I söndags fyllde Alvar ett år. Det är ju lite speciellt av framförallt två anledningar.

Dels är han den direkta anledningen till att Spelpappan ens startade (även om den handlar om min egen barndom lika mycket som hans) och dels betyder det att han äntligen fick börja på dagis.

Vi hade alltsÃ¥ far- och morföräldrar här pÃ¥ besök samt en del andra smÃ¥ kompisar till Alvar. Under nÃ¥gra timmar var det ett fasligt röj här och jag fick se helt nya användningsomrÃ¥den för ballonger – inget av dem i stillasittande läge.

De flesta tycker att året gått fort, men jag tycker snarare tvärtom. Det känns enormt länge sedan vi kom hem med det här slappa paketet.

I dag är vi vana vid att killen bakom busleendet kommer på nya saker varje dag och blir allt mer svårkontrollerad ju längre tiden går. Det är såklart människans sätt att utvecklas som person, att inte alltid vilja det vi vill.

Men pÃ¥ det hela taget tycker jag det gÃ¥r ganska bra. En del saker har vi fÃ¥tt offra, andra hÃ¥ller vi fortfarande pÃ¥ med – och otroligt mÃ¥nga saker har vi fÃ¥tt pÃ¥ köpet. Det är kul att ha barn.
Inte alltid, men oftast :)

Som sig bör blandar vi retrogrejer med nyproducerade. Dels för att det är billigt, men också för att det faktiskt är ganska kul att återanvända grejer någon annan, ibland vi själva, faktiskt använt tidigare.

En vacker dag kommer hans koordinationsförmåga att vara redo för att testa på lite spel, och hans vilja att krossa och slå sönder saker ger efter för nyfikenheten. Då är det kanske dags att börja. Från början. Med Super Mario Bros, antar jag. Master the basics.

Jag vill passa på att tacka alla er som var här i söndags. Även om vi känner att vi inte hann prata med hälften av er ens hälften så mycket som vi ville. Och färre än hälften av er tackade vi hälften så mycket som ni förtjänade.

För att parafrasera en helt annan födelsedagsgris…