De flesta verkar vara överens om att spel i dag är för dyra – men frågan är om spel egentligen ökat i pris de senaste 20 åren eller om det är andra faktorer som framkallar missnöje?
Å ena sidan får du otroligt mycket mer innehåll i ett spel av i dag, men å andra sidan sög du säkert ur spelet mer på sitt innehåll år 1992. Hur priser, produkter och kundnöjdhet hänger ihop är komplicerade saker.
Ett nytt spel kostar nuförtiden inte sällan 699 kronor om du köper det över disk på en av de stora butikskedjorna alldeles efter släppet. Är det mycket pengar? Onekligen låter det ganska saftigt och håller du bara ut någon vecka till eller letar runt bland onlinebutikerna kan du förmodligen kapa upp till två hundralappar direkt på priset.
Men om vi ändå kör på 699 kronor, eller 700 spänn jämnt – är det mycket pengar för ett spel? Om vi påstår att ett typiskt spel varar cirka 20 timmar är det runt 35 spänn i timmen, alltså billigare än en biotimme. Dessutom kan två personer eller fler avnjuta det, lite beroende på vilket spel det är.
Från en prislista i Datormagazin nummer 6 från 1992 hittar jag följande priser för Amiga 500-spel:
- Gods 299:-
- Hero’s Quest 399:-
- Leisure Suit Larry 299:-
- Loom 349:-
- Might & Magic II 299:-
- Moonstone 369:-
- Operation Overlord 499:-
- Pinball Dreams 329:-
Typpriset på ett spel verkar i den digra listan jag tittar vara cirka 329:- om det har några månader på nacken – och 399:- när det är helt nytt.
Det jag noterar är att spel sällan sjunker under ett visst värde, utan stannar gärna kvar på knappa 300-lappen och går i stort sett aldrig under 149:-, vilket räknas som skräplådan.
Att ta 299 spänn för Leisure Suit Larry I verkar vara ett rån av den högre skolan, så jag hoppas verkligen att det är den omgjorda VGA-versionen det handlar om. Det måste det ju vara…
Jag har bara kikat på spel till Amiga 500; jag är dock medveten att spel på andra format kunde kosta ohemula priser även på den tiden. Folk säger mig att det fanns Neo Geo-spel som kostade över 1.000 kronor på sin tid, vilket jag förutsätter är ett resultat av att de egentligen inte plockades hit till Sverige av någon importör. Det gör det också lite taskigt att jämföra.
…
Så vad säger detta oss?
Ett av svenska Riksbankens mål är sedan 1993 att hålla en inflationstakt på cirka 2 procent (±1 procentenhet) per år. Det har gått hyfsat, vilket innebär att nya spel faktiskt – om vi enbart kikar på inflationen – inte skulle behöva kosta mer än maximalt 550 kronor.
Det vi inte tar hänsyn till då är vad vi kräver av en speltitel år 2012 jämfört med 1992. Pinball Dreams var ett spel som rördes ihop av en handfull människor som ofta ensamt ansvarade för sin specifika del av arbetet.
I dag förstår du av de sluttexter som rullar efter ett spel att det är hundratals personer inblandade som alla ska ha lön – och lägg därtill att marknadsbudgetar och ökande konkurrens låtit kostnaderna för speltillverkning skjuta i höjden på ett sätt som inte gick att jämföra i början av 1990-talet.
Och inte bara spelens pris, utan även dess försäljningssiffror var lite annorlunda på den tiden. I intervjun med Bitmap Brothers inför lanseringen av Magic Pockets kan vi exempelvis läsa följande:
”Bitmap Brothers utvecklar bara spel till Amiga, Atari ST och PC, som det säljs ganska lite spel till jämför med Sega och Nintendo. En storsäljare säljer kanske i 50 000 exemplar på alla formaten tillsammans.”
50.000 sålda exemplar – smaka på den.
