I takt med att köp i butik fått konkurrens från e-handelssajter menar många att omslagets betydelse minskat. Detta oavsett om det handlar om spel, filmer, böcker eller skivor – den som inte väljer från en butikshylla förväntas inte lägga lika stor vikt vid hur lockande eller talande omslaget är.
Jag tänkte ta och fundera på omslagets betydelse för ett dator- eller tv-spel och jämföra med andra branscher från tider då webben inte fanns.
Under 70- och 80-talet blomstrade serietidningsbranschen. Även om den kanske inte mognade på riktigt förrän under 90-talet var det under nämnda decennier serietidningen märktes mest – på sina håll kunde en serietidningshylla ta upp metervis med hyllplats i välsorterade affärer. På 90-talet hade redan konsolideringen börjat märkas och antalet tidningar minskade drastiskt; inte sällan med en allmän kvalitetshöjning som följd.
En serietidnings omslag var tvunget att sticka ut så att småkillar och -tjejer hellre valde den än något annat. Det förde med sig en del olika stilar på omslagen. Disneytidningarna presenterade ofta en slags tyst slapstick; ett skojigt och dråpligt skämt i en ruta som inte hade några pratbubblor.
Fantomentidningar var inte sällan särskilt målade tavlor enkom för detta ändamål, oftast av tecknarna själva, och hade gärna en säregen stil men försökte gestalta en lockande scen från numrets innehåll.
De svenska Marveltidningarna med Spindelmannen och Hulk i spetsen försökte med en hårdare attityd och iscensatte gärna en överdriven eller helt hopdiktad situation med pratbubblor för att särskilt förtydliga vilken rafflande spänning numret innebar. Denna situation behövde alltså inte exakt motsvaras av händelseförloppet i själva äventyret, utan fanns mest där för att resa nackhåren på den som följde serien och snabbt svepa in den som var en potentiell ny läsare.
Gröna Trollet (Green Goblin) stod för många sådana situationer, då han var Spindelmannens svurne fiende under lång tid. Även om hans identitet, Norman Osborn, vad känd för Peter Parker under stora delar av följetongen var det ändå tacksamt att låta killen med pumpabomberna spela huvudroll i vart och vartannat nummer – eftersom läsaren så väl kände till det gäckande trollet.
Och så dog Gwen Stacy – fatta att Gwen Stacy dog!
Ingen dog någonsin i Marvel, utom möjligtvis enstaka skurkar, det var otroligt radikalt när Peter Parkers flickvän gick bort. Gröna Trollet dör också i slutet av samma nummer, precis på samma sätt som i filmen som kom många år senare – men det valde förläggarna att alltså inte visa på omslaget, och det var helt rätt taktik för spänningens skull. Gröna Trollet var länge en tacksam omslagsföljetong.
Med Gröna Trollet borta försvann en epok från Spindelmannens äventyr och det gick så långt att det såg ut att skada seriens popularitet att inte ha honom med längre. Trots ett antal inhopp av nya och tillfälliga gröna troll, som av en eller annan anledning ville kopiera originalet, var publiken inte nöjd – det behövdes en ny superfiende av Trollets unika karaktär.
Lösningen blev att skapa en ny fiende som upptäckt Norman Osborns gamla gömställen och hemligheter – och Gula Trollet (Hobgoblin) blev till i början av 80-talet i USA. Det tog några år för honom att komma hit till Sverige. Det innebar också en mängd nya omslag som kunde reta läsarens spänningsnerver. Att Gula Trollet blev en ännu större publikfavorit har egentligen två orsaker.
För det första visste ingen vem Gula Trollet var, men han verkade känna till en hel del av Spindelmannens liv. För det andra var han kanske en ännu dödligare fiende än Gröna Trollet någonsin var och ägnade varje vaken minut åt att försöka oskadliggöra och avslöja Spindelmannens identitet för världen, vilket såklart vore slutet. Vid det här laget visste ingen att Peter Parker var Spindelmannen, inte ens Mary-Jane Watson.
Denna avmaskering av Gula Trollet var så central i serien under senare halvan av 1980-talet att flera omslag retsamt lekte med konceptet, och i själva äventyret avmaskerades Gula Trollet flera gånger – men i stort sett varje gång handlade det om falsarier och ditsättningar. Gula Trollet är än i dag, även om han numera såklart är avslöjad, kanske seriens starkast lysande stjärna.
