Efter att i två år ha jagat mannen som roade och retade en hel generation spelare och hobbyprogrammerare var jag färdig att ge upp. Ett fåtal forumtrådar nämnde att han gått under jorden, andra att han bara inte ville uttala sig. Ytterligare någon påstod sig känna honom men vägrade prata.

SÃ¥ – över ett ljummet glas öl en marskväll stötte jag av en slump pÃ¥ en ledtrÃ¥d. Han sa: ”Jag kan hjälpa dig. Jag vet var Tomas Hübner gömmer sig.”

Tomas Hübner är kanske den skribent som flest läsare av klassiska tidningen Datormagazin minns; helt oförtjänt, enligt en del – medan andra menar att den svenska speljournalistiken föddes med honom. Under guldåren 1988/89 avgjorde Hübner om ett spel skulle sälja i Sverige eller inte.

Datormagazins första fyra år blev en tid då Tomas Hübner gjorde sig känd som flitig spelrecensent och bitsk och okontrollerbar spaltkrönikör, mycket snart efter starten fick han en egen avdelning i tidningen – kallad Hybners Hörna. Här fick han fritt spelrum att skriva och uttrycka sig som han ville, vilket chefredaktör Christer Rindeblad fick äta upp både en och två gånger när arga distributörer (och tillika annonsörer) hörde av sig.

Det sägs att Tomas Hübner gjorde en konst av att skriva egna Red.Anm. (”redaktörens anmärkning”, nÃ¥got som korrläsaren lade till i artiklar som kommentar) i sina texter, och i allmänhet kändes han som skribent totalt ansvarsfri och okontrollerbar i en tidning som fullständigt dominerade dÃ¥tidens datormarknad, Ã¥tminstone bland Commodore-ägarna.

Plötsligt – i februari 1990 – tog han ett tvärt avsked. Utan förvarning presenterades Herr Hybners Sista Hörna och han lät i denna meddela att han lämnade över redaktörshatten till Göran Fröjdh; men inte för att gå till en annan tidningsredaktion – nä, han skulle göra lumpen.

Det var det sista vi såg av Tomas Hübner i Datormagazin, trots att han enligt egen uppgift ämnade komma tillbaka. I tidningens sista avskedsnummer, från december 1995, intervjuas han kortfattat – och därefter vet Internet inte vad som hände med honom.

Nu ska Internet få veta; här kommer nämligen berättelsen om Tomas Hübner – berättad för mig av honom själv över en mörk lager i Monks mobiltelefonisolerade lokaler efter att Spelpappan begav sig till huvudstaden för en intervju med mannen som styrde spelvärlden, men som ingen längre kunde hitta.

Hej Tomas Hübner, varför är du så svår att hitta?

”Haha, är jag det? Det är inte meningen, jag gömmer mig inte – men egentligen var det aldrig min mening att jag skulle bli journalist. De flesta övriga frÃ¥n Datormagazins första redaktion har gÃ¥tt vidare som journalister, men själv hittade jag aldrig min identitet som journalist. Jag brann hela tiden mer för att programmera än för att skriva, sÃ¥ som jag minns det var det aldrig aktuellt att komma tillbaka till Datormagazin.”

Men du lämnade faktiskt tidningen för att göra lumpen?

”Ja, jag genomförde min militärtjänst i LuleÃ¥. Det var ganska skönt, för jag delade lucka med tre lulebor som stack hem varje dag – dÃ¥ passade jag pÃ¥ att programmera Amiga i lugn och ro.”

Du var en av dem som var med att starta Datormagazin, trots att du bara var sexton år 1986. Det sägs att grundbulten var ett gäng som träffades på BBS:er, stämmer det?

”Helt ärligt är det inte sÃ¥ att jag minns allting glasklart ens själv längre. Jag var bara tonÃ¥ring när det begav sig; det var runt 1985-86 och vi var tvÃ¥ gäng grabbar – ett äldre och ett med bara tonÃ¥ringar – som träffades pÃ¥ BBS:er och utbytte erfarenheter och tips. Där samlades vi kring vÃ¥rt gemensamma intresse; datorer, programmering och spel – även om det var uppkopplat sÃ¥ var det en helt annan tid än nu. Modemen lÃ¥g pÃ¥ cirka 300 baud (tusentals gÃ¥nger lÃ¥ngsammare än dagens normala 3G-uppkoppling /min.anm.) sÃ¥ det tog sin tid. Eftersom det var dyrt att ringa annat än lokalsamtal sÃ¥g vi och andra datorgrupper sällan det som fanns omkring oss; vÃ¥r bild av de datoranvändare som satt i andra delar av Sverige var ytterst begränsad.”

