Efter att i två år ha jagat mannen som roade och retade en hel generation spelare och hobbyprogrammerare var jag färdig att ge upp. Ett fåtal forumtrådar nämnde att han gått under jorden, andra att han bara inte ville uttala sig. Ytterligare någon påstod sig känna honom men vägrade prata.

Så – över ett ljummet glas öl en marskväll stötte jag av en slump på en ledtråd. Han sa: ”Jag kan hjälpa dig. Jag vet var Tomas Hübner gömmer sig.”

Tomas Hübner är kanske den skribent som flest läsare av klassiska tidningen Datormagazin minns; helt oförtjänt, enligt en del – medan andra menar att den svenska speljournalistiken föddes med honom. Under guldåren 1988/89 avgjorde Hübner om ett spel skulle sälja i Sverige eller inte.

Datormagazins första fyra år blev en tid då Tomas Hübner gjorde sig känd som flitig spelrecensent och bitsk och okontrollerbar spaltkrönikör, mycket snart efter starten fick han en egen avdelning i tidningen – kallad Hybners Hörna. Här fick han fritt spelrum att skriva och uttrycka sig som han ville, vilket chefredaktör Christer Rindeblad fick äta upp både en och två gånger när arga distributörer (och tillika annonsörer) hörde av sig.

Det sägs att Tomas Hübner gjorde en konst av att skriva egna Red.Anm. (”redaktörens anmärkning”, något som korrläsaren lade till i artiklar som kommentar) i sina texter, och i allmänhet kändes han som skribent totalt ansvarsfri och okontrollerbar i en tidning som fullständigt dominerade dåtidens datormarknad, åtminstone bland Commodore-ägarna.

Plötsligt – i februari 1990 – tog han ett tvärt avsked. Utan förvarning presenterades Herr Hybners Sista Hörna och han lät i denna meddela att han lämnade över redaktörshatten till Göran Fröjdh; men inte för att gå till en annan tidningsredaktion – nä, han skulle göra lumpen.

Det var det sista vi såg av Tomas Hübner i Datormagazin, trots att han enligt egen uppgift ämnade komma tillbaka. I tidningens sista avskedsnummer, från december 1995, intervjuas han kortfattat – och därefter vet Internet inte vad som hände med honom.

Nu ska Internet få veta; här kommer nämligen berättelsen om Tomas Hübner – berättad för mig av honom själv över en mörk lager i Monks mobiltelefonisolerade lokaler efter att Spelpappan begav sig till huvudstaden för en intervju med mannen som styrde spelvärlden, men som ingen längre kunde hitta.

 

Hej Tomas Hübner, varför är du så svår att hitta?

”Haha, är jag det? Det är inte meningen, jag gömmer mig inte – men egentligen var det aldrig min mening att jag skulle bli journalist. De flesta övriga från Datormagazins första redaktion har gått vidare som journalister, men själv hittade jag aldrig min identitet som journalist. Jag brann hela tiden mer för att programmera än för att skriva, så som jag minns det var det aldrig aktuellt att komma tillbaka till Datormagazin.”

Men du lämnade faktiskt tidningen för att göra lumpen?

”Ja, jag genomförde min militärtjänst i Luleå. Det var ganska skönt, för jag delade lucka med tre lulebor som stack hem varje dag – då passade jag på att programmera Amiga i lugn och ro.”

Du var en av dem som var med att starta Datormagazin, trots att du bara var sexton år 1986. Det sägs att grundbulten var ett gäng som träffades på BBS:er, stämmer det?

”Helt ärligt är det inte så att jag minns allting glasklart ens själv längre. Jag var bara tonåring när det begav sig; det var runt 1985-86 och vi var två gäng grabbar – ett äldre och ett med bara tonåringar – som träffades på BBS:er och utbytte erfarenheter och tips. Där samlades vi kring vårt gemensamma intresse; datorer, programmering och spel – även om det var uppkopplat så var det en helt annan tid än nu. Modemen låg på cirka 300 baud (tusentals gånger långsammare än dagens normala 3G-uppkoppling /min.anm.) så det tog sin tid. Eftersom det var dyrt att ringa annat än lokalsamtal såg vi och andra datorgrupper sällan det som fanns omkring oss; vår bild av de datoranvändare som satt i andra delar av Sverige var ytterst begränsad.”

Initiativtagare till en papperstidning för Commodore-användare var folk ur det äldre av de två BBS-gängen; två tidiga frontfigurer var Christer Rindeblad, tidningens förste chefredaktör, och Jan(-Erik?) Mickelin. Förutom dessa fanns även teknikexperterna Erik Lundewall och Björn Knutsson med på tåget samt ett tiotal andra personer.