Min absoluta favorit under tidigt 80-tal var dock sagan om Hulk, det missförstådda monstret som fångats i en tanig forskares kropp efter en kärnvapentestolycka. De svenska omslagen genomgick en smärre omvandling under den förhållandevis korta tid serien fanns. Till en början försökte de också presentera en situation från äventyret med tillhörande pratbubblor, men dessa byttes sedan ut mot rena stilstudier i Hulks råa styrka – med några tydliga exempel ovan.
En av anledningarna till att pratbubblorna försvann kan tänkas vara att Hulks språkbruk och verbala förmåga inte direkt är på topp; han talar ofta om sig själv i tredje person och är mestadels bara ilsken och säger ingenting med finess. Så fort Hulk blir lugn förvandlas han ju tillbaka till Bruce Banner.
När serien var som mest populär försökte omslagen bara förmedla den vilda naturkraft ”världens starkaste” besatt; det raserades hus och han brakade ihop med allehanda mäktiga fiender – men helt utan ord och ofta i stilistiska poser som är så typiska för Marvel.
Det omslag flest Hulk-älskare verkar komma ihåg är det du ser ovan med en tilltryckt Kapten Amerika (Captain America), vilket är ett typiskt exempel – Hulk hade ju den egenheten att ofta drabba ihop med superhjältar som egentligen var på den goda sidan, eftersom han inte alltid uppskattade deras försök att ”hjälpa ” honom. Det enda omvärlden ville var ju att bota Bruce Banner från sin förbannelse, vilket alltså innebar Hulks död.
…
Varför går jag igenom detta, förutom den trevliga retroglans det ger tillvaron? Jo, jag kommer att kika på lite olika mediers sätt att utnyttja omslaget och till sist jämföra med spelomslag – både nu och från förr.
Spelomslag diskuteras inte särskilt ofta, men ändå släpps det specialutgåvor hit och dit med omslag och lådor folk har ganska starka åsikter om. Så frågan som löpande kommer att gå genom textserien är helt enkelt: spelar omslaget någon roll för dator- och tv-spel eller inte?
Och så hoppas jag såklart hinna med att gå igenom riktigt mycket fina gamla retrogrejer i processen.
Ha en fortsatt härlig annandag påsk! :D
13 svar till “Vad betyder omslaget för spel?, del 1”
För mig personligen har jag vatl vilka spel jag köper till 95 % innan de släppts eller läst om dem innan köpet på annat sätt. Omslaget spelar således ingen roll i detta sammanhang.
De övriga 5 % är då jag av en slump går förbi någon extrem reautförsäljningen i en fysisk butik där priset är så lågt att jag kan chansa. Då spelar omslaget STOR roll. Dock brukar jag ändå snabbt googla upp spelet på mobilen innan för att se vad de fått i betyg :-)
Så är det nog för de flesta som är insatta och läser om spel, men den stora merparten gör det ju inte – utan går helt på saker som reklam, vänners rekommendation och ”buzz”.
Eller kanske omslag i butiken?
Spontant, utan att ha analyserat alltför mycket, tror jag omslaget har viss betydelse för mig – men kanske inte för köpet. Ett spel jag tror är bra men som har ett dåligt omslag, enligt mig personligen, får mig att vackla lite i funderingarna kring producentens fingertoppkänsla.
Likaledes tror jag att ett bra omslag kan peppa mig lite mer, göra upplevelsen lite, lite bättre – trots att det inte har något med spelet alls att göra egentligen.
kul med lite serier!
Jag tror att omslag hade större betydelse förr i tiden när media inte var lika stor kring spel generellt, och spel i sig inte var så stort medialt. Förr i tiden innebar också att köpa ett spel inte så mycket pengar, det var enklare att spontanköpa något som ser häftigt ut. Att slänga iväg 600 spänn på ett coolt omslag är det nog inte så många som gör.
Med det sagt så har det säkert stor betydelse för de föräldrar som stressar igenom butiken och försöker hitta något som är lagomt på alla sätt för deras barn.
Jag minns i min egen barndom på spectrum 48k tiden att jag ofta stod i affärer och bara dreglade över omslag, för det var det enda som fanns att dregla över. De låg alla bakom glas på Spongs Bokhandel och frågade man snällt fick man ta fram ett i taget och fingra på det. På så sätt köpte jag Bruce Lee för egna pengar enbart för det grymt coola omslaget (yay!) och även Ant Attack 3d (dooh!).