Datormagazin nr 1 1986

Initiativtagare till en papperstidning för Commodore-användare var folk ur det äldre av de två BBS-gängen; två tidiga frontfigurer var Christer Rindeblad, tidningens förste chefredaktör, och Jan(-Erik?) Mickelin. Förutom dessa fanns även teknikexperterna Erik Lundewall och Björn Knutsson med på tåget samt ett tiotal andra personer.

Fler detaljer kring hur Datormagazin startade finns i avskedsnumret, nr 15 1995, sidorna 52-55. En kortare berättelse hittar du hos TKJ.

De allra flesta som skrev i första numret Ã¥terkom aldrig, dÃ¥ de inte vÃ¥gade ge upp sitt befintliga jobb eller sluta skolan för att arbeta heltid pÃ¥ Datormagazin, vars framtid var ytterst osäker efter första numret. Samtliga arbetade gratis; upplagan lär ha varit runt 16.000, varav knappt hälften sÃ¥ldes – en otrolig prestation för ett förstanummer, enligt tidningsdistributionsfirman Presam.

Tomas Hübner och de övriga i det yngre BBS-gänget kopplades in först inför det andra numret av Datormagazin. För honom var det en hektisk tid; han fick ägna sig Ã¥t det han älskade mest – programmera och skriva, och som skribent pÃ¥ Datormagazin fick han konstant tillgÃ¥ng till det senaste.

”Jag var en av dem som inte var särskilt engagerad i skolan; den var bÃ¥de lÃ¥ngtrÃ¥kig och enkel, och när det kom till datorundervisning – vilket vi hade kanske tvÃ¥ eller tre gÃ¥nger totalt – lÃ¥g jag löjligt lÃ¥ngt före. Som elvaÃ¥ring vann jag pÃ¥ Stryktipset och fick pengar att köpa min första dator, en Sinclair ZX-81. Därefter blev det VIC-20 och därefter en C64 som uppgraderades till en C128, som jag använde länge. Strax efter att Datormagazin satte igÃ¥ng fick jag även tillgÃ¥ng till en Amiga 500.”

Hübner hoppade av gymnasiet efter bara ett år för att skriva på heltid, och chefredaktör Rindeblad satte honom tillsammans med några andra grabbar i den avdelning som kallades Game Squad; det var en skara ungdomar med en 23 år gammal Jan-Olov Nilsson i spetsen.

Tomas Hübner utmärkte sig redan i de första utgåvorna med sina märkliga krumbukter eller snabba sågningar och hade efter bara fyra nummer hunnit med nästan femton utvärderingar av olika speltitlar. Detta var under en period då spelvärlden inte var översållad med recensioner, och det mesta var nytt.

Efter ett jobbigt bakslag med Skatteverket inblandat hamnade Datormagazin på obestånd och bjöds ut till försäljning för alla större förlag i Stockholm. Bonnier uppvaktades, men fattade enligt uppgift inte vad tidningen handlade om.

I februari 1987 gick Datormagazin slutligen upp i Bröderna Lindströms förlag, och efter några månader kunde en riktig redaktion bildas.

Första adressen blev Karlbergsvägen och efter att de flesta av grundarna hoppat av för att återgå till sina vanliga arbeten tillkom några personer som skulle hänga med ett tag.

Första heltidsanställde blev redaktions-sekreteraren Ingela Palmér som dök upp under augusti 1987. Strax innan hade tidningen fått en fast redaktör i form av Lennart Nilsson, och spelredaktör eller Game Squad-ledare blev Tomas Hübner.