Fler detaljer kring hur Datormagazin startade finns i avskedsnumret, nr 15 1995, sidorna 52-55. En kortare berättelse hittar du hos TKJ.

De allra flesta som skrev i första numret återkom aldrig, då de inte vågade ge upp sitt befintliga jobb eller sluta skolan för att arbeta heltid på Datormagazin, vars framtid var ytterst osäker efter första numret. Samtliga arbetade gratis; upplagan lär ha varit runt 16.000, varav knappt hälften såldes – en otrolig prestation för ett förstanummer, enligt tidningsdistributionsfirman Presam.

Tomas Hübner och de övriga i det yngre BBS-gänget kopplades in först inför det andra numret av Datormagazin. För honom var det en hektisk tid; han fick ägna sig åt det han älskade mest – programmera och skriva, och som skribent på Datormagazin fick han konstant tillgång till det senaste.

”Jag var en av dem som inte var särskilt engagerad i skolan; den var både långtråkig och enkel, och när det kom till datorundervisning – vilket vi hade kanske två eller tre gånger totalt – låg jag löjligt långt före. Som elvaåring vann jag på Stryktipset och fick pengar att köpa min första dator, en Sinclair ZX-81. Därefter blev det VIC-20 och därefter en C64 som uppgraderades till en C128, som jag använde länge. Strax efter att Datormagazin satte igång fick jag även tillgång till en Amiga 500.”

Hübner hoppade av gymnasiet efter bara ett år för att skriva på heltid, och chefredaktör Rindeblad satte honom tillsammans med några andra grabbar i den avdelning som kallades Game Squad; det var en skara ungdomar med en 23 år gammal Jan-Olov Nilsson i spetsen.

Tomas Hübner utmärkte sig redan i de första utgåvorna med sina märkliga krumbukter eller snabba sågningar och hade efter bara fyra nummer hunnit med nästan femton utvärderingar av olika speltitlar. Detta var under en period då spelvärlden inte var översållad med recensioner, och det mesta var nytt.

Efter ett jobbigt bakslag med Skatteverket inblandat hamnade Datormagazin på obestånd och bjöds ut till försäljning för alla större förlag i Stockholm. Bonnier uppvaktades, men fattade enligt uppgift inte vad tidningen handlade om.

I februari 1987 gick Datormagazin slutligen upp i Bröderna Lindströms förlag, och efter några månader kunde en riktig redaktion bildas.

Första adressen blev Karlbergsvägen och efter att de flesta av grundarna hoppat av för att återgå till sina vanliga arbeten tillkom några personer som skulle hänga med ett tag.

Första heltidsanställde blev redaktions-sekreteraren Ingela Palmér som dök upp under augusti 1987. Strax innan hade tidningen fått en fast redaktör i form av Lennart Nilsson, och spelredaktör eller Game Squad-ledare blev Tomas Hübner.

”När Datormagazin satte igång hängde jag på som heltidsfrilansare; till en början samtidigt som min skolgång. Efter ett tag lät Christer mig ha en egen spalt där jag kunde skriva lite vad jag ville, och med detta följde ett eget skrivbord och en hylla i det typ 20 kvadratmeter stora kontor vi skaffade på Kungsholmen. Tanken var att jag skulle bearbeta spelbolagen och ta hand om underhållningsavdelningen på Datormagazin; vi var ju ganska okonventionella och körde på i vår egen stil – men jag började jaga bolagen för att få ut information och för att överhuvudtaget få tag i recensionsexemplar.”

Spalten han fick kallades Hybners Hörna; felstavningen kom dock inte av att datorernas teckentabell inte kunde skriva bokstaven ü (vilket en del tidigare artiklar påstått). Problemet var att skribenternas texter flyttades mellan olika operativsystem innan de nådde sätteriet, och i denna process överlevde inte bokstaven. Alltihop löste sig så småningom, men då var namnet redan inarbetat – och därför har viss förvirring kring Hübners namn rått sedan dess.

”Det var i början väldigt svårt att få grejer av spelbolagen, minns jag. Eventuellt tolkade de oss som oseriösa då vi hade ett okonventionellt tabloidformat istället för glättigt magasin, eller också ansåg de att Sverige bara var för liten marknad för att spela roll. Branschen var ung, det var under denna tid det började poppa upp bolag som sysslade med marknadsföring av spel – inget sådant hade funnits tidigare och jag skrev i stort sett precis vad jag tyckte; om någon blev sur hörde de av sig till Christer [Rindeblad] – inte till mig. Det fanns egentligen bara två stora svenska importörer på den tiden, så det gällde för honom att hålla sig väl med dem – men själv hade jag ju inte det bekymret.”

