De första stapplande stegen in i rollspelets värld var inte raka och bestämda. Istället var det rynkad näsa jag som elvaåring hörde folk berätta om vad man kunde hitta på med lite regler, tärningar och en penna.
Eftersom jag inte direkt begrep vad det handlade om fick jag låna en spelbok av en vän, som enkelt exempel. Efter det blev jag klart intresserad. Men spelboken – var blev den av sen?
”Testa den här”, sa min kompis och blivande spelledare – alltså inte en egentlig ledare, utan den person som håller i rollspelssessionerna och är ansvarig för det som händer och att själva spelet går i rätt riktning. Eller för den delen någon riktning alls.
I handen höll han en bok som uppenbart var för yngre killar än jag. Du är en rymdspion hette serien och just denna specifika bok var första delen och hette något så fånigt som Fånga rymd-gangstern.
Yikes, tänkte jag – vad är det här för trams? Men efter att ha startat läsa själva boken insåg jag både tjusningen och poängen, även om det här som sagt var för yngre barn.
Rymdgangstern Phatax – en elak krillian – har kidnappat nån slags prins och snott en massa kungliga juveler. Givetvis är den svenska översättningen taffligt gjord från ett något seriösare engelskt original (”Be an Interplanetary Spy”), men i övrigt var boken densamma.
Kortfattat handlar det om att läsa den korta bakgrundsberättelsen och därefter ställs du inför olika val som egentligen bygger på pyssel av olika slag. Ja, man kan säga att detta är en pysselbok med handling, om man vill. Kanske ska du knäcka ett chiffer eller på annat sätt komma fram till ett svar och varje enskilt svar leder dig till en ny boksida. Väljer du rätt sida fortsätter berättelsen – och väljer du fel kan det i värsta fall vara över, i andra fall kanske du bara råkar lite mer illa ut.
Poängen – och det nya – var att det var en bok med flera slut. Och du var hjälten. Du kunde göra simpla val – och dina val styrde din berättelse. Magiskt, tyckte jag. Jag tror att del två, Robotvärlden, också översattes till svenska – men övriga 10 delarna finns tyvärr inte att tillgå på annat än engelska. Coolt dock att det såldes typ på vanliga ställen som Pressbyrån.
…
På den tiden hade jag något sämre självkänsla (jaja, jag vet – den kom senare med besked) – så jag var osäker på om jag egentligen fattade regler som innefattade en massa uträkningar, tabellgrejande och annat. När jag lämnat tillbaka rymdspionhistorien frågade min polare mig om jag inte ville fortsätta spela lite riktiga spelböcker. ”Mjo – ok, sade jag”, och gick hem med första delen av en serie spelböcker kallad Fighting Fantasy, närmare bestämt Häxmästaren i Röda berget.
Detta var kanske det coolaste jag varit med om hittills i både bok- och spelväg. Med hjälp av en tärning slog jag fram en fiktiv rollperson jag ville spela boken som, med egenskaper som skicklighet, uthållighet och grad av tur. Bokens baksida gjorde klart att det är jag som bestämmer vad som ska ske – och att jag kanske inte klarar det första gången, men då är det bara att försöka igen. Jag var såld direkt.
En elak häxmästare bor långt in i ett berg fullt av märkliga gångar och otrevliga vidunder. Enda sättet att få slut på hans terrorvälde är att ensam söka upp honom och försöka ta reda på under resans gång hur man egentligen rår på honom. En del passager i texten är både skrattretande och så svulstiga att man kräks, men för en elvaåring som nyss läst Sagan om Ringen var det en resa in i en annan värld.
När dagen för din avfärd kommer, har hela byn samlats för att önska dig lycklig resa. Många av kvinnorna, både unga och gamla, får tårar i ögonen. Kommer de här människorna någonsin att få se dig levande igen?
Fighting Fantasy-böckerna skapades av Ian Livingstone och Steve Jackson 1982 och de skrev också merparten av äventyren, framförallt i början. Serien kom ut i ett 60-tal böcker, varav bara de sex första översattes till svenska – och jag var bara tvungen att på ett eller annat sätt komma över eller åtminstone spela dem allihop.
Flera av böckerna har dessutom blivit tv- och datorspel, bland annat utgavs faktiskt just Häxmästaren i Röda berget till Nintendo DS så sent som november 2009, dock enbart i USA. Jag har själv aldrig spelat det och det är ganska dyrt att få tag på i dag. Däremot lade jag vantarna på PC-spelet Deathtrap Dungeon (Fasans labyrint på svenska) från 1998 när det begav sig, men det var faktiskt riktigt dåligt även på den tiden – som jag misstänker är fallet även med övriga tv-spel som bygger på bokserien.