”När Datormagazin satte igÃ¥ng hängde jag pÃ¥ som heltidsfrilansare; till en början samtidigt som min skolgÃ¥ng. Efter ett tag lät Christer mig ha en egen spalt där jag kunde skriva lite vad jag ville, och med detta följde ett eget skrivbord och en hylla i det typ 20 kvadratmeter stora kontor vi skaffade pÃ¥ Kungsholmen. Tanken var att jag skulle bearbeta spelbolagen och ta hand om underhÃ¥llningsavdelningen pÃ¥ Datormagazin; vi var ju ganska okonventionella och körde pÃ¥ i vÃ¥r egen stil – men jag började jaga bolagen för att fÃ¥ ut information och för att överhuvudtaget fÃ¥ tag i recensionsexemplar.”

Spalten han fick kallades Hybners Hörna; felstavningen kom dock inte av att datorernas teckentabell inte kunde skriva bokstaven ü (vilket en del tidigare artiklar påstått). Problemet var att skribenternas texter flyttades mellan olika operativsystem innan de nådde sätteriet, och i denna process överlevde inte bokstaven. Alltihop löste sig så småningom, men då var namnet redan inarbetat – och därför har viss förvirring kring Hübners namn rått sedan dess.

”Det var i början väldigt svÃ¥rt att fÃ¥ grejer av spelbolagen, minns jag. Eventuellt tolkade de oss som oseriösa dÃ¥ vi hade ett okonventionellt tabloidformat istället för glättigt magasin, eller ocksÃ¥ ansÃ¥g de att Sverige bara var för liten marknad för att spela roll. Branschen var ung, det var under denna tid det började poppa upp bolag som sysslade med marknadsföring av spel – inget sÃ¥dant hade funnits tidigare och jag skrev i stort sett precis vad jag tyckte; om nÃ¥gon blev sur hörde de av sig till Christer [Rindeblad] – inte till mig. Det fanns egentligen bara tvÃ¥ stora svenska importörer pÃ¥ den tiden, sÃ¥ det gällde för honom att hÃ¥lla sig väl med dem – men själv hade jag ju inte det bekymret.”

Minns du något särskilt tillfälle då ett bolag surnade till?

”Nja, det hände lite dÃ¥ och dÃ¥ – men framförallt minns jag vÃ¥ra legendariska joysticktester. Vi misshandlade dessa stickor Ã¥ det grövsta och särskilt de episka Wico-stickorna minns jag att vi inte lyckades förstöra trots att vi kastade ut dem frÃ¥n sjätte vÃ¥ningen. NÃ¥gon fick idén att vi skulle köra över dem med bil, men jag minns inte om det nÃ¥gonsin blev av. Distributörerna gillade inte att vi bar oss Ã¥t sÃ¥ med materialet de skickade till oss – för det mesta fick vi spelkassetter och -disketter bara till lÃ¥ns, det var ingen som gav bort nÃ¥gonting. Ibland fick vi även recensera mina egna eller Christers inköpta exemplar; det var ingen som skickade ut förhands-exemplar till en svensk tidning, oavsett hur stora vi var.”

1987 blev Datormagazin en månadstidning och dess popularitet bara växte i takt med att barn och vuxna köpte C64 som galningar. Amiga 500 tog ytterligare några år på sig att sjunka i pris och få ett stort spel- och programbibliotek, men när även denna dator var på god väg att erövra Sverige – vid årsskiftet 1988/89 – sålde Datormagazin i dryga 41.000 exemplar varje månad.

En läsarundersökning gjorde gällande att antalet läsare kunde ligga så högt som strax under 100.000 läsare, vilket gjorde att Datormagazin med lätthet var Nordens största datortidning – och att distributörerna började ta den på allvar.

Vid denna tidpunkt var Tomas Hübner kung. Stora importörer som HK Electronics kunde bli hur arga de ville, för hans ord var lag för tusentals spelsugna ungdomar. Läsarna älskade eller avskydde Tomas Hübners – och hela tidningens – kaxiga och rättframa stil.

Hübner menar dock i dag att han inte riktigt fattade detta då.

