Jag arbetar till vardags med pr och innovation. Jag kan utan omsvep säga att jag aldrig stött på en bransch med en så ohotad standard för marknadskommunikation som spelbranschen.

Tyvärr kan jag efter en del research i gamla pappersmedier konstatera att det dessutom inte är bättre i dag än för 25 år sedan, snarare tvärtom. Jag låter här en gammal text av Göran Fröjdh illustrera mitt påstående.

I min mening är tyvärr spel-pr mer fantasilös än mycket annan pr.

Det är tråkigt, eftersom spelbranschen själv till stor del bygger på kreativitet och eviga försök – mer eller mindre lyckade – att förnya sig själv. Hur den lyckas är en annan sak, men det viktiga är att den försöker.

Men spel-pr är förutsägbar. Få spel verkar vilja göra avtryck i samhället, snarare tvärtom. Få spel verkar vilja förändra gällande regler för hur vi ser på saker och ting. Få spel verkar också vilja driva en fråga eller på annat sätt kommunicera utanför den skärm eller den handkontroll de verkar på. Modern pr handlar om mer än bara sifferbetyg.

Speljournalistiken är ung, men ändå gammal nog att stå på alldeles egna ben sedan några decennier. Det råder dock en ojämn maktbalans i det att spelmedia har mycket svagare muskler än branschen självt. Att kritisera kan innebära att publikationen prioriteras ned när det ska skickas ut recensionsexemplar; är du alltför kaxig och utmanande kan du till och med svartlistas. Du får då inga spel skickade till dig för test, vilket i praktiken innebär att du inte har någon recension färdig för läsaren den dagen spelet i fråga släpps i butik.

I extrema fall åt andra hållet kan det förekomma påtryckningar efter att du satt ett, enligt marknadsavdelningen, för lågt betyg – ibland rena instruktioner att samme recensent inte ska få ta sig an bolagets kommande spel i framtiden. Det är inte ovanligt att spel och intervjuer föregås av NDA-papper; signerade överenskommelser som stipulerar vad du får och inte får skriva om i din recension eller artikel. Känslan av rädsla skiner igenom känslan av att vilja berätta något fantastiskt.

Spelmedia gör klokt i att stå emot, oavsett hur svårt det kan vara. I många branscher bemöts ditt viftande med ett NDA i Sverige med ett artigt skratt och att samtalet är över. Detta är ett sundhetstecken – en signal till kommunikatören att media gärna lyssnar, men skriver sina egna ord – och precis vad de vill.

Att skylta med ekonomiska muskler hellre än bra stories och underhållningsprodukter borde vara både Mad Men-gammaldags och kontraproduktivt, men spelbranschen verkar inte vara där än.

Ledaren i Datormagazin nummer 7 från 1990 är skriven av Göran Fröjdh och är förmodligen mer aktuell nu än den var då. Här handlar det om blygsam show-off med bjudningar och give-aways – men jag upplever verkligheten år 2013 som betydligt explicitare än så.

Jag kan givetvis inte låta bli att bevara denna för eftervärlden som ett av Spelpappans guldkorn:

Spelet kring spelbetygen

Är det något som INTE saknas i databranschen, så är det pengar.

Jag studerade själv detta fenomen under ett par dagar i början av mars, då engelska Mirrorsoft höll vad som kallades en ”press launch”, eller mediapresentation, av nya spel i Nice på franska rivieran. Mirrorsoft tillhör inte de allra största företagen i databranschen, men deras marknadsföringsbudget är fullt i klass med BNP hos ett medelstort latinamerikanskt land.

24 journalister, 14 distributörer och 14 Mirrorsoftanställda var på plats. Alla gavs var sitt luxuöst enkelrum på ett av de finare hotellen i Nice. De många och långa måltiderna intogs på lika lyxiga som dyra restauranger och ingen behövde ens någonsin närma sig plånboken. Enda undantaget var efter den gåsleverfyllda vakteln på Café de Paris i Monte Carlo, då deltagarna själva fick välja om de ville spela bort sina traktamenten på casinot.

Och när arrangörerna till sin fasa upptäckte att de glömt ta med en PC från England var det naturligtvis inte tal om att låna en.

Nej, raskt skickades två anställda ut på stan för att efter en stund återkomma med en Amstrad 25 Mhz 286:a, utrustad med VGA-skärm och hårddisk. Under de tio minuter som PC-spelet (Logotrons kommande spel Thunderstrike) visades, uttryckte vd:n Michael Hayward sin belåtenhet med hur snabb datorn var.

Orsaken till denna generositet är naturligtvis en önskan att övertyga journalisterna om hur bra Mirrorsofts produkter är, och därigenom få så bra betyg som möjligt då de recenseras. Jag vet ärligt talat inte i vilken utsträckning det lyckas, men i flera speltidningar, framförallt engelska, ligger medelbetygen på spel uppåt 80-90 procent (på en skala på 1-100). Jag påstår inte att dessa är mutade, men det blir naturligtvis ganska svårt att hävda sin journalistiska integritet när man suttit och blivit polare med dem man ska bevaka.

Och jag själv, min otacksamma taskmört, sitter bara här och klagar. Vill ni veta något om spelen som presenterades, så läs texten här bredvid istället.

Guran, Guru

Göran Fröjdh är för övrigt fortfarande verksam som journalist, och torde ha upplevt både det ena och det andra inom detta ämne sedan dess. Jag skulle vilja passa på att tacka för modet att skriva en spelledare (alltså en ledartext om spel) som denna redan år 1990.

Ha en fortsatt trevlig onsdag i solvärmen!