Jag har redan redogjort för vilken väg datormusiken i spel och demon började ta i början på 1990-talet, både i retromusiken från Xenon 2 och artikeln om Mahoney.

I takt med att samplingar ersatte internt hÃ¥rdvaruljud började ocksÃ¥ musiken lÃ¥ta som ”pÃ¥ riktigt”. Det var inte spelbranschen sen att snappa upp, men lite lökigt blev det nog till en början.

Magic Pockets är ett spel frÃ¥n brittiska utvecklingsstudion Bitmap Brothers (Gods, Xenon 2, med mera) och sÃ¥gs till en början även i barnprogram pÃ¥ brittisk television, lite som danska spelet Hugo här i Norden. Barn kunde ringa in och styrde spelet hemifrÃ¥n med sin tonvalstelefon – ett ganska trist, men för tiden populärt, sätt att billigt fylla femton minuter barn-tv.

magic_pockets_01

magic_pockets_02

magic_pockets_03

magic_pockets_04

magic_pockets_05

magic_pockets_06

Själva spelet är dock hyfsat ointressant – och ett av utvecklarnas sämsta, enligt mig.

Du spelar the Bitmap Kid, en kille med den obligatoriska bakåtvända kepsen och solglasögon. Han har magiska byxor med fickor som aldrig blir fulla, men eftersom varelserna som lever i hand byxor bestämmer sig för att sno åt sig alla dina leksaker måste du ge dig av på ett plattformsäventyr för att få tillbaka dem.

Men…grejen är att Bitmap Brothers fÃ¥tt blodad tand av att ha arbetat med Bomb the Bass i Xenon 2, så  ett samarbete inleddes med gruppen förlag, Rythm King, där bland annat brittiska pop- och rapmusikern Betty Boo ocksÃ¥ fanns. Och vips sÃ¥ var hennes hit frÃ¥n 1990, Doin’ the Do, med som intromusik till Magic Pockets – givetvis helt orelaterad till spelet.

Svenska tidningen Datormagazin översatte en pr-artikel av en Leslie Bunder som skrev upp Bitmap Brothers och distributören Renegade som det hetaste i spelvärlden just dÃ¥. Att förena popmusik med datorspel var framtiden – att förena spel med filmlicenser var det inte.

”Men Renegade gör faktiskt ett unikt försök att sparka liv i spelvärlden med originella produkter. Aldrig tidigare har det gjorts ett seriöst försök att föra samman datorspelens och popmusikens skilda världar, med lÃ¥ngtgÃ¥ende planer pÃ¥ samarbeten mellan spelutvecklare, musiker, programmerare och konstnärer.”

Just Magic Pockets blev ett taffligt försök. Ja, intromusiken var ganska cool – men kort och helt utan koppling till spelet, annat än att det var sÃ¥ tuff musik pÃ¥ listorna skulle lÃ¥ta Ã¥r 1991. Men i själva spelet fanns ingen musik alls, det var knäpptyst sÃ¥när som pÃ¥ lite ploppande ljudeffekter, vilket sÃ¥klart gjorde satsningen ännu märkligare – och ytligare.

Bitmap Brothers hade dock rätt – popmusik skulle komma att spela en viktig roll i datorspelsvärlden; däremot skulle även spel och film växa ännu tajtare ihop – och framförallt pÃ¥ musiksidan. I dag är Original Soundtracks (OST) till spel nästan lika populära att ladda ner som filmmusik, vilket visar att branschen hade rätt – men ändÃ¥ inte riktigt.

Och med tanke pÃ¥ att all musik under en kort period förtvivlat försökte lÃ¥ta som Deelite – det tuffaste pÃ¥ New Yorks nattklubbar Ã¥r 1990 – är det kanske inte konstigt att romansen mellan pop och tv-spel just dÃ¥ inte blev mer än enstaka möten.

Vars̴god РMagic Pockets till A500 fr̴n 1991