”Jag tror ärligt talat inte att jag förstod hur stor Datormagazin var när jag skrev i den. 1989 var vi fyra fast anställda och ett tiotal Ã¥terkommande frilansare, men förutom de brev som strömmade in var vi ganska isolerade frÃ¥n vÃ¥ra läsare, om jag jämför med hur det ser ut i dag med Twitter, Facebook och alla andra kanaler. Det vi hade till hands var siffror frÃ¥n TS Tidningsstatistik,  men de släpade ju alltid efter och visade inte pÃ¥ det faktiska antalet läsare. Att resa till internationella spelmässor var givetvis väldigt roligt, men det var samtidigt en fruktansvärt oglamorös tillvaro. Lägg därtill att Christer [Rindeblad] oftast besparade oss feedback frÃ¥n leverantörer, vilket ocksÃ¥ bidrog till att vidden av det vi gjorde var svÃ¥r att greppa.”

Hade du ens någon journalistutbildning?

”Nej, jag fick gÃ¥ en slags ABF-kurs pÃ¥ 6-10 tillfällen, Att skriva i tidning eller nÃ¥got sÃ¥dant. Men i övrigt körde jag bara pÃ¥.”

MÃ¥nga avundades er – jag var själv fast besluten att bli journalist vid denna tid.

”Det är nog detta jag inte riktigt fattade; vi skrev för oss själva – jag skrev om de saker jag själv ville läsa. Det fanns alltid en viss glimt i ögat i allt vi gjorde, och det Ã¥terspeglades i de ganska skarpa – rentav oförskämda – svar vi gav den som bemödade sig att skriva och sätta frimärke pÃ¥ ett brev bara för att berätta nÃ¥got för oss. Det var väldigt roligt, men jag tycker att det började gÃ¥ för lÃ¥ngt nÃ¥gonstans innan jag gav mig av för min militärtjänstgöring.”

Hur menar du?

”Vi hade OKEJ som systertidning; jag kan tycka att det syntes pÃ¥ en del av vÃ¥ra rubriker som var närmast kvällstidningsaktiga – förmodligen var det en av anledningarna till att jag inte kom tillbaka till Datormagazin eller fortsatte som journalist.”

”I min mening hade vi, redan innan jag slutade, börjat tappa substans till förmÃ¥n för det som kanske var bra ur ett rent kommersiellt perspektiv, men som jag personligen inte var helt tillfreds med. Det gÃ¥r ocksÃ¥ att se pÃ¥ omslagslayouten att vi kom frÃ¥n samma förlag, tycker jag.”

Och tidningens kaxighet var inte bara av godo?

”Nja, vi hade väldigt roligt – men sÃ¥ här i efterhand kan man väl se att det ibland gick lite lÃ¥ngt med spydigheten gentemot den som faktiskt skrev till oss. Det gick ocksÃ¥ mot slutet inflation i antalet putslustiga Red.Anm. i texterna; det kunde vara flera stycken sÃ¥dana pÃ¥ bara en enda sida. Till en början var de roliga att skriva, men när de började skrivas bara för att vi skulle ha dem tappade de sitt värde. Men sÃ¥nt är ju alltid lättare att se i efterhand.”

Vad hände efter din militärtjänstgöring i Luleå?

”Jag började arbeta pÃ¥ ett litet bolag som hette Paralog och kodade pÃ¥ deras system i C. Inom kort gick bolaget i konkurs och jag flyttade med till USA till ett syskonbolag för att arbeta vidare med mjukvaran. Livet i Connecticut var dock inte för mig, sÃ¥ jag flyttade ganska snabbt hem igen – men jag hann fÃ¥ med mig en Amiga 3000 tillbaka.”

”Därefter var jag en runda och arbetade i Tyskland och köpte där faktiskt en NES, vilket var första inblicken i den världen – efter det blev det faktiskt ingen mer dator frÃ¥n Commodore. I dag arbetar jag fortfarande med mjukvarutveckling som arkitekt och senior utvecklare hos HiQ, en IT-konsultfirma här i Stockholm och trivs väldigt bra – jag gillar företagets kultur när det gäller kreativitet och, inte minst, produktivitet.”

Spelar du tv- eller datorspel än i dag?