Nå, här handlade det alltså om att noggrant föra bok över hur din rollperson mår och vad han bär på sig eller hur duktig han är. Varje person eller föremål du interagerar med kan påverka dig på ett eller annat sätt och just att stå i valet och kvalet var hela tjusningen med böckerna. Det gick att vara listig men i vissa fall betydde fel val omedelbar död och slut på boken. Mig veterligen är det också dessa böcker som börjar med standarsiffran 400, vad gäller antalet paragrafer per äventyr.
Spelade man enligt reglerna, vilket jag givetvis gjorde, så innebar det ofta att flera timmars äventyr fick ett abrupt slut och du hade förlorat. De här spelböckerna är svåra – mycket beroende på att en del saker hänger på ren slump. Men såg du bara till att noggrant rita en karta över vart du gått efter hur beskrivningen gavs, så hade du ju större chans att klara dig nästa gång. Banne mig om jag inte har kvar lite kartor någonstans, hittar dem bara inte just nu.
…
Vid det här laget hade jag börjat så smått att hänga på polarnas rollspelstillfällen. Spelledarens beskrivning var att det fungerade ungefär som spelboken men utan begränsningar eller hinder – i ett rollspel gick allt att göra och spela. Den beskrivningen räckte för mig.
Men även Fighting Fantasy erbjöd bara en förhållandevis tom värld som dessutom ständigt byggde på kartritande, gångar och vägskäl. Jag fick höra talas om Ensamma Vargen-serien, som på svenska ordnades under samma varumärke som låg bakom det svenska rollspelet Drakar & Demoner – Äventyrsspel från Target Games.
Ensamma Vargen hette egentligen Lone Wolf på originalspråk och hela serien bestod av 28 spelböcker, skapade av Joe Dever, men bara de 12 första delarna gavs ut på svenska. Ursprungligen tecknades böckerna, de åtta första delarna, av Gary Chalk och han gav serien sin särskilda stil – men redan vid bok fem eller sex tyckte jag faktiskt att det började gå slentrian i alltihop. Av någon anledning saknar jag de två sista delarna och orkar egentligen inte ta mig för att leta reda på dem heller, om jag ska vara ärlig.
Ensamma Vargen hade det Fighting Fantasy saknade – en fortsättning och ett intressant människoöde. När boken är slut och du vunnit fortsätter ditt äventyr alltså i nästa bok. Det gick att börja spela äventyret med start från vilken del som helst, men du fick mest ut av att faktiskt följa serien från start. Så här elegant lockade de in mig:
Du är Ensamma Vargen. I ett förödande anfall har Mörkerherrarna förstört ditt kloster, där du studerade hos Kai-mästarna. Du är den ende överlevande, och du är på Flykt undan mörkret [vilket då också är titeln på del 1].
Av alla nio delarna jag spelat/läst är del 2, Eld över vattnet, den överlägset bästa. Här har författaren lyckats väva ihop gåtor, pyssel och rena deckarmysterier med en ständig jakt på att hinna fram till staden Hammerdal före fienden genom ett krigshärjat land; och som brukligt är i fantasylitteratur plockas ju alla möjliga klichéer fram och återanvänds – men det struntade jag i då.
Men till saken; var blev spelböckerna av? Fortsatte underhållningsformen eller blev den uppäten av rollspel och tv-spel? Eller var det jag som slutade intressera mig för den i och med att jag blev tonåring och växte upp?
Jag vet inte – och jag har inte googlat eller efterforskat särskilt mycket heller. För mig är spelboken en del av min uppväxt och formade en bit av min fantasi genom att öppna upp döda sidor text och låta mig, den som läser, göra valen.
I dag när jag ögnar igenom kan jag bara skratta åt alltihop – men på den tiden kunde jag gå och lägga mig efter dagar av spelande utan att vinna, och tänka att ”nästa gång; nästa gång ska jag banne mig vara smartare.”
Vem vet vilka nyttiga upplevelser man tar med sig och varifrån i sitt liv? Det bor en liten Kai-herre i oss alla.
45 svar till “Spelboken – varför dog den?”