Det är svårt att jämföra med i dag, men för ”vanliga” spel med en ”normal” budget som ändå inkluderar minst 50 personer brukar den runda siffran på 1.000.000 sålda exemplar peka på en hyfsat bra försäljningssiffra – men det är som sagt svårt att jämföra rakt av.
Ett aktuellt exempel på storsäljare är Mass Effect 3, som bara i USA sålde 900.000 exemplar på en enda dag.
…
Så…har vi bra pris eller inte i dag?
Jag skulle spontant säga: nej – oavsett de förmildrande omständigheterna kring ökade kostnader. Jag struntar nämligen som konsument i detta fall i vad det kostar att utveckla ett spel och hur många timmar jag får för pengarna; 699 kronor är för mig ett helt oacceptabelt pris för ett spel.
Å andra sidan är jag en vän av marknadsekonomi och anser samtidigt att det pris kunden är villig att betala också är det pris som bör gälla. Men personligen skulle jag aldrig lägga så mycket pengar på en enda titel.
Mitt problem är att det finns många fler titlar än jag hinner spela – även om jag enbart kikar på min favoritplattform och även om jag enbart kikar på min favoritgenre och även om jag spelar varje dag. Detta är en tveksam lyx jag inte hade år 1992.
Jag är i dag vuxen och har råd att köpa vilken hårdvara och vilka titlar jag vill – men jag har inte tid att spela allt jag vill.
Det står mängder av oöppnade exemplar i min hylla och då ska vi inte ens nämna de nedladdningsbara titlar som ligger i drivor i mina maskiner – titlar som tagits hem men aldrig öppnats.
De gamla kassettbanden till Commodore 64 bleknar i jämförelse och då är ändå alla dessa titlar lagliga kopior, vilket de inte alltid var 1992.
Jag förstår att många spelhus i dag har det svårt, för det finns helt enkelt för många spel och för lite tid bland spelare. Branschen har länge väntat på någon slags konsolidering, men den har hela tiden skjutits fram eftersom ny hårdvara hela tiden inneburit små nytändningar – Kinect, Move, appar och så vidare.
Den stora spelkraschen skulle kunna ske när en av jättarna slutligen lämnar in och släpper taget om sin marknadsandel. Just nu ser väl Sony ut att vara det bolag som är närmast fallrepet, men det sade vi å andra sidan om Nintendo också för sju år sedan – så det överlåter jag åt andra att sia om.
I vilket fall; bra pris eller inte – det beror delvis på innehållet i din plånbok, men även på vilken tid du har att faktiskt lägga på själva spelandet. För oavsett vad ett spel kostar är det bortkastade pengar om du aldrig har tid att spela det.
Med de visdomsorden tackar jag för mig denna gång.
Vad tycker du? Jag skriver detta med skallen full av kraftig förkylningssnuva, så om något är uppåt väggarna skyller jag obevekligen på mitt tillstånd :)
14 svar till “För 20 år sedan – är spel verkligen dyrare i dag?”
Intressant text! Något jag skulle vilja prata lite om är att det finns andra distributionssätt för spel idag som ändra villkoren en hel del för vårt spelande och också priserna för dem. Free 2 Play eller helt gratis spel där man istället betalar för att slippa lägga tid på att spela spelet.
Plötsligt anses ett spel på Iphone som dyrt när det kostar över 20 kr. Det ger också en tydligare uppdelning i vad människor anser vara ”äkta” spel. Ett dyrt retailspel köpt på releasen anses vara mer värt, mer äkta och kostar därefter.
Humble bundle, kickstarter och andra projekt är också alternativa sätt att betala våra spel på. Så även om shareware fanns förr, så har ju dagens sociala medier möjliggjort en hel annan spridnig. Snittar man mellan alla ”storspel” på alla konsoler lär priset bli bra mycket lägre än 700 kr.
Om det är rimligt med 700 kr? Ja, om jag visste att merparten gick till utvecklarna. Men eftersom jag vill ha så mycket spel för pengarna som möjligt som konsument så väntar jag oftast någon månad. Vi får se hur det blir för nästa generations spelkonsoler, med rykten om att spel inte ska kunna köpas begagnade.