Minns du något särskilt tillfälle då ett bolag surnade till?

”Nja, det hände lite då och då – men framförallt minns jag våra legendariska joysticktester. Vi misshandlade dessa stickor å det grövsta och särskilt de episka Wico-stickorna minns jag att vi inte lyckades förstöra trots att vi kastade ut dem från sjätte våningen. Någon fick idén att vi skulle köra över dem med bil, men jag minns inte om det någonsin blev av. Distributörerna gillade inte att vi bar oss åt så med materialet de skickade till oss – för det mesta fick vi spelkassetter och -disketter bara till låns, det var ingen som gav bort någonting. Ibland fick vi även recensera mina egna eller Christers inköpta exemplar; det var ingen som skickade ut förhands-exemplar till en svensk tidning, oavsett hur stora vi var.”

1987 blev Datormagazin en månadstidning och dess popularitet bara växte i takt med att barn och vuxna köpte C64 som galningar. Amiga 500 tog ytterligare några år på sig att sjunka i pris och få ett stort spel- och programbibliotek, men när även denna dator var på god väg att erövra Sverige – vid årsskiftet 1988/89 – sålde Datormagazin i dryga 41.000 exemplar varje månad.

En läsarundersökning gjorde gällande att antalet läsare kunde ligga så högt som strax under 100.000 läsare, vilket gjorde att Datormagazin med lätthet var Nordens största datortidning – och att distributörerna började ta den på allvar.

Vid denna tidpunkt var Tomas Hübner kung. Stora importörer som HK Electronics kunde bli hur arga de ville, för hans ord var lag för tusentals spelsugna ungdomar. Läsarna älskade eller avskydde Tomas Hübners – och hela tidningens – kaxiga och rättframa stil.

Hübner menar dock i dag att han inte riktigt fattade detta då.

”Jag tror ärligt talat inte att jag förstod hur stor Datormagazin var när jag skrev i den. 1989 var vi fyra fast anställda och ett tiotal återkommande frilansare, men förutom de brev som strömmade in var vi ganska isolerade från våra läsare, om jag jämför med hur det ser ut i dag med Twitter, Facebook och alla andra kanaler. Det vi hade till hands var siffror från TS Tidningsstatistik,  men de släpade ju alltid efter och visade inte på det faktiska antalet läsare. Att resa till internationella spelmässor var givetvis väldigt roligt, men det var samtidigt en fruktansvärt oglamorös tillvaro. Lägg därtill att Christer [Rindeblad] oftast besparade oss feedback från leverantörer, vilket också bidrog till att vidden av det vi gjorde var svår att greppa.”

Hade du ens någon journalistutbildning?

”Nej, jag fick gå en slags ABF-kurs på 6-10 tillfällen, Att skriva i tidning eller något sådant. Men i övrigt körde jag bara på.”

Många avundades er – jag var själv fast besluten att bli journalist vid denna tid.

”Det är nog detta jag inte riktigt fattade; vi skrev för oss själva – jag skrev om de saker jag själv ville läsa. Det fanns alltid en viss glimt i ögat i allt vi gjorde, och det återspeglades i de ganska skarpa – rentav oförskämda – svar vi gav den som bemödade sig att skriva och sätta frimärke på ett brev bara för att berätta något för oss. Det var väldigt roligt, men jag tycker att det började gå för långt någonstans innan jag gav mig av för min militärtjänstgöring.”

Hur menar du?

”Vi hade OKEJ som systertidning; jag kan tycka att det syntes på en del av våra rubriker som var närmast kvällstidningsaktiga – förmodligen var det en av anledningarna till att jag inte kom tillbaka till Datormagazin eller fortsatte som journalist.”

”I min mening hade vi, redan innan jag slutade, börjat tappa substans till förmån för det som kanske var bra ur ett rent kommersiellt perspektiv, men som jag personligen inte var helt tillfreds med. Det går också att se på omslagslayouten att vi kom från samma förlag, tycker jag.”

Och tidningens kaxighet var inte bara av godo?

”Nja, vi hade väldigt roligt – men så här i efterhand kan man väl se att det ibland gick lite långt med spydigheten gentemot den som faktiskt skrev till oss. Det gick också mot slutet inflation i antalet putslustiga Red.Anm. i texterna; det kunde vara flera stycken sådana på bara en enda sida. Till en början var de roliga att skriva, men när de började skrivas bara för att vi skulle ha dem tappade de sitt värde. Men sånt är ju alltid lättare att se i efterhand.”

Vad hände efter din militärtjänstgöring i Luleå?

