Ibland när jag är på hamburgerhak brukar jag kläcka ur mig ett referensskämt om Monolith Burger, mest för att se om mitt sällskap hänger med. Och vet du vad – då och då finns det faktiskt en och annan själ som snappar skämtet och skrockar förnöjsamt med på noterna.
För dig som inte fattar – Monolith Burger är ett fantastiskt litet matställe i Sierra Entertainments klassiska spel Space Quest III: The Pirates of Pestulon.
Den enda tidigare retrospelsmusiken från Sierra Entertainment jag refererat till här på Spelpappan är faktiskt Quest for Glory I. Spelstudion är kanske inte jättekänd för just sina musikaliska kvaliteter, utan främst för de underbara äventyren med mycket humor och långvarig underhållning.
Innan LucasArts började producera äventyrsspel på löpande band var Sierra i stort sett ensamma om att leverera grafiska äventyr av denna sort.
Roger Wilco är något så ovanligt (på den tiden iallafall) som en antihjälte i tv-spel. Efter att ha slaktat miljontals elakingar med svärd, eldvapen och laservapen kommer skaparna Mark Crowe och Scott Murphy helt plötsligt dragande med Space Quest-serien, i vilken hjälten är rymdstädare, klant och fegis – allt på samma gång.
Space Quest III bildade en glänsande skiljelinje mellan den fina och fula Sierra Entertainment-portföljen. Space Quest I och II var otroligt roliga, men grafiskt simpla, spel – och i del tre togs grafiken till ett nytt plan, utan att för den sakens skull förstöra den ursprungliga charmen. Kommande delar förstördes av ett helt nytt grafiskt gränssnitt och ett peka-och-klicka-system jag inte tyckte att Sierra behärskade. För mig har Space Quest efter del tre ingen känsla och serien må vila i frid.
[slideshow_deploy id=’10604′]
Efter att ha sövt ner sig i sin kryokammare i räddningskapseln i slutet av del 2 vaknar Wilco upp i ett gigantiskt skrotupplag mitt i rymden. Här tas ingen hänsyn till köttsligt liv och det första uppdraget blir därmed att ta sig ut ur denna avfallsdrypande konservburk. Miljön är genial; ett interstellärt skrotupplag kan innehålla många roliga referensobjekt och därför stöter du på både TIE-fighters och andra scifi-prylar när du rotar runt bland bråten.
Efter ett tag vävs berättelsen dock ihop och det visar sig att det onda IT-företaget ScumSoft kidnappat The Two Guys from Andromeda, vilka visar sig vara upphovsmännen själva, Crowe och Murphy. Ovanpå allt jagas Wilco dessutom av en Terminator-liknande robot för att han inte betalat för en visselpipa i del 2.
Musiken då? Jo, den är egentligen samma musik som använts även i de två första delarna, men som inte kommit till sin rätt förrän lite fler delar av Amigans ljudchip fått komma till tals. Musiken är skriven av ingen mindre än Bob Siebenberg – trummis i 70-talsbandet Supertramp. Faktum är att Space Quest III dessutom är ett av de spel som först använde sig av Sound Blaster-kortet på PC-maskiner, vilket tillät betydligt fler instrument och rena samplingar som till exempel den tuffa trumsekvens som används flitigt i temamusiken.
En rolig anekdot i samband med detta är att, trots Sound Blaster-kortets stora fördelar, kunde PC-versionen på grund av buggiga drivrutiner inte spela upp den digitaliserade röstsampling som låter Roger Wilco säga ”Where am I?” (cirka 3:40 in i videon nedan), vilket han alltså bara gör i Tandy, Amiga och Mac-versionerna.
Varsågod – Space Quest III: The Pirates of Pestulon till A500 från 1989