I gårdagens Computer Sweden läste jag en kort artikel om hur dåliga barn är på att hantera Internet, enligt en undersökning. Det är farligt att dra stora växlar – men jag är inte förvånad.

Jämför man med spel tycker jag mig se en tydlig skillnad på barn nu och barn förr; de tröttnar snabbare i dag och ger upp ganska lätt. Men det är inte helt okontroversiellt att säga så.

Jag föddes i en värld där vare sig Internet eller datorer var byggstenar i ett vanligt svenskt hem. Jag skaffade dator i mitten av 80-talet med mina föräldrars misstänksamma medgivande (”vad ska du med den till?”) och drog in Internet och skaffade mig en e-postadress i november 1995.

Internet och datorer har förändrat mitt liv till det bättre på alla tänkbara plan – men har även gett mig enorma huvudbryn i form av frustration över saker som inte fungerar, saker som kraschar, saker som kostar mycket pengar – och en ständig brist på tid eftersom det i dag finns fler roliga saker att göra än vad det finns tid att göra dem. Jag har inte haft tråkigt på femton år.

Internet har alltså inte alltid funnits och jag – och alla andra från 70-talet – har fått lära oss det från början. En del av oss kan det därför från grunden – medan andra struntar i tekniken och bara använder det – men vi har alla varit med om en tid då webben varit en marginaliserad kanal som upplevts som både svajig och tidskrävande – inte en norm som i dag. Har det haft betydelse? Ja, menar jag.

Jag citerar artikeln om undersökningen.

”Myten att barnen är bättre på datorer och internet än sina föräldrar stämmer inte. En färsk undersökning av barn och ungdomar i åldern 9–16 år i EU visar att många barn inte klarar grundläggande handgrepp. Många vet inte hur man utestänger oönskad information och spam. Bland de yngre (upp till 13) vet nästan hälften inte hur man bokmärker en sida. Knappt hälften klarar av att jämföra information från olika källor på webben för att avgöra ifall ett påstående är sant.”

Dessa barn föddes in i Internet. Sedan tio år tillbaka både finns och funkar webben – och om det inte funkar frågar man någon. ”Googla innan du frågar” har blivit ett begrepp och ett mantra. Varför ska du utföra en uppgift om någon annan redan gjort den?

Mina tankar går till spel – och de tillfällen jag har glädjen att spela med barn.

När jag var liten var det föräldrarna som inte pallade vid svårigheter; de tyckte att vi skulle fortsätta med något annat eftersom vi ändå fastnat. I dag är det nästan uteslutande barnet som stoppar så fort ett hinder dyker upp; varför sitta och köra samma sak om igen när det står 25+ fler spel i hyllan och väntar? Varför nöta tråkiga saker? Ja, varför egentligen?

– Det är för svårt, jag gillar inte svårt.

– Men kan vi inte testa? Vi klarar det om vi blir bättre.

– Nej, jag orkar inte. Vi tar något nytt.

– Jo, kolla nu – vi ger det tre riktiga försök.

*Vi spelar – och klarar oss vidare*

– Nu är det svårt igen, vi tar något annat.

Det här inte helt okontroversiellt att säga, men jag tror att man mår bra av att tvingas lösa en del problem trots att magkänslan säger åt en att stoppa. Känslan av att fixa något efter en lång tids funderande kan närmast beskrivas som en kick – och aldrig någonsin har jag sett en person bli mindre uttråkad av att ständigt byta spel, tv-kanaler, filmer eller böcker innan de fått en riktig chans. De gånger jag klarat av kniviga spelproblem tillsammans med ett barn lyser hela deras värld upp och jublet och skrytet kan vara i timmar efteråt, vilket såklart är kul.

Jag vet inte om undersökningen ovan verkligen hänger ihop med mina spelupplevelser med barn; men jag tror mig veta att vi asfalterar vägen lite väl mycket – både för oss själva och för våra barn. Vi lär dem kanske att vi i vår jäktade värld inte ska lägga tid på onödiga problem – för problemlösning tar tid? Vi lär dem kanske att problemlösning i sig inte ger något värde – men att gå vidare och klara saker utan ansträngning däremot gör det? Vi lär dem kanske att spelfusk förenklar och att målet är viktigare än vägen dit? Förmodligen inte medvetet, men det är kanske detta vi lär dem?

Jag har inget förslag på vad man kan göra för att få andra spel än LEGO-spelen – som ligger farligt nära noll på problemlösarskalan och som man flyter igenom utan att egentligen behöva göra något – att bli norm för slöspelandet. Det går ju inte att tvinga någon att spela något de inte tycker är roligt; spel ska vara just roligt.

Artikeln i CS ger följande tips utifrån rapporten:

”Åldersgruppen 11–13 år beskrivs som en ”utmaning” i rapporten. Föräldrar och lärare bör inte vänta på att barnen lär sig av äldre vänner, utan aktivt undervisa dem i säkerhet och kritisk utvärdering.”

Kanske är världen på väg att förändras och vi verkligen inte behöver lösa några problem längre; nån annan har redan löst det åt oss. Men det innebär i så fall att vi verkligen blir sämre – både på spel och på webben. Det innebär kanske också att tiden då unga blev bättre på datorer än tillverkarna själva är historia och inte kommer igen?

Lycklig är då den som är någon annan – den som löser problemet från början. Framtidens elit?