyller på varje söndag och som mest består av låtar från C64 eller Amiga 500.

I vilket fall; Kalle berättade för mig om sin tid som grafiker i dessa demogrupper:

”Funktionstangenterna sitter till höger på C64, med hjälp av dem stegade jag upp och ner och satte ut pixel för pixel och valde färg via kortkommandon. Jag minns att jag testade att styra med joystick men att det bara tog längre tid; jag hade ju full koll på i stort sett varje pixel på hela skärmen och kunde lika bra jobba via tangenterna. Kanske sketchade jag lite på papper innan jag satte igång men i övrigt var allt arbete på frihand med tangentbordet. Men en bild tog ju också ett par veckor att göra.”

Viktigast i gruppen var swappern – killen som försåg gruppen med det senaste i mjukvaruväg. Han sysslade givetvis med direkt olaglig verksamhet men eftersom inget fildelningsnätverk fanns och spridandet var en smärtsamt seg och mekanisk postgångshistoria så såg Polisen genom fingrarna på det mesta; utom vid de jättelika copypartyn som anordnades runtom i Europa där tusentals ungdomar samlades med sina datorer för att programmera, byta – och skryta om sina cracks eller knäck av kopieringsskydd.

Till en början startade nämligen demoscenen med att crackare ville skryta om att de knäckt ett kopieringsskydd snabbast och bäst. I de små fickor av utrymme som fanns kvar på disken klämde man in ett snyggt demo med någon avancerad rutin som roterade 3d-objekt, kanske visade man annan avancerad grafik och spelade bra musik – inte sällan på bara några kilobyte.

Kalle arbetar i dag med 3D-grafik på ett bolag han själv var med om att starta och ser tillbaka på sin tid inom demogrupperna med nostalgiskt skimmer, även om han också är en smula kritisk till vad de egentligen sysslande med.

”Vi som var med i dessa demogrupper var väl lite av pionjärer och vi visste ofta mer om vad burkarna klarade av än bolagen som byggde dem. Så fort man är pionjär blir det också gärna lite olydigt. På den tiden tyckte jag inte det var så farligt, i dag kanske man kikar tillbaka och inte är nöjd med allt man gjorde. Men vi behövdes. Piratkopieringen behövdes för att få fart på utvecklingen, om du frågar mig. Det var som sagt innan Internet, det var ändå inte så lite arbete som krävdes för att få hem det senaste; i dag är det helt annorlunda.”

Läs hela artikeln på Eurogamer.se

Nedan ser du en liten samling av intron till crackade spel, eller så kallade cracktron.

 






Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.


I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.

Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.

Kommentarer

3 kommentarer till “Datorn och killarna som startade allt”
  1. Tommy Håkansson skriver:

    Före min tid, men ändå intressant.

  2. Joakim skriver:

    Ah crackintron man saknar dem. Har en del nedladdat för gamla Atari st.

  3. Johan Örtman skriver:

    Att de behövdes för att driva på utvecklingen är det ingen tvekan om. Det hade aldrig tagit fart på det sätt det gjorde om det inte hade varit för dem. Jag och många med mig står i otroligt stor tacksamhets skuld till dessa pionjärer som under hela 80 och typ hela 90 talet gjorde våra liv mycket lättare och bättre tack vare sina alster! Tack så ödmjukast!

Kommentera