Twitter, kontaktnät och inlägget om musiken till The Way of the Exploding Fist i tisdags ledde till att Klassisk morgon i P2 i morse ringde upp och ville prata lite.

Jag gjorde mitt bästa för att svara på alla frÃ¥gor – och hann, förutom Asterix and the Magic Cauldron – med att önska just Dance of the Yao People som ligger till grund för Neil Brennans musik till The Way of the Exploding Fist.

Den övergripande frÃ¥gan var varför gamla retrospel sÃ¥ ofta innehÃ¥ller klassisk musik. Ett svar pÃ¥ den frÃ¥gan är, som jag sagt tidigare, att det förmodligen är lockande att använda musik som ingen äger upphovsrätten till längre – den är därmed gratis; endast orkestinspelningarna kan rättighetsmärkas, och det är ju inget problem för spelmusiker som ändÃ¥ skriver om den.

En annan anledning är förmodligen att C64-musikerna var ganska fÃ¥ och inspirerade varandra; det krävdes inte bara nÃ¥gon slags musikalisk talang för att utveckla spelmusik – du behövde dessutom kunna programmera dina egna rutiner för att spela upp musiken. Just detta krav pÃ¥ att manipulera SID-chipet pÃ¥ det sätt du ville ledde till att flera C64-musiker lÃ¥ter väldigt annorlunda, dÃ¥ de tekniskt sett använder hÃ¥rdvaran olika.

C64 blev ur denna aspekt deras fysiska instrument, skulle man kunna säga; det hörs pÃ¥ musiken om den kommer frÃ¥n Martin Galway, Rob Hubbard eller Mike Alsop – likaväl som en konnässör ganska lätt kan skilja Bach, Mozart och Beethoven Ã¥t.

För dig som är sugen på mer klassis musik i spel kan jag rekommendera följande läsning:

• Spel med klassisk musik (Spelpappan)
• Eurogamers Topplista: Spel med klassisk musik (Eurogamer)
• Classical music in C64 games (forumtrÃ¥d pÃ¥ Lemon64)