Det talas ofta i spelkretsar om att spelbranschen lider av att de som ligger bakom alla stora titlar sällan är kändisar och världsstjärnor. Till viss del har det förändrats på senare tid; i dag är Markus ”Notch” Persson hyfsat känd även bland vanligt folk – och en del anser nog att Shigeru Miyamoto är ungefär så känd en spelmakare kan hoppas bli.
Problemet var inte mindre förr, vilket guldkornet för dagen hoppas visa.
Datormagazin nummer 11 1990 var starten på en ny, men förvisso kort, era. Tidningen, som var Sveriges största hemdatortidning vid den tiden, bytte format – från dagstidningsformatet som många tyckte såg oseriöst ut till magasinformat, dock fortfarande med tabloidtunna omslag.
Jag minns särskilt tävlingen i vilken man skulle skicka in sitt smeknamn till en monitormaskot för att vinna densamma. Jag anmälde namnet Moni-Torsten och var helt säker på att vinna. Eftersom jag aldrig hörde av någon från Datormagazin antar jag helt kallt att mitt brev aldrig kom fram. Vinnarens bidrag var nämligen något i stil med Johnny eller liknande. Patetiskt är bara riktnumret… :p
Men…Datormagazins recensent och demoexpert (och tillika erfaren C64-cracker i bland annat gruppen Fairlight), Pontus Lindberg, skrev en liten sak jag finner intressant att plocka upp igen och göra guldkorn av.
Det handlar om spelgruppen Eldritch the Cat med Marc Dawson och Steve Wetherill. Pontus är helt klart intresserad av att föra fram namnen bakom spelen, på ett sätt som inte var så vanligt på den tiden.
Spelbranschen försöker fortfarande lyfta upp duktiga kvinnor och män till kändisskap, men fortfarande går det ganska trögt om vi jämför med bok-, musik- och filmbranschen. Har något alls hänt under 25 år…?
Med detta sagt glider vi oavkortat in i den text som nu är bevarad för eftervärlden som guldkorn:
Receptet för framgång
Att bli kändis i datorvärlden är inte lätt. Tänk själv efter hur många programmerare du kan räkna upp. Den enda riktigt stora personligheten torde väl vara Jeff Minter (vad han nu gjort för att förtjäna det de senaste fem åren…). Mot denna bakgrund tänkte vi presentera två stora programmerare från duon Eldritch the Cat; Marc Dawson och Steve Wetherill. Bakom sig har de spel som Nodes of Yesod, Robin of Woods [skribenten menar Robin of the Wood], Heartland och Hypaball. Efter sina framgångar togs de med i Electronic Arts programmerarstall och det är för EA de släppt sitt nyaste spel Projectyle.
Så började det
Marc började sin bana med att göra program för datoriserade vadhållningsbyråer. Nyfiken som han är ville han söka sig vidare och det föll sig att han började för Imagine och på den vägen är det. Steve har egentligen helt fel bakgrund. Han började reparera verktyg i en kolgruva, men trivdes inte speciellt bra. Dessutom gillade folk inte hans långa hår. Paret stötte på varandra i April -88 och har arbetat tillsammans sedan dess.
Grundidén till Projectyle kommer från spelet AirHockey. Detta är inget datorspel utan spelas på ett bord med mycket små hål. Genom dessa hål sprutas luft in så att pucken man spelar med svävar över ytan. Man försöker sedan banka in pucken i motståndaren mål med hjälp av en sorts knopp. Detta, plus en rad finesser, har varit utgångspunkten.
Gammal rockstjärna
Projectyle grundritades på Dpaint III och konverterades i ArtStudio för detaljjusteringar. Resultatet kördes i ett hemgjort program som samtidigt komprimerade koden.
Steve, som gjort musiken, är gammal rockstjärna men hans band självdog då Steves mamma förbjöd honom att repa hemma. Grannarna hade nämligen klagat på oväsendet…
Vi frågar Marc varför de valde Electronic Arts. Svaret är mycket krasst och rakt fram: Möjligheterna att få en massa utmärkelser ökar…
Pontus Lindberg
Rockstjärna…i mammas garage…jojo.
2 svar till “Spelpappan hittar guldkorn: ”Receptet för framgång””
Så märkligt. Hamnade på denna sida via en länk av ett ödets nyck. Ja Datormagazin, en hel kasse står snett bakom mig och har fortfarande inte kommit upp på vinden efter den senaste flytten för tre år sedan för att förena sig med alla de andra gamla tidningarna som sparats på hög. På 80-talet köpte man och läste allt man kom över så det finns, förutom Datormagazin, högar med gamla Mikrodatorn, Datorhobby, Min Hemdator, VIC Rapport, BYTE med flera. Jag minns inte allt som ligger där uppe men en del har tyvärr försvunnit i olika flyttar. Och där ligger också mina gamla datorer: Commodore 64, Commodore SX64, Amiga 1000 + Sidecar, , PET 2001, Commodore Plus4, Commodore 16, Commodore 116, VIC 20 plus en massa andra fabrikat. Det var jäkligt roligt på 80-talet.
Du ska känna dig hemskt välkommen :) De flesta följer nog via Facebook, skulle jag tro – men en del kommer tillbaka lite då och då för att kolla av vad som skrivits senast.
Det är skönt att höra att du trots allt sparar dina gamla grejer, även om du inte har dem framme. Datorer och dylikt mår ju inte jättebra av att förvaras på vind eller i källare, men det är ju klart bättre än att kasta dem.
Förresten, en fungerande SX64 har jag letat efter länge – men inte hittat någon för lämpligt pris. Du har inte lust att sälja den? Och hur kommer det sig att du har allt det där – du jobbade på Handic eller Commodore?