Då och då har jag snöat in på spelomslag här på Spelpappan. Först startade jag en artikelserie jag aldrig avslutat (det kommer en fortsättning, jag lovar), och nyligen frågade jag mig varför fina, gamla C64- och Amiga-omslag inte är en del av den utbredda posterkulturen som aldrig tycks ge med sig.

Nu har jag gjort slag i saken och kommer att skriva om mina efterforskningar kring hur mina favoritomslag från förr egentligen blev till.

Cinemaware är en spelutvecklare och producent som länge legat många varmt om hjärtat;  bolaget bildades 1985 och utmärkte sig snabbt genom att satsa på, för samtiden, storslagen grafik och en berättarteknik som ville mäta sig med film, snarare än andra datorspel. Därav givetvis namnet.

Cinemawares första spel är också ett av de kändare och mest uppskattade, nämligen Defender of the Crown från 1986 – som jag redan dissekerat historiskt sedan tidigare.

Spelomslaget till Amiga- och C64-versionen är lika klassiskt som jämställdhetsmässigt daterat, men berättelsen bakom vem som gjorde det är höljd i dunkel – och att avmystifiera sanningen visade sig vara svårare och mer invecklat än jag ursprungligen tänkt mig.

Men jag tar det från början…

Cinemaware gick i konkurs 1991, men återuppstod i någon mening år 2000 när Lars Fuhrken-Batista köpte upp alla rättigheter och startade ett nytt bolag med samma namn. I dag ägs Cinemaware av eGames, och det var bara naturligt för mig att börja med att fråga Cinemaware själva.

Vem har tecknat bilden med de två stridande riddarna och den tämligen passiva damen i nöd?

Svaret blev lika kortfattat, som oväntat:

You know, we are seeking this artist as well – but it’s been nearly 30 years this was designed! We do know the company that created it was Peter Green design, out of Los Angeles…maybe you have luck tracking him down!

Kortfattat – Cinemaware av i dag har ingen aning. Sagt och gjort; Peter Green Design finns fortfarande kvar och verkade dessutom ledas av samma människor – så jag kontaktade dem helt enkelt och väntade artigt på svar.

Under tiden kavlade jag upp ärmarna och började mina genomsökningar. Ingen cover artist presenteras någonstans, varken i databaser, manualer eller i själva illustrationen – men i ett avlägset hörn av webben hittar jag en portfolio i vilken en viss Randy McDonald tar upp Defender of the Crown (plus de tre efterföljande spelen från Cinemaware) under Print Design & Production.

Är han tecknaren? Jag beslutar mig för att kontakta honom, men får inget omedelbart svar. Hittar lite andra kontaktvägar och provar igen.

Under tiden har Peter Green Design svarat mig, det blir ett kort svar via e-post som går rakt på sak:

His name is Ezra Tucker. He has become quite a renowned illustrator over the years and I believe you can find him on the Internet easily.

Ezra Tucker, minsann – där har vi en person jag till och med tror mig ha hört talas om. Mycket riktigt hittar jag honom på portfoliosajten Eztratucker.com; han har bland annat illustrerat Star Wars-böcker och en hel mängd annat.

Nå…för att vara säker på min sak kontaktade jag Ezra Tucker för att få svar på några frågor.

Under tiden jag väntade på den kontakten krånglar det till sig på riktigt; Randy McDonald bryter plötsligt tystnaden och levererar detaljrika men kontradiktoriska uppgifter:

No, I was not the illustrator. The illustrator’s name, for all except ”King of Chicago,” was Greg Winter. He lived in Pasadena, California, and was an extremely talented young artist. Since you wrote to me, I’ve tried to locate him on the internet, but can find no current trace of his whereabouts. There is a Greg Winter who is an illustrator and who lives in the U.K., but I wrote to him, and, alas, it is not the same Greg Winter.

Randy McDonald var alltså inte omslagens illustratör, men han hade däremot hand om ”art direction, design, and production” för de fyra första spelen, vilket i praktiken betyder att han om någon vet exakt hur allt gick till.