Jag har fortfarande fina minnen från många timmar spenderade med Tigerns Väg (http://en.wikipedia.org/wiki/Way_of_the_Tiger). Jag tror jag körde igenom fyra böcker och de var faktiskt ganska varierande, inklusive att man skapade politiska allianser. Jag gillade speciellt kaststjärnorna man kunde ta till, ett problem var dock att de var begränsade i antal. Vilka snålval man fick göra, för att återknyta till din artikel om lumpsamlande spelhjältar… :)
Yep, jag har dock bara bok 3, Erövraren.
Jag minns att jag tyckte det var lite fånigt bara att man typ mötte mytologiska monster och satte en Klongs slaga eller nåt i magen på dem. Ninjasparkar och -slag mot stora bestar passar inte riktigt. Men serien är riktigt bra i de delar man är politiker.
Jag saknar dessa spelböcker. Det borde komma ut i nytappning med lite nya idéer. Det var ju perfekt att sysselsätta sig med i ett par timmar, övade upp fantasin och framförallt så fick du förbättra ordförråd och språk. Vilken svenskalärare skulle säga nej till det när man är 9-12 år ?
Har hela Ensamma vargen, Silverstjärnas ankomst-serien, Ondskans gruvor och Tidlös skräck nedpackat någonstans. Alla var bra men vissa ruskigt bra. Ondskans gruvor var den första och riktigt skrämmande första gången jag läste den omkring 1985.
Bra idé, särskilt med tanke på hur lite dagens yngre verkar läsa. En slags introduktion till papperslitteratur. Jag hade gärna, när jag var yngre, sett lite sådana böcker som inte enbart handlade om scifi eller fantasy; vad sägs om spelböcker kring sport? Ett slags tidningen Buster i bokform?
ohh vilket härligt inlägg!
Jag saknar spelböcker. Eller det gör jag nog inte, men jag saknar känslan jag hade när jag spelade de. Häxmästaren var min första. Det var en direkt anledning till att jag började spela rollspel (det var reklam för Drakar & Demoner i slutet) och på sätt och vis också en anledning att jag började spela så mycket datorspel.
Jag minns när jag spelade/läste Ensamma Vargen. När jag varit på flotten och upptäckt att mannen som erbjuder sig att ro mig över i själva verket var en XXX (minns inte vad de kallades, men typ Nazguhl var det väl) så slängde jag mig på telefonen och ringde upp min kompis (som också köpt boken) och vrålade, ”åk inte på flotten!”. Det var innan internet, mobiltelefoner, datorer och mycket annat.
Haha, sicken skön historia :)
Helgast kallades de. Inte att förväxla med Helghast i Killzone; förvillande likt dock.
Du ringde upp och vrålade ”Åk inte på flotten!”?
Det där måste vara dagens skönaste citat! :)
;-)
Ja, som jag minns det var det så.
När man var yngre blev man ju lite lättare uppslukad av sina fantasier…
Det där med rollspel är lustigt, om man skärskådar mina intressen, både förr och i nutid så borde rollspel upptagit iallafall halva mitt liv. Men tvärtom skydde jag det som elden, fnyste lite hånfullt åt de invigda som satt och slogs mot älvor och troll under skolans lunchraster. Varför vet jag inte, älskade andra ”brädspel” och skapade många egna som faktiskt kan liknas vid rollspel.
Jag antar att jag och mina vänner saknade en riktigt bra spelledare.
Men dessa spelböcker har gått mig helt förbi. Känns som att jag missade tåget och nu är det väldigt, väldigt försent. :)
”We played Dungeons & Dragons for three hours. Then I was slain by an elf.”
-Homer Simpson
Denna film är underbart komisk :)
http://video.google.com/videoplay?docid=7521044027821122670#
Ja, spelböcker hör nog främst tonåren till då man faktiskt kan tillåta sig att bli uppslukad av en enda sak och allt ter sig mycket större och starkare än vad det egentligen är. Bara historien om telefonsamtalet ovan är ju ett lysande exempel på det.
Jag skriver ”nog”, för det sitter säkert nån 30-plussare därute som kör så sidorna ryker.
Jag minns också spelböckerna med glädje och har med fördel använt det i min undervisning (svensklärare på högstadiet) genom att låta eleverna göra interaktiva berättelser. Först bygger vi ihop en knasig historia tillsammans där eleverna får styra vad som händer i medelst handuppräckning och jag står för flufftexten och planeringen av hur allt hänger ihop. Sedan får eleverna skriva själva med de kraven att följande saker ska finnas med i passagerna (inte i alla, men minst en av varje):
* fängslande inledning
* personbeskrivning
* miljöbeskrivning
* dialog
* avslutning
Funkade rätt bra, även om en del elever upplevde det som svårt att få ihop sin text (testade det med en sexa) medan andra älskade principen och gärna läste varandras texter och byggde ut sina egna långt över de tio passager jag satt som minimum.
