Med en bunt Datormagazin och minnen från förr går jag igenom vad som gällde teknik- och spelmässigt för exakt 20 år sedan.

År 1991 började fönsterbaserade operativsystem bli populära och standard. Detta år fanns det hela åtta olika OS som alla styrdes med fönster – och kommade AmigaOS 2.0 skulle klå dem alla. Varför blev det inte så?

Yes, jag är tillbaka efter en veckas avkoppling – och ser att det tillkommit lite nya följare både på Facebook och Twitter, mycket trevligt. Vi öppnar lite bryskt med ännu en titt på vad som hände för en femtedels sekel sedan.

1991 ska det enligt Datormagazins ledare ha funnits inte mindre än åtta operativsystem som var fönsterbaserade, det vill säga styrda på ungefär samma sätt som Windows är i dag – med mus och en massa fönster i vilka saker finns beskrivna som ikoner som kan flyttas runt.

Jag ska inte gräva ner mig alltför mycket i själva OS-diskussionen, men de åtta ska alltså ha varit Windows 3.0, Open Look, Ensemble, NextStep, Motif, OS/2 Presentation Manager, Macintosh och Amiga Workbench.

Ledaren är saklig och faktamässigt ganska korrekt och går i korthet ut på att nya AmigaOS 2.0, som alltså är en kraftig uppgradering av WorkBench 1.3, kommer att sparka rumpa med både Mac och Windows. I dag är påståendet löjligt, men det var det inte då – även ansedda datortidningen BYTE var inne på samma spår.

Anledningarna är flera, men framförallt lyfts fram att Windows 3.0 kräver en dyr PC, minst en 386:a – vilket i dessa tider alltså var en monsterdator. En annan är att bara Amiga, Unix och Workbench klarar multitasking på riktigt, vilket inte var fel att påstå. En tredje detalj var att tidningen BYTE utsåg just Amiga, Macintosh och Next till vinnare redan innan dess Commodore ens presenterat AmigaOS 2.0.

Utan nätverkssupport kommer vi aldrig att få se de viktiga administrativa programmen till Amigan. Är det verkligen så Commodore vill ha det?

Mot slutet deklarerar ledaren enda svagheten med AmigaOS 2.0 – bristen på nätverk. I dagens samman- och uppkopplade värld låter det alldeles horribelt att ett operativsystem inte har nätverksstöd, men 1991 var det inte lika självklart. Commodore ville dock leka med de stora pojkarna i affärssektorn och givetvis hade nätverksstöd varit att föredra i den kampen.

Ett annat problem, åtminstone vad gäller hemmaanvändarna, var att vanliga Amiga 500 inte klarade av att köra AmigaOS 2.0 utan att den först lämnats in för att få delar av hårdvaran utbytt (för cirka 700 kronor, allt som allt). I dag är vi vana vid att uppgradera datorer inför nya versioner av mjukvara men i början av 90-talet bytte privatpersoner inte dator lika ofta eller gärna.

AmigaOS finns fortfarande; i dag är man igång med version 4.1 som går att köra även på PC-datorer. Men vem som alltså totalt tog över marknaden för operativsystem till såväl hem- som arbetsdatorer vet ju alltså vid det här laget…

…

Övriga godbitar i tidningen är en recension av Amiga Action Replay II – Amigans motsvarighet till Final Cartridge till Commodore 64. Med en cartridge kunde du frysa din dator och hoppa in i minnesbanken för att göra vad du vill i den. Därefter satte du igång datorn igen som nu var laddad med det du ändrat i minnet, helt magiskt.

Mest användes förmodligen en Action Replay II till att fuska i spel; det gick till på det viset att du markerade hur många liv du startar med, till exempel fem, och därefter förlorar ett liv.

Du ber då minneshanteraren att kolla upp alla variabler i minnet som ändrats från fem till fyra. Därefter dör du ytterligare ett liv och kollar vilka variabler av de förra som nu blivit tre.

Så håller du på tills dess det bara finns en möjlig variabel kvar; denna är alltså den variabel som innehåller antalet liv. Ändra den raskt till FF (hexadecimalt maxtal) och vips har du maximala 255 liv!

…

Och tidningen bjuder som vanligt på små godbitar i form av lite av varje. Datormagazin hade en ganska betydande andel kvinnliga skribenter och medarbetare, betydligt fler än vad som är vanligt på spelsajter och -tidningar i dag.

Detta gillades inte riktigt av signaturen He Man från Jordbro:

Varför låter ni en tjej testa ett häftigt killspel som Crime Time? Hon fattar ju ingenting. Det märker man direkt när man läst hennes test. Vaddå ”omognad och identitetsproblem”. Vad vet Pia om det? Inte ett skit! Jag tycker Crime Time är ett festligt (sic) spel med många poänger. Men det tror jag inte Pia fattar alls. Låt en ung kille testa Crime Time istället!

Avsändaren blir förmodligen inte gladare av att samma Pia Wester i detta nummer ger pusselspelet Gem-X 83% i betyg :)

Tidningen rapporterar även att spelet Ché: Guerilla in Bolivia från CCS är på gång. Du leder en gerillagrupp som ska överfalla kapitalistregimen och skaffa proviant åt dina mannar. Ja, jag säger då det…

Min gamla favorittitel War Zone får 60% i betyg av recensenten Johan Pettersson, något jag bara djupt kan beklaga. Sommaren har annars gjort sitt för att hålla nere spelhögen; ingen Screen Star alls i detta nummer och bäst betyg får faktiskt tjuvtittspelet (spel till PC) Spellcasting 101: Sorcerers get all the girls. Som mig veterligen aldrig dök upp till Amiga 500.

…

Helt orelaterat har jag skaffat en ny liten figur till recensionskontoret; en Duke Nukem med cigarr och allt. Så var det med det – känns gott att vara tillbaka i stolen.