När papperstidningar gällde skulle det skickas in serier kors och tvärs till insändarsidor. Skickade du in en seriestripp var du nästan garanterad att bli publicerad eftersom redaktören insåg vilket jobb som legat bakom; och läsare som skickar in gratismaterial bör man vara snäll mot.

Att serierna var av mycket skiftande kvalitet såg man ofta mellan fingrarna på; kanske gällde detta särskilt datortidningarna…?

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag på sistone kört så mycket material från gamla tidningar, särskilt då Datormagazin. Jag befinner mig i sluttampen av manusförfattandet till boken Generation 64 och stöter dagligen på roliga saker jag vill dela med mig av. Om en månad eller två tonas säkert denna pappersretronostalgi ned, så håll ut eller vänd dig till ett annat hörn av Internet så länge :)

Förr kunde man skicka in serier till insändarsidor, vilka gladeligen tog emot dem. På den tiden var det hårt jobb att rita serier; det var bara att ta fram tusch och penna och köra. I dag sprider vi våra lustigheter lite enklare, om vi vill. Sno en bild och skriv lite roliga pratbubblor och du har en kul stripp av något slag – eller kanske bara vidareutveckla en känd meme. Mer behövs ofta inte.

I Datormagazin var norrmannen som gick under arbetsnamnet Tell (eller Teh?) en flitig tecknare. Huruvida han fick betalt för sina alster framgår inte riktigt, men det verkar inte så – å andra sidan var mannen enormt produktiv och kunde ibland ha tre, fyra alster inne på samma insändarsida.

Något otydligare i sin stil var signaturen Pavarotti som försökte sig på en lite sjukare variant som går ut på (tror jag) en slags berättelse om spelet Populous. Jag är lite osäker på vad som egentligen menas, men jag antar att det är tänkt att vara lite bisarr humor. Eller nåt sånt.

Då finner jag ”Sagan om Klaus” från Peth betydligt roligare. Den handlar om pojken Klaus som sitter och skriver ett BASIC-program; huruvida tecknaren tycker att Klaus är en lamer som skriver BASIC eller om han är en nidbild av en datornörd är lite oklart – och det gör strippen lite extra spännande. ”Vad i helsike” är i vilket fall ett roligt uttryck för någon som är typ fjorton år.

Rissler & Borelli står för en mer klassisk tonårsvariant i det att upphovsmännen nyss lärt sig teckna kvinnofigurer. Det ska vara lite tanga blandat med dystopisk framtid – och alltihop toppas av det småcharmiga i att kalla serien ”Miss Hybner”, trots det uppenbara faktum att kvinnan är gift. Med Tomas Hübner, såklart.

Mitt sista exempel är kanske finast av dem alla. Här handlar det om den typ av fanboyism som närmast liknar de Hubba Bubba-serier som fanns på insidorna av Kalle Anka-tidningar; serier som inte alls var serier utan enbart reklam i serieform. Cowboysaren Amiga mejar ner Atari och övriga datorer tittar storögt på. Sedan avslöjas hemligheten om hur Amiga kunde vinna duellen så överlägset. Fantastiskt fint av The Black Artist :)

Det finns en fin liten rita-på-lektionerna-istället-för-att-lyssna-känsla i nästan samtliga bidrag ovan. Kanske blev någon av dem tecknare till yrket, kanske inte.

I vilket fall kan jag sakna insändarserien, oavsett hur mycket bättre seriealster vi lever bland i dag.