I dag bor han i en avlägsen stuga i Tennessees ödemarker och arbetar som frilans med allehanda grafiska produkter. Under några dagar skickade vi långa mail till varandra i vilka han noggrant gick igenom skapelseprocessen av det omslag som tillsammans med outstanding ljud och grafik skulle sälja Cinemawares första och mest portade spel, Defender of the Crown.

Peter Greene or I would do a sketch of generally what we wanted for each cover. I went to Western Costume in Hollywood, which for many decades was the giant in the costume industry there, and rented costumes for the types of ”look” we had settled on for each cover. We hired models and brought them into Peter’s large photo studio, where we set them up in the costumes I had rented, posed as closely as possible to the way we wanted them to be illustrated.

An amusing anecdote is that for ”Defender of the Crown,” we posed the model in the armor sitting astride a large plastic garbage can that was packed full with all kinds of scrap paper to give it roughly the shape of a horse, all of it up on a coarse wooden work table so we could take photos looking somewhat up at him. Then the female model draped across him and we put them into action, taking a lot of photos. The same trash can was used for the other guy on horseback. Greg Winter used the model photos we chose as a guide to illustrate from, and he added all the landscape or other background information.

McDonald visade sig vara otroligt hjälpsam; han kontaktade till och med en känd Greg Winter i Storbritannien, som legat bakom flera illustrationer till blockbusterkoncept som Batman och Bourne-filmerna – men det var alltså inte rätt person.

Randy McDonald satt på omfattande information även gällande omslagen till de övriga tre spelen som följde direkt efter Defender of the Crown – S.D.I., The King of Chicago och Sinbad and the Throne of the Falcon – och var även ansvarig för Cinemaware logotyp, vilken han skissade fram några prototyper till som alla hade samma böjda effekt som CinemaScope-loggan har.

Eftersom en stor del av materialet innehöll riktiga människor, snarare än illustrationer, var det naturligt att han och andra anställda fick ställa upp som modeller.

I said earlier that [Greg Winter] didn’t illustrate ”King of Chicago,” and that’s because it’s a photo composite–made the hard way, before there was Photoshop–that was then retouched with airbrush.

I happened to be the model holding the Tommy gun for that cover. I believe that Peter Greene took photos of some alleys and the car, but he may have found stock photo sources for some of it.

I worked on only what’s on my portfolio site, including the press kit cover that shows people sitting in a theatre with the big ”Cinemaware” logo on the screen. I also designed that logo. That cover is also a photo composite, and I’m afraid that I’m in that, too, as the guy offering the girl some popcorn…

Mitt i vår intressanta, nattliga maildiskussion dyker plötsligt Ezra Tucker upp med svar på mina frågor. Han är en fåordig man, men hans korta repliker sliter ändå undersökningen i bitar.

Did you illustrate the cover art for Defender of the Crown, C64 and Amiga-versions? From the look of your portfolio, I can’t really tell.

YES, I DID!

Did you do some other cover art for Cinemaware as well?

NO, I DID NOT!

Och så är saken förändrad igen. Peter Green Design, byrån som fick uppdraget, menar att Ezra Tucker är illustratören. Ezra Tucker själv menar att han är illustratören. Produktionsansvarige Randy McDonald menar att en Greg Winter är illustratören, men denne man har vi ännu inte kunnat hitta.

Var lämnar dessa fakta oss?

Hur omslagen blev till är ganska klart, tack vare McDonalds ingående rapporter. Han kan knappast ha tagit miste på namn, eftersom han letade upp sin kontaktbok från den tiden i vilken han fortfarande har Greg Winters tidigare nummer och studioadress – dock ingen Ezra Tucker.

Randy McDonald har tydliga minnen av att han arbetade med Greg Winter för samtliga tre omslag som illustrerades; han minns till och med att han vid minst ett tillfälle var förbi Winters hemmastudio och såg på när han blockade ut den tidiga skissen av de två stridande riddarna till häst.

Men, som han själv säger, det är såklart möjligt att Peter Green Design lät Ezra Tucker göra om det arbete Greg Winter hade påbörjat – detta är isåfall något Randy McDonald inte kände till, men han visade under samtalet ändå ett visst intresse av att faktiskt få reda på hur det egentligen låg till – och vem som verkligen höll i penseln.

