För fem år sedan var tjock-tv dödsdömd. Dels såldes förmodligen den sista ut från landets prylbutiker och dels längtade förmodligen alla som hade en efter en plattare och modernare variant.

Nu har dock något hänt. Tjock-tv är inte längre gratis och bortskänkes, utan kostar inte sällan pengar att införskaffa begagnat – både på nätsajter och i second hand-butiker.

För egen del är det de gamla 8- och 16-bitarsmaskinerna som avgjorde. Att smälla upp en Amiga 500 på en 42-tums skärm var roligt i början men den rätta känslan vill inte riktigt infinna sig när nytt möter gammalt på detta vis. Det var på grund av C64, A500, NES och SNES jag skaffade en gammal tjockburk för att få tillbaka rätt känsla i bild och ljud.

Nu ser jag på diverse sajter och sociala nätverk att andra hänger på. Den varma bild tjock-tv:n återger är perfekt för den sortens grafik i vilken enskilda pixlar inte är lika viktiga som helheten – och där mys är en viktigare faktor än både storlek och bildkvalitet.

Alvar verkar hålla med. Då han inte ägnar något intresse åt övriga tv-apparater ger han vår lilla tjock-tv sin fulla uppmärksamhet. Att det är på denna vi kör barnprogrammen kan bidra något till upphetsningen.

De flesta tjock-tv har bara en eller två scart-kontakter men det löser du genom en scartsplitter du hittar för en billig peng i de flesta elektronikkedjor. Se till att du skaffar en med switch så att du själv bestämmer vilken kontakt som är aktuell – de som fungerar aktivt och väljer kontakt automatiskt ger ofta betydligt mer störningar.

Men dymo eller liknande etikettapparater markerar du därefter vilken knapp som styr vilken maskin. Smidigt och enkelt.