Samtliga av de tre stora tillverkarna av tv-spelskonsoler finslipar just nu sina planer för nästa generations hårdvara. Nintendo har redan utannonserat Wii U och Microsoft och Sony förväntas släppa sina planer under 2012. Samtidigt vinner PC ständigt ny mark. Utgången är oviss.
Lika oviss var hårdvarukampen för exakt 20 år sedan – och det intressanta är att åtminstone två av aktörerna är samma som i dag. En försvann helt.
En del diskussioner är eviga och försvinner inte över tid. Våldsdebatten kring spel är en sådan (och denna kommer jag att få anledning att återkomma till senare i år) och ovissheten som uppstår mittemellan två hårdvarugenerationers levnadscykler en annan.
Detta blev särskilt tydligt när redaktionen och läsarna på Eurogamer.se för en vecka sedan sammanfattade vilka trender man förväntar sig under 2012 att maskinvara och plattformar kommer att spela en avgörande roll på ett eller annat sätt.
Men trots att historien ofta upprepar sig kryddas den såklart också med helt unika förutsättningar som inte fanns gången innan, som för exempelvis för 20 år sedan; Internet är exempelvis en sådan förutsättning som inte gällde då.
PS3, Xbox 360 och framförallt Wii börjar bli åldersstigna och kommer att ersättas av ny hårdvara. I skrivande stund vet vi inte om Sony och Microsoft kommer att satsa på kraft eller innovation, men vi vet att deras val kommer att ha stor betydelse för respektive tillverkares ekonomi de kommande fem åren.
Det som är tydligt i varje nummer av Datormagazin under hela 1991 är den rädsla Commodore-entusiasterna känner från två håll; dels från spelkonsolerna från Nintendo och Sega och dels från PC-hållet. Många yngre verkar hellre vilja satsa på ”dumma” och dyra spelapparater helt utan programmeringsmöjlighetet – och kraften i de nya PC-maskinerna gör att de kan köra spel Amiga 500 inte orkar med. Samtidigt gör Commodore felsatsning efter felsatsning.
Mitt i detta skruvstäd stod vi Amiga-användare stolta med flaggan i topp, och jag minns hur uppmuntrande nöjesredaktörens ord faktiskt lät, om än med darr i rösten, i december 1991.
”Helt plötsligt nästan dränks vi i utmärkta spel till allas vår favoritburk. Jag tänker närmast på spel som James Pond 2, Last Ninja 3, Rise of the Dragon, Strike Fleet, Turbo Challenge 2, Rolling Ronny med flera. Nu verkar det som om programmerarna äntligen lärt sig hur de ska hantera Amigan. Jämför dessa spel med julreleaserna från Nintendo och Sega, och Amigan vinner med hästlängder. Vad är det som gör att fler är beredda att betala upp till 600:- för halvtaskiga Nintendospel än att betala 329:- för otroligt bra amiga-spel?! Tja, kanske är cartridge framtiden i alla fall…”
Att Rolling Ronny tog plats bland spelen som räknades upp som heta jultitlar under vintern 91 känns kanske lite märkligt, men så är det med en del spel – som egentligen var bra, men försvinner lika snabbt för det.
I dag vet vi vad som hände sen.
Nintendo hade redan framgångsrikt spelat ut Sega på den amerikanska 8-bitarsmaknaden, bland annat genom en aggressiv taktik som gick ut på att utvecklare pressades att inte få utveckla tredjepartsspel om de samtidigt utvecklade till andra format.
Sega och Nintendo fortsatte kriga med varandra in i 16-bitarsgenerationen och vann olika marknader i olika delar världen, fram till 1999 då Sega förklarade att de inte längre kommer att satsa på ny hårdvara. Två år senare fyllde Microsoft luckan som uppkom genom att släppa sin första Xbox.
Sony slog sig in på marknaden med PlayStation år 1994, efter att ha flirtat med Nintendo under en tid körde de helt enkelt sitt eget race. Ett race båda bolagen fortfarande kör.
PC, och framförallt Windows och DOS, växte sig starkt och släppte aldrig in Commodore i företagssegmentet, medan de successivt knaprade i sig spelmarknaden genom att också satsa på grafik och ljud i form av utbytbara kort.
De fetare Amiga-modellerna blev dyra och i takt med att mjukvaruutvecklarna drog öronen åt sig ville heller inte särskilt många köpare hoppa på en dyrare maskin som hade sämre programutbud.
Commodore drog alltså det kortare strået gentemot samtliga konkurrenter – mycket på grund av att de innerst inne inte ville vara en tillverkare av speldatorer. I dag är speldatormarknaden enorm och en stor anledning till att PC fortfarande står sig väl i kampen mot Apple.
Allt ser så glasklart ut när jag läser tidningarna nu; men på den tiden kunde jag aldrig ens drömma om att Commodore-skeppet skulle kantra och sjunka tvärt. De hade hela marknaden i sin hand, men förlorade allt och försvann. Flera gånger, faktiskt.
Och kanske, kanske ger en annan tillverkare upp denna gång. Åtminstone lär nya hungriga vargar vilja vara med; både Apple och Google bultar och klöser på dörren.
Vem faller ifrån? Vem orkar inte tävla om prestanda, tillverkningskostnader och patentstrider längre?
Oavsett hur det slutar kommer 2012 att bli ett hårdvarans år – antingen triumferar den och spränger helt nya gränser, eller så blir detta inledningen på den period då hårdvaruhetsen får sig den törn många väntat på i flera år – och helt andra attribut och förutsättningar börjar gälla.