Råd att köpa se spel man vill, men ingen tid att spela de… Word som kidsen säger. Jag får nästan ångest när jag köper nytt.
@SpeLinnea: Det är alldeles rätt, jag jämförde skivspel med diskettspel rakt av eftersom det i båda fallen är fråga om fysiska medier. Att jämföra mobilspel, F2P, MMO och andra varianter som finns i dag är ännu svårare, och det pekar såklart mot att den fysiska modellen helt försvinner förr eller senare.
Men om vi tar ditt exempel med 20-kronorsspelen så är det kanske ännu tydligare att spel kanske inte nödvändigtvis är dyrare i dag. Ta vilket spel som helst på C64-plattformen från 1987 och jämför med ett mobilspel av i dag; C64-spelet kostade förmodligen 189 kronor medan mobilspelet ligger på maximalt en tjugolapp, som du säger. Och har förmodligen lika mycket innehåll.
Jag delar inte riktigt uppfattningen om att spel är dyrare idag om man köper på rätt ställe. I en butik – typ de som finns i köpcentren (som jag för övrigt föraktar) – kanske ett pc-spel kostar 699 kr. Men enligt mig ligger de i genomsnitt på ca 399 kr på Webhallen och det är samma priser spel till Kostade till PC på 90-talet och på Amigan låg de kanskie i genomsnitt en 50 lapp lägre.
Jag skulle aldrig i livet vara så lat så jag köpte spelet för 699 kr om jag fick det för 399 kr på Webhallen även om jag måste åka in till stan för att köpa det. Jag tycker inte spel är generellt sätt dyrare idag. Däremot är det överpris på konsolspelen men jag talar bara om PC-spel. Dessutom har de ju sparat in på manualerna nu förtiden så även om spelet kanske innehåller mer så får man ju mindre rent fysiskt istället.
Dock får jag väl tillägga att om vi utgår från ditt pris på 699 kr så är det horribelt mycket dyrare idag :-) Jag bara säger (precis som du också anmärkte) att väljer man bara inköpsställe så blir priset inget problem.
@Richard: Det är alldeles riktigt, och jag menar heller inte egentligen att spel de facto är dyrare i dag i alla lägen. Om det tolkas så har jag varit otydlig.
Det jag menar är att maxpriset 699:- (som mycket riktigt nästan uteslutande gäller för konsolspel) skulle jag själv aldrig betala – precis som du.
Jag menar tvärtom att spel inte blivit dyrare (vilket många säger) – om det ens går att jämföra med för 20 år sedan.
Ok. Då tycker vi lika på den punkten. Då blir resonemanget. Får vi mer för pengarna idag än tidigare ?
Det ytliga svaret är ju Ja. Bättre och mer grafik och ljud. Bättre produktionsvärde. Dock får man ju ta hänsyn till hårdvaruförutsättningarnas förändring under denna tid och att spelarnas krav hela tiden höjs i och med detta.
Spellängden idag är nödvändigtvis inte längre än vad den var då. Spel idag är ju ganska ofta mycket lättare och i många fall betyder det att det går fortare att klara. Då tänker jag inte på plattformsspel, och shoot-em-up spel som ju i princip är utdöda på den kommersiella marknaden.
Dessutom kan man inte blanda in online spelen som ju räcker i evighet. Det blir orättvist. Jag pratar bara single spel.
Det kom avancerade simulatorer till C-64 (Gunship, F-19 Stealth Fighter, Red Storm Rising) med tjocka manualer som man kunde spela i hundratals timmar. Liksom strategispel.