Det låter ju helt fantastiskt; spelboken som undervisningsmetod. Jag blir så jäkla glad när ni folk delar med er av era egna upplevelser eller användningsområden här bland kommentarerna eller på egna bloggar.
Faktum är att jag själv funderat under året hur man egentligen skapar sådana böcker. Jag har hittat mängder med mjukvara för att skriva själva böckerna, men inga som helst mallar eller guider till hur man faktiskt bär sig åt.
De klassiska böckerna har ju exempelvis 400 paragrafer och jag antar att det finns nån slags optimal indelning i hur mycket strider, pussel och andra saker som bör ingå i varje äventyr. Jag tror att en sådan struktur är viktig för att boken ska bli bra, och därefter lägger man en berättelse ovanpå det hela – eller fluff, som du kallar det.
Känner någon till något sådant får ni gärna dela med er.
Jädrar i min lilla låda… Kom precis att tänka på hur roligt jag hade med en sån här ”spelbok” som jag köpte som tioåring på bokrean men kom varken ihåg titeln eller författaren. Googlade lite på måfå och det här blev första sidan jag gick in på. Scrollade lite och VIPS! där var den. ”Rymdskeppet Traveller”! The wonders of Internet. Nu gäller det bara att hitta den där boken i fysisk form också. Minns att jag hade kul i veckor med den, men lyckades aldrig nå ”slutet”. Tack för denna fenomenala sida!
Hej Leif, tack för de orden – och vad kul att du kom på vad boken heter. Rymdskeppet Traveller är faktiskt den enda av de sex böckerna som översatts till svenska som inte innehåller 400 paragrafer, utan endast 350. Exakt varför vet jag inte, men det känns faktiskt inte som ett kortare äventyr för det.
Att få tag på boken på svenska går nog, men avgjort enklare är det att hitta den i engelsk originalversion, till exempel på eBay – om det inte gör något att den inte är på svenska.
http://www.ebay.com/itm/Paperback-Steve-Jackson-Starship-Traveller-Fighting-Fantasy-4-Puffin-117894-/400276768104?pt=US_Fiction_Books&hash=item5d325ac568
Lycka till – och berätta gärna om du hittar den bok du vill ha :)
Alla dessa böcker är grymt underskattade. Punkt!!
Fighting fantasy finns att köpa i drivor på E-bay. De flesta är ganska billiga. Tror det finns uppemot 70 olika (har själv bara ett 10-tal än så länge).
Ensamma vargen släpptes som sagt 12 på svenska och ytterligare runt 16 till på engelska. Dock släpps i skrivande stund ny-releaser på svenska (och engelska??). Första boken hade bl.a 50 paragrafer mer som innehöll striden i början. De gamla böckerna kan vara svårare att få tag på. Själv var jag ”tvungen” att sälja mina 4 sista böcker. Fick 850(!!!!) kronor för nr 11 Tidens fångar på Tradera. Det kändes bra då men nu har man ångest varenda dag…. :-(
Sen har jag även alla ninja böckerna samt Silverstjärna böckerna.
(Och bäst är inte Eld över vattnet utan givetvis ”Dödens slott”) *Fast det är min åsikt*
Ja, de engelska utgåvorna är ganska lätta att få tag på då det finns betydligt fler av dem. Huruvida de svenska är lätta att få tag på vet jag faktiskt inte, men de lär väl inte kosta alltför mycket.
Jag sålde dumt nog Boken om Magnamund när jag var yngre och behövde pengar, den är ganska svår att få tag på i svensk version – och det ångrar jag djupt.
Ensamma Vargen ska förresten bli spel, är det sagt. Jag undrar om det verkligen kan bli något…?
http://www.eurogamer.se/videos/teaser-joe-devers-lone-wolf
Dödens slott, alltså? Mja, jag tycker nog de sjunker ganska drastiskt i kvalitet efter de första tre böckerna – men smaken är ju delad :)
Kul att se det finns fler människor med vettiga värderingar. Fattar inte varför spelböckerna inte fortsatte utvecklas, någonstans på planeten, borde vara en guldgruva.