Spännande blir det i vilket fall.
9 svar till “För 20 år sedan – vilken tillverkare faller ifrån denna gång?”
Helt oplanerat skrev jag detta samma dag som Commodore 64 fyllde 30 år. Vilken vacker poesi slumpen ibland är.
http://techcrunch.com/2012/01/02/the-commodore-64-is-30-years-old/
jag minns också Alone som det första spel på pc som jag verkligen tyckte var bra. Det var ju otroligt före sin tid, ett koncept som resident evil tog rakt av.
Jag minns också att jag desperat gärna ville spela terminator till pc där man enligt recensionerna kunde spela mot varandra över ett ”datornätverk” något som ju lät väldigt spännande. Några år senare kom Doom och resten är väl historia.
Men nu för tiden är väl PC hyfsat död som speldator? Förutom mmorpg spelen då? Känns som om piratkopieringen dödade mycket av marknaden. Vilket väl också var fallet amiga/atari? Den stora fördelen cartridge spelen / cd-spelen hade var ju att de (i allafall för vanliga människor) var väldigt svåra att kopiera?
Hm, de flesta är väl ganska överens om att PC tagit tillbaka stora delar av spelmarknaden igen? Stora och krävande spel som The Elder Scroll: Skyrim är ju avgjort bättre på PC, men själva kontorsställningen och mekandet med drivrutiner och annat gör att jag förmodligen aldrig kommer att återvända till PC-spelandet ändå.
Det där med piratkopieringen är en svår fråga. Jag anser nog att det är ett tvåeggat svärd; utan piratkopieringen tror jag inte att Comodores datorer hade blivit så framgångsrika som de var. Å andra sidan såldes det ju såklart färre spel. Men med de relativa priser som gällde på den tiden hade unga ändå inte haft råd att skaffa lika många spel som i dag; det var ju sjukt dyrt att köpa spel, vilket jag inte tycker att det är i dag.
Jag håller med sistnämnda inlägg. Jag försvarar inte piratkopiering men det finns några fördelar med det, som att t ex uppmärksamma en hårdvara och marknadsföra den ännu mer. Men det måste naturligtvis vara en balansgång så att det inte slutar löna sig att utveckla nya spel.
Jag tror inte ett skvatt på PC:ns död som speldator. Tvärtom. I så fall beror det väl snarare på att det är alldeles för få jättelika programvaruhus som styr hela marknaden och inte tillåter små aktörer att komma in och att dessa jättar har sådana enorma vinstkrav att de utvecklar kortsiktigt och snabbt och knappast bidrar till nytänkande inom spelgenren.
Vart tog t ex alla Flygsimulatorer vägen som översköljde marknaden vid sekelskiftet ? Och strategispel ? Måste man köpa allt via MatrixGames nu för tiden ? Rollspel växer inte heller på träd men har hållits vid liv dock blir de mer och mer simplifierade. Även Elder Scrolls går i den riktningen. Jämför Morrowind och Skyrim.
Gällande Amiga tiden så även om jag kopierade massvis av spel, köpte jag alltid de avancerade spelen på orginal och hade dussintals av dessa. Det inger en viss känsla att få en fick kartong, tjock spelmanual, kartor etc. Men till och med den biten har programhusen tagit ifrån en idag. Nu får man ingenting utöver dvd-skivan. Jag förstår att piratkopieringen ökar utan något mervärde av att äga orginalet som det var tidigare en gång.
Frågan är om inte flygsimulatorer tilltalar en viss målgrupp som i dag är nästan utdöd. Och var genren lika stor internationellt som den var i Sverige? Jag har svårt att relatera eftersom den var rejält populär här en gång i tiden.
Det kräver nästan en helt egen analys; frågan är vem man ska vända sig till?
Frågan är vad som är hönan och ägget i detta fall. Beror avsaknaden på flygsimulatorer att målgruppen inte finns eller är för liten eller pgr av avsaknaden av flygsimulatorer ? Jag tror på det sistnämnda. Varför skulle generationen på 80- och 90-talen vara annorlunda som erbjöds simulatorer som Gunship, F-19 Stealth Fighter, Gunship 2000, Apache Longbow och allihopa och sedan finns inget intresse ? Det behöver heller inte vara just flygsimulatorer. Jag tänker även på alla typer av simulatorer som ubåt, fartyg, tåg etc Såväl Silent Hunter serien som Railroad Tycoon, Transport Tycoon etc var ju framgångsrika i sina första incarnationer. Jag tror det helt handlar om vilka programvaruhus som finns och att små aktörer har mycket sämre möjligheter idag att nå fram till sin publik.
Förmodligen är programhusen helt inställda på att, kan man inte göra en spel som går till alla existerande format så gör man inte spelet. En simulator lämpar sig helt enkelt inte på en spelkonsol. Enbart PC-marknadne är tydligen för liten.
Jag misstänker att det har med manualerna att göra, eller snarare behovet av dem. De flesta spelare av i dag öppnar aldrig ens manualen, vilket såklart är ett måste i en flygsimulator. Eller också krävs bara att spelutvecklaren gör en vettig tutorial som fungerar ungefär som flyginstruktör. Det finns väl iofs redan i en del titlar?
Med så mycket plast som släpps kan jag också tycka att det kunde släppas ordentliga flygjoysticks till konsoler. Men det finns säkert redan också.
Varför lämpar sig flygsimulatorer inte till konsoler egentligen?
Tänkte väl inte direkt på att det kanske fanns flygjoysticks till dem. Plus att man oftast är beroende av tangentbordet i någon mån.