”Jag började arbeta på ett litet bolag som hette Paralog och kodade på deras system i C. Inom kort gick bolaget i konkurs och jag flyttade med till USA till ett syskonbolag för att arbeta vidare med mjukvaran. Livet i Connecticut var dock inte för mig, så jag flyttade ganska snabbt hem igen – men jag hann få med mig en Amiga 3000 tillbaka.”

”Därefter var jag en runda och arbetade i Tyskland och köpte där faktiskt en NES, vilket var första inblicken i den världen – efter det blev det faktiskt ingen mer dator från Commodore. I dag arbetar jag fortfarande med mjukvarutveckling som arkitekt och senior utvecklare hos HiQ, en IT-konsultfirma här i Stockholm och trivs väldigt bra – jag gillar företagets kultur när det gäller kreativitet och, inte minst, produktivitet.”

Spelar du tv- eller datorspel än i dag?

”Jag är en så kallad periodare när det gäller spel. Jag följer inga spelmedia alls, och jag kan inte hellre påstå att jag direkt spelar regelbundet längre. De första årtiondena var för mig den tid då de flesta spelgenrer uppfanns; visst fanns det sopiga spel även på den tiden men mot mitten av 1990-talet började allt bara bli masstillverkning av existerande spelgenrer. Det var en fin utveckling fram till Doom, och sen…ja…”

Sen kom inget mer?

”Jo, men säg så här: på baksidan av ett tidigt cd-spel läste jag en gång att det bestod av ’megabytes and megabytes of multimedia’ och det sammanfattar ganska bra det jag generellt sett tycker har hänt sedan dess. Det läggs på mer och mer effekter och grafik på allt, men det är i grunden samma spel som släpps – sminka grisen, du vet *skrattar*.”

”Men jag har givetvis kört en hel del spel efter Doom som jag, med mina intressen som utgångspunkt, tycker är milstolpar i spelutvecklingen; Quake/CounterStrike/Halo, Red Alert/Age of Empires, Myst, GTA, Guitar Hero, World of Warcraft med flera.”

Du fastnade aldrig för MMO:er eller andra onlinespel?

”Jodå, jag började spela World of Warcraft år 2005; först på egen hand och sedan började jag gå med i guilds, främst med lite äldre spelare som jag själv, där det gick i maklig takt. Men det har jag också slutat med, minns inte riktigt exakt när.”

Har du aldrig själv funderat på att skriva spel?

”Jo, eller nja – det har hänt att jag exempelvis testar olika kodidéer med hjälp av ett slags spelscenario, för att kolla av AI och sådant. En gång arbetare jag med en slags Eye of the Beholder-variant och jag har även suttit och klurat på ett litet spel som på den tiden mest påminde om Castle Wolfenstein. Under en period arbetade jag tillsammans med en brittisk kille, men jag hade så sällan ordentligt med tid att vi lade av. Jag har experimenterat med småsaker, men har aldrig haft tid eller ork att genomföra mina idéer.”

Slutligen, Tomas Hübner – känner folk igen dig eller ditt namn?

”I dag, ja ibland – men såklart bara bland dem som är i min ålder eller litet yngre. När jag började arbeta bestod mina kollegor mest av äldre, och de hade ingen aning. Det kunde komma fram folk på spelmässor och så förr i tiden, men i dag frågar de mest om jag är den Tomas Hübner, och då brukar jag svara ja. Det är ju lite ångestblandat smicker eftersom jag inte har en aning om vad det egentligen innebär; jag hade ju dålig koll på hur jag egentligen uppfattades från läsarhåll.”

När kvällen börjar röra sig mot midnatt – och musslorna på Monk’s lagt sig ovanpå den bastanta burgare jag redan käkat på O’Leary’s bara timmar tidigare – börjar småbarnsföräldern i mig klippa med ögonen, och det är dags att avrunda kvällen.

På väg mot T-centralen har vi sällskap med Hübner och speldiskussionerna fortsätter.

”Vet du, det är inte omöjligt att jag till slut skriver det där spelet. Jag har på sistone, med kollegor, funderat på något ’Elite goes MMO i samarbetsläge’? Ibland sitter folk och säger i åratal att ’de ska skriva en bok’ och så en dag gör de faktiskt det, så varför inte?”

Ja, varför inte? tänker jag. Efter att ha letat efter Tomas Hübner i två år trodde jag faktiskt inte att jag skulle få skriva det här heller – men så blev det ju.

Ingenting är faktiskt omöjligt. Nu är Tomas Hübner hittad – och hans berättelse finns på Internet.

 

Jag vill rikta ett stort tack till Martin Palacios, Johan Örtman, Erik Starck och Jonas Aronsson. Utan er hade denna text aldrig blivit av. Tack!