Datorspelen nuförtiden överglänser till och med hjärnans vildaste fantasi och bombar det rätt in i syn-nerven. Kommer snart att klassas som knark om folk fortsätter rösta på Reinfeldt.
Jag har själv haft stora planer på att försöka skriva en enkel spelbok till grabben för att så småningom få honom intresserad av rollspel. På dem senaste fem åren har jag kommit till den första paragrafen och klottrat en bild i Paint. Kanske man kan hjälpas åt på något vis?
Haha, exakt vad spelböckerna har med statsministern att göra vet jag inte riktigt – men om jag undviker den politiska infallsvinkeln kan jag inte annat än hålla med dig.
Förmodligen är det mesta med mycket text och lite bilder lite…omodernt och svårtillgängligt med tanke på allt annat som pockar på uppmärksamheten. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att man som ung i dag aldrig behöver ha tråkigt; på gott och ont – jag erkänner att jag själv började spela de här böckerna för att jag inte riktigt hade något annat just då. Det fanns Commodore-spel i överflöd men de flesta var ju faktiskt skitdåliga, det vi lyfter fram i dag är det bästa.
Med det sagt kan jag avslöja att jag själv också funderade på att börja skriva en spelbok strax efter jag skrev texten ovan, för drygt ett år sedan. Jag hittade en hel del mjukvaror som gör arbetet enklare men det jag verkligen letade efter var en slags modell för det hela, en mall jag själv kan modifiera och använda mig av.
Jag tror nämligen att det är viktigt att man är metodisk i sitt arbete. Spaltar vi upp alla 400 paragraferna (oftast) i en typisk bok får vi säkert ett någorlunda liknande antal monster, strider, omedelbar död, föremål som är nödvändiga, red herrings och andra saker som gör att äventyret får rätt balans. Jag tror med andra ord inte att det bara går att sätta sig och skriva och hoppas att det löser sig mot slutet.
Jag hittade aldrig någon sådan mall, och alternativet var då att skapa en egen genom att nogsamt gå igenom alla böcker och kategorisera alla paragrafer och skapa en egen mall. Detta är dock något jag aldrig orkat göra, och förmodligen blir det inte av heller.
Men i övrigt är jag fortfarande intresserad av att skapa egna spelböcker, absolut. Om någon har erfarenhet av det får ni gärna höra av er.
Om inte spelböckerna kan locka unga med sin förmåga att dynamiskt styra händelseförloppet, hur ska man då få unga idag att överhuvudtaget läsa en vanlig bok ? Skrämmande utveckling tycker jag ,eftersom böcker (oavsett det är spelböcker eller vanliga böcker) är oerhört viktiga för språkutveckling, fantasi, kunskap och insikt.
Skola och förskola har ett stort ansvar här att skapa intresse för den vanliga boken i konkurrens med alla moderniteter.
Hm, det är intressant det du säger…men frågan är om det inte är fantasy- och stridsvinkeln som får skola att avstå?
Intressant vore dock om en bok skrevs på samma sätt som typ Heavy Rain och andra spel med olika slut och berättelsemönster – men antagligen är det redan gjort, och inte tillräckligt uppmärksammat. Förrän någon författare med tyngd och aktning gör det.
Tänk dig Utvandrarna med egna valalternativ och olika slut :)
En spelbok måste inte nödvändigtvis vara fantasy och fylld av blod och strid. T ex har jag Madame Giljoutine som handlade om Franska revolutionen och är en spelbok som var jättespännande. Man lärde sig en hel del historia i den också. Alltså, det bör göras fler historiska spelböcker. Tänk vad engagerade elever skulle bli i ämnet om de fick dyka ned någonstans i handlingen ?
Hm, you have me intrigued…det där är en underbar idé rent spel-, utbildnings- och underhållningsmässigt. Frågan är om det är hållbart rent kommersiellt; men det tål att experimenteras med.
Appropå detta ämne: http://alphaspel.se/shop/search.php?search_query=lone+wolf&submit_search=S%C3%B6k
Samt: http://www.projectaon.org/en/Main/Books
Spelade också en hemskt massa av dessa böcker när jag var ung, men till skillnad från dig har jag tom lyckats hålla kvar Boken om magnamund! :) Har även kvar alla äventyrsspels utgåvor av dessa pärlor!
Jag har fått en idé och kommer att blogga lite om det i kväll. Om jag hinner; det är fotboll och recensionsdags också.