Själv köper jag enbart begagnat och dyl. Ibland dyker det så klart upp titlar som man naturligtvis kan tänka sig punga ut fullpris för men dessa är det ganska långt mellan trots allt. Lägger ganska mycket pengar på brädspel också vilket gör det omöjligt att även lägga en massa krut på dator/konsol spel.. ;)
Jag vill däremot säga något om påståendet att vi skulle få mer valuta för pengarna idag. Spelens längd och kvalitet är ju knutna till den tid vi lever i/levde i och med den tidens mått var ju spelen lika heta och nyskapande som vissa av de släpp vi ser idag. Längden handlar ju också om hur man dras in i en värld/ett spel och gamla titlar som SSIs goldboxes och Might and magic II mfl var ju inte direkt spel man körde igenom på en vecka.. ^^
*Längtar efter nysläppet av Baldur’s gate just nu!*
Det är väl iofs många som menar att vi fick mer för pengarna förr, men det beror – precis som du säger – lite på vad vi jämför med. Det är en ganska djup fråga; jag menar – hur länge varar ett spel?
Tiden du går och funderar, tänker och gläds åt spelet när du inte spelar det – räknas den med i valutan? Många skulle nog säga nej. Men om du å andra sidan tänker på film istället – tiden efter en film då du funderar på hur bra den var, ingår den i valutan? Många säger nog ja eller kanske där.
Så jag tror att det är ett ganska komplicerat område, valuta för pengarna. Som jag också antydde i början.
Du har helt rätt. Valuta kan ju också vara ett spel som bara varar i 10 timmar men som under den tiden ger en sjukt mycket.
För att ytterligare försvåra jämförelsen mellan nu och då….
Det jag tycker är svårt att avgöra i diskussionen är det faktum att många- åminstone jag – var i tonåren eller lägre då det begav sig. Intrycket man får som 10-16 åring av spelen förr skiljer sig säkert jämfört med om man var 20+ på 80-talet. Det finns per automatik en viss nostalgi och sentimentalitet kring de spel man upplevde när man växte upp samt första gången kom i kontakt med en dator/tv-spel. Detta hade säkert inte funnits på samma sätt om man kom i kontakt med detta i vuxen ålder. Alltså blir det svårt att jämföra förr och nu om man var i helt olika mognadsåldrar vid tidpunkterna.
Men det betyder ju inte heller att spelen var tunnare eller sämre då. Det är ändå ett faktum att vissa spelgenrer nästan ej existerar idag till förmån (eller hur man nu ska uttrycka det) för betydligt tunnare alster som säljer för att de är mer mainstream såklart.. Jag talar givetvis om exempelvis äventyrsgenren (även om den inte är död) och rollspelen. Ta tex Dragon age som skulle vara ”spirituell” uppföljare till Baldurs gate. Visst, ett helt ok spel men, i stort, actionorienterat (ska ju säga till spelets försvar att man ju visst kunde spela på det gamla hederliga viset med i princip omgångsbaserat taktiskt upplägg, men det infann sig oftast enbart vid svårare strider i mitt tycke. Vidare kan jag väl på många sätt uppskatta även den lite råare ton DA tar sig men jag kan ändå sakna den där känslan av att bli totalt uppslukad av ett spel pga så många element som just Baldurs gate, Humorn och den lite skruvade världen. Men även tidigare titlar som Pool of radiance och Curse of the azure bonds var ju riktigt djupa, allt grindande till trots. Nu är ju detta också bara ett exempel men i mångt och mycket ser man ju inte direkt storsäljare inom crpg världen längre. Eller, många släpp kanske jag skulle säga. Därför spelar jag fortfarande Eye of the beholder , Superhero league of Hoboken eller Moonstone ibland.. De är bara sköna spel helt enkelt.
Jag håller med dig. Det är ingen slump att jag lirar gamla rollspel som Dungeon Master 2, Wizardry 7 och Crystal Dragon. SSI Goldbox spelen var ju fantastiska på sin tid. Det första jag kom i kontakt med på Amigan var Champions of Krynn och jag blev helt besatt av det.
Jag funderar på att dra igång och försöka klara av amigaspelet Legends of Faerghail. Ett suveränt rollspel från Reline, 1990.
Har kört igenom Legend of Faerghail då det begav sig. Mycket skönt spel och mycket skön musik! :)
Champions of Krynn också mycket trevligt. Guldboxarna var ju överlag jävligt bra..