”Jag är en sÃ¥ kallad periodare när det gäller spel. Jag följer inga spelmedia alls, och jag kan inte hellre pÃ¥stÃ¥ att jag direkt spelar regelbundet längre. De första Ã¥rtiondena var för mig den tid dÃ¥ de flesta spelgenrer uppfanns; visst fanns det sopiga spel även pÃ¥ den tiden men mot mitten av 1990-talet började allt bara bli masstillverkning av existerande spelgenrer. Det var en fin utveckling fram till Doom, och sen…ja…”

Sen kom inget mer?

”Jo, men säg sÃ¥ här: pÃ¥ baksidan av ett tidigt cd-spel läste jag en gÃ¥ng att det bestod av ’megabytes and megabytes of multimedia’ och det sammanfattar ganska bra det jag generellt sett tycker har hänt sedan dess. Det läggs pÃ¥ mer och mer effekter och grafik pÃ¥ allt, men det är i grunden samma spel som släpps – sminka grisen, du vet *skrattar*.”

”Men jag har givetvis kört en hel del spel efter Doom som jag, med mina intressen som utgÃ¥ngspunkt, tycker är milstolpar i spelutvecklingen; Quake/CounterStrike/Halo, Red Alert/Age of Empires, Myst, GTA, Guitar Hero, World of Warcraft med flera.”

Du fastnade aldrig för MMO:er eller andra onlinespel?

”JodÃ¥, jag började spela World of Warcraft Ã¥r 2005; först pÃ¥ egen hand och sedan började jag gÃ¥ med i guilds, främst med lite äldre spelare som jag själv, där det gick i maklig takt. Men det har jag ocksÃ¥ slutat med, minns inte riktigt exakt när.”

Har du aldrig själv funderat på att skriva spel?

”Jo, eller nja – det har hänt att jag exempelvis testar olika kodidéer med hjälp av ett slags spelscenario, för att kolla av AI och sÃ¥dant. En gÃ¥ng arbetare jag med en slags Eye of the Beholder-variant och jag har även suttit och klurat pÃ¥ ett litet spel som pÃ¥ den tiden mest pÃ¥minde om Castle Wolfenstein. Under en period arbetade jag tillsammans med en brittisk kille, men jag hade sÃ¥ sällan ordentligt med tid att vi lade av. Jag har experimenterat med smÃ¥saker, men har aldrig haft tid eller ork att genomföra mina idéer.”

Slutligen, Tomas Hübner – känner folk igen dig eller ditt namn?

”I dag, ja ibland – men sÃ¥klart bara bland dem som är i min Ã¥lder eller litet yngre. När jag började arbeta bestod mina kollegor mest av äldre, och de hade ingen aning. Det kunde komma fram folk pÃ¥ spelmässor och sÃ¥ förr i tiden, men i dag frÃ¥gar de mest om jag är den Tomas Hübner, och dÃ¥ brukar jag svara ja. Det är ju lite Ã¥ngestblandat smicker eftersom jag inte har en aning om vad det egentligen innebär; jag hade ju dÃ¥lig koll pÃ¥ hur jag egentligen uppfattades frÃ¥n läsarhÃ¥ll.”

När kvällen börjar röra sig mot midnatt – och musslorna pÃ¥ Monk’s lagt sig ovanpÃ¥ den bastanta burgare jag redan käkat pÃ¥ O’Leary’s bara timmar tidigare – börjar smÃ¥barnsföräldern i mig klippa med ögonen, och det är dags att avrunda kvällen.

På väg mot T-centralen har vi sällskap med Hübner och speldiskussionerna fortsätter.

”Vet du, det är inte omöjligt att jag till slut skriver det där spelet. Jag har pÃ¥ sistone, med kollegor, funderat pÃ¥ nÃ¥got ’Elite goes MMO i samarbetsläge’? Ibland sitter folk och säger i Ã¥ratal att ’de ska skriva en bok’ och sÃ¥ en dag gör de faktiskt det, sÃ¥ varför inte?”

Ja, varför inte? tänker jag. Efter att ha letat efter Tomas Hübner i två år trodde jag faktiskt inte att jag skulle få skriva det här heller – men så blev det ju.

Ingenting är faktiskt omöjligt. Nu är Tomas Hübner hittad – och hans berättelse finns på Internet.

Jag vill rikta ett stort tack till Martin Palacios, Johan Örtman, Erik Starck och Jonas Aronsson. Utan er hade denna text aldrig blivit av. Tack!