Jag har en av de två Lemmings äventyrspelsböckerna också kom jag på idag när jag skummade igenom hyllan där hemma. Den är ju en liten raritet. Måste hitta den andra delen nu också bara..
För mig var det främst Ensamma Vargen som gällde och jag har fortfarande kvar de tolv svenska böckerna på hedersplats i bokhyllan. Jag tyckte väldigt mycket om dem men minns att jag tyckte att det var lite konstigt att man fick megavapnet Sommersvärdet redan i andra boken. Sedan var Dever tvingad att gång på gång ge valmöjligheten ”om du har Sommersvärdet” ”om du inte har Sommersvärdet” för att hålla spänningen vid liv.
Jag gillade också spinoff-serien ”Silverstjärna”. Jag minns den som fyra spännande äventyr.
För en massa år sedan köpte jag förresten amerikanska utgåvor av Lone Wolf bok 13-16 men blev gruvligt besviken eftersom de är kraftigt förkortade. Så de blev aldrig spelade.
Snart finns allt av Dever fritt tillgängligt här: http://www.projectaon.org/en/Main/Books
Jag har laddat ner rubbet, men det är nog tveksamt om jag kommer att komma mig för att verkligen spela dem. Det har inte hänt med de svenska böckerna trots att jag funderat på att spela om dem åtskilliga gånger genom åren. Kanske mår de bäst som varma barndomsminnen.
Framförallt blev väl folk förbannade på att det faktiskt var en nackdel att inneha Sommersvärdet i slutet av bok 10 (eller vilken det var?) – det var ju faktiskt ett ganska märkligt val.
Ja, jag är numera tveksam till att jag kommer att sätta mig med en Ensamma Vargen-bok i dag; det tillhör som du säger en annan tid. Däremot skulle jag kunna tänka mig att prova på lite nya spelböcker, mest för att känna på nya grepp – men allt handlar ju om i mån av tid.
Men Devers Ensamma Vargen-universum fascinerar mig fortfarande; kanske är du intresserad av dessa kartor? Väldigt snygga i arbetsgrottan – om man har en sådan :)
https://spelpappan.se/2013/04/ensamma-vargen-rpg-och-kartor-fran-magnamund/
Tror sista flämtet för äventyrsböckerna var den/de böcker med Super Mario-äventyr som släpptes runt -91-92 i Sverige.
En 80-talsbok som inte nämns i denna artikel är ”Datorns hämnd”, som är någon slags Tron-inspirerad historia.
Ensamma Vargen ska ju ges ut igen på svenska, så kanske får spelböckerna nytt syre för en ny generation?
http://www.ensamma-vargen.se/
Hej. Jag tillhör c64 och D&D-generationen. Jag brukar titta in här då och då. Väcker alltid underbara minnen. Jag tänkte göra inlägg i två debatter i denna tråd. Den första är angående ett kort bokspelsäventyr jag läste hos en kompis i slutet av 80-talet. Det var en inbunden bok med hårdpärm, blått omslag tror jag, med en bild på en rallybil och en målflagga. Handlingen i spelet var att spelaren med sin rallybil och kartläsare skulle ta sig från start till mål i ett viktigt lopp. Jag spelade endast en gång(tidsbrist) och jag minns att min sista paragraf förkunnade att jag körde i diket och loppet var förlorat! Spelet var på svenska, och jag har ingen aning om titel eller förlag. Känner någon igen denna bok eller liknande böcker på svenska, vänligen posta en lista.
Mitt andra inlägg handlar om varför jag som svenskläraren för 10-11åringar har valt att inte använda mig av rollspel/spelböcker i min undervisning. Anledningen är våldsfixeringen. Att undvika våld i till exempel Fighting Fantasy-böckerna är svårt, att tillbringa en timme vid skapandet av en D&D-figur med att välja rätt svärd som man sedan förväntas undvika att använda är ogenomförbart. I alla fall inom den tidsram som svensk läroplan LGR11 avsätter för diskussioner kring moraliska val, etik och mänskliga rättigheter i den utsträckning som krävs för ett legitimt rollspelande i undervisningssyfte. Men ni kan ju gissa hur mycket jag önskar, att jag inom professionens ramar, kunde förmedla till mina elever den glädje jag själv kände vid mötet med dessa äventyr. Speciellt till de (oftast killar) som tycker det är tråkigt att läsa…
Hej Anders, kul att du tittar in – fortsätt gärna med det :)
Hm, den bok du beskriver har jag aldrig hört talas om, tror jag. Men jag ska se till att ta reda på det, lita på det. Om någon därute redan vet är det bara att skriva av sig här.
