Att dungeon crawlers är lite av min grej, det vet ju du som brukar hänga här ibland; jag skrev ju en lång grej om Dungeon Master i höstas, jag utsåg Legend of Grimrock till 2012 års bästa spel och jag har sedan tidigare berättat om min rollspelsbakgrund kontra datorspelen.

Men…jag har ännu inte berättat om Eye of the Beholder – eller rättare sagt musiken till den. Här snackar vi om ett intro som fullständigt sålde spelet.

Det var i en brittisk Amiga-tidning från sommaren 1991 jag första gången såg det; Eye of the Beholder – den rättmätiga arvtagaren till Dungeon Master från FTL Games. Det var något speciellt att spela rollspel i realtid, inte med turordning och strategi – utan med stress, panik och snabb skalle.

Omslaget visade tydligt vad det var tal om – ett spel sett ur första person, inte uppifrån stirrandes på en grupp miniatyrgubbar.

Misstag straffade sig omedelbart och det låg spänning i bara ta sig små, små steg framåt i taget, medan du hörde att något krafsade eller väsnades längre fram runt hörnet.

Fortfarande höll sig denna typ av dungeon crawler under ytan och inomhus, vilket kanske låter självklart på namnet – men i och med uppföljaren Eye of the Beholder II: The Legend of Darkmoon så hanterade Westwood Studios rollspelskravlare även utomhusmiljöer, vilket var otroligt häftigt.

[slideshow_deploy id=’12492′]

Redan i introt slog Eye of the Beholder an en viss ton. Waterdeep måste räddas och hjältarna som skickas ner i djupet kommer inte tillbaka annat än som segrare. Musiken var suggestiv och skriven av Westwood-veteranen Paul S. Mudra.

Mudra började på Westwood Studios redan 1988 och hade skrivit musik till ett femtontal spel redan innan Eye of the Beholder. Han stannade även kvar när EA köpte upp hela spelstudion tio år senare – men när de till slut stängde butiken år 2003 flyttade han till Insomniac Games, där han bland annat arbetat på spelserier som Ratchet & Clank och Resistance.

Varsågod – Eye of the Beholder till A500 från 1991