Ezra Tucker själv nämner aldrig vare sig Defender of the Crown, Cinemaware eller Peter Green Design i sin portfolio. Jag tycker inte att hans övergripande stil är särskilt lik det omslag som diskuteras, även om jag måste erkänna att exempelvis hästarnas vilda uttryck går igenom i flera av hans andra verk. Å andra sidan visar han upp en bredd i det han gör – han är odiskutabelt väldigt skicklig.

Frågan är då varför Defender of the Crown inte finns med i hans portfolio. Tucker är en erkänd illustratör med Walt Disney och Universal Studios på sin kundlista; hans verk har vunnit honom flera priser och de finns med i museiutställningar och Fortune 500-samlingar. Kanske äger han helt enkelt inga rättigheter att visa verket?

Eller…kanske vill han inte i portfolion visa upp ett verk han i själva verket bara gjort om, och inte tecknat själv från scratch. Jag passar på att fråga honom igen om vilket referensmaterial han använde sig av, vetandes att han är en upptagen man med förkärlek för korta svar:

All from scratch! Beginning to end! Used models for reference.

Så…var blev Greg Winters illustration av? Och vem är/var Greg Winter?

…

Då jag hade turen att stöta på Randy McDonald spelar det egentligen mindre roll vem som faktiskt exakt illustrerade vad; via honom har jag fått detaljerad information om hur poseringen gick till – och dessutom unika bilder från de första fotosessionerna, som aldrig förut visats på webben.

Den låga kvaliteten beror på att originalbilden är i Hasselblads mellanformat på 6×6 centimeter och alltså ett genomskinligt originalpositiv, ungefär som en diabild, vilket McDonald varit tvungen att fotografera av med sin kamera då han inte hade någon passande scanneradapter till hands. Originalet är alltså i hög upplösning och har inga störningar, olikt bilden nedan.

This really took some digging, and it’s a minor miracle, but I do have two of the very early test shots we did for Defender. The setup in the enclosed photos was not working because both the models felt they were in imminent danger of falling to the concrete floor, which is why we then got a considerably bigger table, and instead of using the rickety ”director’s chair” thing they were sitting on in the two enclosed photos, we devised the big ”stuffed plastic trash can” rig
[, which I mentioned earlier].

I den tidiga bilden ovan syns ändå tydliga referenser till den färdiga illustrationen; alltihop är spegelvänt på omslaget, men riddaren ser i stort sett likadan ut med sin hjälm och yxa – och även den kvinnliga modellens främre ben, hals och hår är några markanta detaljer illustratören plockat upp.

Jag älskar personligen upphittade bilder av det här slaget; detta är ett stycke datorspelshistoria.

…

En återkommande försvårande faktor inom spelindustrin är således att det är svårt att plocka ut enskilda individer i en process som inte bygger på bara en mans arbete. Randy McDonald påminde mig ständigt om detta:

Ultimately, the only credit worth giving is ”Peter Green Design,” because that’s the company that did it. For about a year, I was an integral part of that system, but never lose sight of the fact that it’s a system.

Detta blev en lång och besvärlig resa, och även om jag ännu inte hittat Greg Winter känns den på många sätt fulländad och färdig. Med största sannolikhet är det Ezra Tucker som ligger bakom omslaget till Defender of the Crown, men det referensmaterial han fick att arbeta med var från början ämnat till en Greg Winter – vars originalillustrationer aldrig användes och förmodligen ligger någonstans i någon byrålåda.

Greg Winter – vem han än är – lär i sin tur ensam ha legat bakom illustrationerna till titlarna S.D.I. och Sinbad and the Throne of the Falcon (och kanske ännu fler). Den som har mer info får gärna höra av sig och fylla i.

Nästa steg blir att ringa upp Cinemaware och förklara hur det egentligen ligger till. Och samtidigt fråga vem som egentligen äger rättigheterna till det omslag vi stött och blött under drygt två veckors tid, så att vi kan utröna möjligheterna till posters i nytryck.

Frågan är om de ens vet det?