Vad gäller våldsfixeringen är det en intressant aspekt. Min spontana reaktion är att du har rätt – att våld är svårt att utesluta ur en bokserie med namnet Fighting Fantasy är kanske givet. Det stora undantaget tycker jag dock är rymdskeppet Traveller som i all sin scifi-atmosfär faktiskt hanterar moraliska beslut på ett annorlunda sätt. Du väljer i detta äventyr vem i din besättning som ska följa dig ner till okända planeter och kan spela igenom hela äventyr utan att slåss en enda gång. Finns numera även som app.
Men att skapa en rollperson utan fokus på våld tycker jag nog går; det är möjligt att vi reflekterar alltför mycket kring hur vi själva satt och funderade över skillnaden mellan bred- och slagsvärd – men i dagens rollspelsvärld finns det mycket som går att göra kring etik, moral, beslut och samspel. Spontant tänker jag på den dynamik man använder för att skapa en rollperson i purfärska Mutant: År Noll – där handlar det om att hitta sin egen roll i den boplats som kallas Arken och att interagera med andra och fullfölja sina livsmål och värderingar. Erfarenhetspoäng delas dessutom ut efter hur väl du spelar för att fullfölja dina mål.
Bara att skapa en rollperson i Mutant: År Noll tycker jag är lärorikt. Våldsalternativen finns, såklart – men för att upprätthålla ett drägligt liv i Arken krävs så mycket mer.
De här sk soloäventyren finns i mycket större mängd i UK.
De FF äventyr som hör visas och gavs ut här i landet har en förlaga där det finns nåt 60tal titlar bara där.
Det finns också varierande spelsystem sen länge.
Men visst dog de även utomlands mot mitten av 90tal.
De har dock fått en viss revival med nytryck av gamla böcker och även nyskrivet, sen har flertalet portats för android tex.
Så helt dog de inte trots allt.
Ensamma Vargen som här fick 12 böcker har 28 i original som Lone Wolf.
De var trevliga även om de var klart begränsade givetvis, och formatet var väldigt biligt och kompakt med fördelar där men klara nackdelar med.
Ni tar upp tigerns väg ser jag.
Denna avslutades med bok 5 här av 6 rätt obegripligt drag av target games.
De främst ansedda är ju dessa och lone wolf, men Fabled Lands anses nog vara den absoluta toppan gamebookformatet nådde, tråkigt nog fullbirdades inte den serien, där kunde du vandra mellan böckerna då de var hade sin del av världen, spelbara var för sig men mycket större tillsamans, de hade alltså trådar som gjorde att en bok inte var slutförd totalt bara för att du klarat denna.
Jag har samlat på mig en hel del soloäventyr på senare år öven om jag hade väldigt många av de svensspråkiga sen det begav sig, jag har en 200-250 stycken idag och som sagt i princip alla värda att notera är brittiska i ursorunget.
Usa hade iofs en del de med men är oftast klart för en yngre publik och faktiskt censurerade i vad de kunde ha för bilder mm.
Lone Wolf har i US utgåvor andra omslag med snälla motiv tex :-)
Jag tycker ännu vussa har sin charm, och de är inte helt lätta attbklara utan att fuska alltid, och fusk med strider tex räcker inte utan pusselgåtor mm kräver annteckningar och en hel del av dem kräver kartritning så man kommer inte undan så lätt.
Appropå Ensamma Vargen sp mins jag en sak att typ efter 10 böcker eller nåt ens figur överlevt och i slutet på boken efter magnifika strider mm så får man med enormt stor sannirlikhet en bro i huvet och dör.
Det är nog en av de mest antiklimaxiska grejor jag stött på, fy fasen vad irriterande det var med en sådan rent slumpmässug död för ens hjälte efter så mycket haha.
EV har öven en romanserie kopplat til sig flrutom nömnda Magnamundbok.
På sentida år gavs även ett rollspel ut med några tillbehör.
Jag äger dock inget av dessa, men den gamla svenska Magnamundboken har jag, synd att den inte var hardcover då den faktiskt är riktigt trevligt illustrerad.
Hade 5 av 6 böcker i FF serien som barn men slarvade tyvärr bort de två sista dvs del 5 o 6 Tjuvarnas stad o Fasans labyrint. Har kvar del 1-3 som tur är…bäst tyckte jag nog ändå att Fasornas skog var…gillade Tolkien-miljön. Ondskans borg kändes tråkigast på den tiden, kanske mest för den lite torftiga miljön.