Det var tider det. Mitt eget barn idag översköljs av så mycket bilder hela tiden att jag har svårt att tänka mig att det enskilda omslaget biter sig fast, snarare är det arketyper eller varumärken som Mario eller Pirater som fastnar.
Eller hur, serier är faktiskt en grej jag kan snöa in på lite mer – men jag får se upp så att bloggen inte glider iväg och handlar mindre om spel, för det är trots allt det jag vill skriva av mig om.
Mm, det är en intressant teori – men omslagets hela poäng är ju just att sticka ut i mängden. Men visst, finns det ingen enhetlig mängd på ett och samma ställe så är det svårare.
Ett av problemen med spel (såväl som med allt annat) är att omslaget inte syns när det står i bokhyllan, bara kanten. Det kan tyckas märkligt att ingen smart möbeltillverkare funderat ut en snygg lösning på detta – folk köper ändå special editions för dyra pengar för att de just är snygga.
Eller så finns det kanske bra lösningar på detta?
Tavelhylla
Men de tar ju då sjukt mycket plats, jag tänker mig nån snillrik ingenjörslösning som med hjälp av glas och speglar gör det ofattbara. Eller där omslag varvas så att alltid något snyggt syns. Det har ju faktiskt inte hänt något i bokhyllebranschen på ett par hundra år, det är dags :)
”Vid det här laget visste ingen att Peter Parker var Spindelmannen, inte ens Mary-Jane Watson.”
Jimmy, Jimmy… Har du inte ens läst Parallell Lives?
Nä, är det nåt sånt där parallellt universum som Spider-Man är fullt av nuförtiden?
Skräp. Efterkonstruktioner.
Hörru farbror. Tror du att jag har läst Spindelmannen (regelbundet) sen tidigt 90-tal, eller? Icke. Parallel Lives är berättelsen (-erna) om PP och MJ från början till strax före giftermålet. Där avslöjas att hon fick veta hans identitet redan i början av hans karriär som superhjälte (de bodde ju grannar, och hon såg honom klättra ut från sitt rum i dräkten), men höll det hemligt under alla år.
Marvel har allvarligt tappat fotfästet sedan de gyllene 80-talet. Men Parallel Lives är fantastisk Spidde-läsning.
Haha, det är bra, Peter – jag älskar att bli tillrättavisad av läsare :) Jag får väl ta och plocka du det där PL då, det verkar onekligen intressant.
Jag vill minnas att jag har kvar numret någonstans där hon avslöjar honom – det inköptes långt efter att mitt intresse för Spindelmannen falnat eftersom, som du säger, kvaliteten blev klart lidande efter 80-talet. Hulk lyckades bara lysa under några få år, med en formtopp under 81-82.
I Sverige menar jag då, hur serien publicerades i USA har jag lite dålig koll på.
Jag får väl komplettera min åsikt. Ju lägre ålder desto större effekt har nog omslaget på spel. Är man 6-9 år bryr man sig kanske inte om att läsa om något utan tittar på omslaget och går på vad andra tycker verkar vara häftigt.
När jag själv var liten minns jag Teliabutiken i Skärholmen som sålde spel till C-64. De hade spelen bakom fönstermontrar man kunde bläddra igenom men det häftigaste var ju att de hade en Tv som spelade upp ett videoband med raklam för nya spel som var på väg. Minns fortfarande reklamen för Bazooka Bill som man tyckte verkade häftigt då.
Problemet var ju som sagt att då fanns det bara tidningar och det var ju inte alltid man hade råd att köpa alla dessa vilket osökt får mig in på ett artikelförslag…
Varför inte ta upp de andra datortidningarna lite som tex Svenska Hemdator Hacking (senare Hemdatornytt), Soft, Amiga Info (som ju kom ut i mitten på 90-talet) etc. Just Soft var ju lite speciell. Den danska tidningen lovordade ju Tiger Mission så otroligt mycket (men så var det ju från en dansk utvecklare också). Men de hade intressanta reportage.
Av en enkel anledning; jag läste dem mycket sällan. Förutom Datormagazin bläddrade jag i en del engelska tidningar, som The One for Amiga Games och sådant. Men annars var det mest Datormagazin som gällde – och efter den blev det inget alls, faktiskt.
Det var förvisso ingen som var i närheten av Datormagazin. Den var bäst alla år rakt igenom.