Man ritade kartor och utforskade olika vägar, det var fantastiskt givande och grymt bra lästräning sådär i 10-12 års åldern… inte alls som dator och spel idag där denna färdighet knappt behövs…läsa alltså…
Har nu försökt få tag i de 2 som saknas…svårt, verkar omöjligt… de verkar vara samlarobjekt…
Del 4 dvs Traveller är ointressant då den avvek från de övriga.
Provade att beställa de eng varianterna i ett boxset, mest för att se om man kommer ihåg känslan….spännande att se när de dyker upp… ;)
Roliga minnen :) Jag antar att du menar att De fördömdas skog var bäst? Håller med dig om Ondskans borg – den har dessutom ett otroligt fult omslag, men jag håller inte alls med om Rymdskeppet Traveller som jag tycker är riktigt bra, oavsett det faktum att den sticker ut med att vara scifi.
Det går att få tag på de sista två delarna ibland på Tradera – kruxet är kanske snarare att det inte är värda särskilt mycket alls och därmed inte går på auktion så ofta. Det jag annars kan rekommendera är att försöka hitta dem i pdf-form i torrenter, om du bara ska läsa dem – det handlar ju om ganska gamla böcker som dessutom ofta är slitna och riskerar att falla isär om du faktiskt börjar bläddra i dem eller rentav spela.
Spelböckerna lever än!
Vi har nyss gett ut Random Solo Adventure: Fantasy Dungeon (på engelska). Finns att få via förlaget PenguinComics.com, men kommer snart ut på alla internetbokhandlarsidor också. Vi har ett par till liknande böcker planerade under 2016 och har nyss gett ut en (superkort!) GRATIS spelbok att ladda ner på vår website.
Precis som Spelpappan tycker vi dessa böcker är fantastiska – men vi ser att intresset fortfarande är stort för den här typen av spel. Så spelboken är inte död! :)
Nej, detta skrevs ju ändå för snart fyra och ett halvt år sen. Sedan dess har även nyöversättningar av Ensamma vargen gjorts och en hel del andra retroprojekt. Så visst är spelboken hyfsat aktuell igen :)
…läste just tråden och vilken härlig nostalgi, många goda minnen man har från Ensamma Vargen :)
Det finns faktiskt en nyare soloäventyr-serie som heter DestinyQuest. Har funderat på att ge den till sonen men inte testat själv (bra betyg på Amazon).
http://www.destiny-quest.com/
http://www.sfbok.se/serie/destinyquest-6362
https://www.amazon.com/Legion-Shadow-DestinyQuest-Book/dp/0575118733
@johan: Intressant, de ska jag genast kika på!
Hej och TACK för en underbart nostalgisk sida!
Jag känner igen MASSOR här, bland annat var det denna site som ÄNTLIGEN besvarade varifrån
serien RAZOR i DatorMagazin kom ifrån :)) Hatten av för det!
Soloäventyr har alltid legat mig varmt om hjärtat och nu har båda mina stora tjejer (snart 15 & 12) börjat läsa ENSAMMA VARGEN i dess nyutgåvor…
Jag har på senare tid också skaffat en hel del original ur Fighting Fantasy, Äventyr I det Okända samt FALKEN-serierna på svenska
Tack igen för en underhållande resa in i barndomen
Haha, tack – det är exakt den reaktionen jag är ute efter! :D
Kul beskrivning. Känner igen historien, roligt med bilderna, många man har glömt. De flesta böckerna har försvunnit.
Jag är 40 plus nu å tyckte de va lite roligt att spela dom igen. Klarade häxmästaren men den här Ondskans Borg är ju svinsvår. Var fan hittar man en hårborste, en magisk manick och ett gyllene skin. Kommer alltid till nån Hydra sen dör jag …
För en vuxen så skulle jag prova på Ryan Norths versioner av Romeo & Julia, eller Romeo och/eller Julia som den faktiskt heter alternativt Hamlet a choosable path adventure sjukt kul. Speciellt när Hamlet drar fram ett soloäventyr och låter sin farbror spela och du väljer farbroderns val i detta åtskilda äventyr.
Annars så är så släpper Van Ryder Games serie solo äventyr och två versoner av dem för 4 spelare samtidigt. Ursprungligen på franska men franska företaget har jag glömt.