Så här års står årskrönikorna som spön i backen, men jag tänkte själv inte så mycket sammanfatta 2012 som jag vill sammanfatta resan mitt rollspelsfascinerade jag genomfört under knappt 30 år.

Jag var cirka elva år när en vän introducerade mig till svenska rollspelsklassikern Drakar och Demoner från pionjärerna på Äventyrsspel. Vad hade den elvaåringen tänkt om han kunde se oss i dag?

Lite oväntat blev 2012 det år då jag skaffade mig en rejäl spel-PC igen. Under hösten har jag startat om The Elder Scrolls: Skyrim och på allvar fått uppleva hur moddningar kan förändra ett spel från grunden. Men det som framförallt gått upp för mig är hur PC-rollspelen börjat infria de förhoppningar och fantasier jag bar på som barn.

Den abstrakta fantasi våra papper-och-penna-rollspel försökte skapa inser jag nämligen nu att spel som Skyrim klarar av att emulera. Till höger ser du det rollformulär vi hade att arbeta utifrån; detta är mallen för hur din karaktär förväntades agera. Detta är du.

Vad det egentligen handlar om är en bunt siffror som på olika sätt ska materialiseras i en fantasiperson av kött och blod, men som utan en grupp personers kreativitet inte blir något annat än just siffror.

Varje egenskap motsvaras av ett tal. Varje pinal du plockar på dig ger ett värde eller en kvantifierbar egenskap. Målet var att kunna räkna på allt för att kunna testa det mot en given sannolikhet. Rollformuläret är oumbärligt för spelets gång, men tjänade också som ett gissel för den som inte var kapabel att se bortom siffrorna och däri hitta det verkliga äventyret.

För att vi elvaåringar inte skulle famla omkring helt i blindo anlitade företag som Äventyrsspel diverse tecknare för att hjälpa till att ge liv åt siffrorna. Den mest kände hette Nils Gulliksson, och förutom att skänka liv åt samtliga regelböcker och äventyr tecknade han även de två klassiska Monsterböckerna ingen spelledare med självaktning kunde vara utan.

Detta var innan Sagan om Ringen-karaktärerna fått sina slutgiltiga ansikten av Peter Jackson. Allt var tillåtet, eftersom ingenting ännu fått ett bestämt utseende. När rollspels-tidningen Sinkadus började ges ut 1983 var Gulliksson med från början och tecknade inspiration åt var och varannan pappershjälte.

För egen del minns jag hur regelhäftet pratade om halvlängdsmän som om de vore nÃ¥got märkligt väsen frÃ¥n underjorden. Jag fick aldrig nÃ¥gon klar bild av vad det egentligen handlade om, och inte förrän nÃ¥got Ã¥r senare – dÃ¥ jag som 12-Ã¥ring läste Sagan om Ringen – begrep jag att halvlängdsman och hob (hobbit) är samma sak, och hur de faktiskt var tänkta att se ut.

När datorspelen pÃ¥ allvar började göra väsen ifrÃ¥n sig och leverera digitala rollspel som kunde kittla vÃ¥rt intresse hamnade Ã¥terigen fokus pÃ¥ siffror – men även pÃ¥ hur siffror och klassiskt äventyrsberättande hänger ihop. Dungeon Master, till Atari- och Amiga-datorer, var en tredimensionell föregÃ¥ngare som fulländades i Eye of the Beholder frÃ¥n Westwood Associates.

Förutom att detta var en äkta Advanced Dungeons & Dragons-produkt blev det även en föregångare inom rollspel som både grafiskt och spelmässigt försökte ge en immersion (inlevelse) värdig ett rollspel med papper och penna.

Reklambladen till Eye of the Beholder lovade ett ‘you are there’-perspektiv, vilket är exakt den immersion varje rollspelare jagat i decennier. Det handlar om allt frÃ¥n hur dörren knakar när jag öppnar den till hur hÃ¥rt yxan faller mot pannan pÃ¥ ett grottroll.

Och sakta, sakta blev rollspelen till dator allt bättre pÃ¥ att skänka inlevelse och trovärdighet. Bard’s Tale blev till Might and Magic som blev till Dungeon Master som blev till Eye of the Beholder som blev till The Elder Scrolls II: Daggerfall som blev till Baldur’s Gate. Samtliga spel gav mig bättre immersion än det förra.

I dag är jag framme vid The Elder Scrolls V: Skyrim och känner så här mot slutet av 2012 att rollspelen på dator tagit sig längre än jag förmodligen vågade hoppas på som elvaåring.

Vad hade jag egentligen sagt då om jag kunnat få en glimt av framtiden i dag? Förmodligen hade jag längtat ögonen av mig efter morgondagen.

Kompanjoner och följeslagare som agerar på eget bevåg är standard i dag. För 25 år sedan fick du styra alla själv.

Skyrim är i dag det spel jag drömde om mot slutet av 1980-talet, då jag insåg på vilket sätt datorer kan föra rollspelen framåt. Och precis som med många enspelartitlar är det cirka ett år efter släppet som du tjänar mest på att plocka upp staven och ge dig in i äventyret. Känn dig alltså inte efter om du fortfarande inte tagit dig an Tamriels utmaningar.

Moddar för ögon, ansikten och andra detaljer ser till att nästan allt är HD-material, om din dator orkar.

Det är nu alla buggar är rättade, det är nu du fÃ¥r med flera intressanta expansioner pÃ¥ köpet och det är först nu det ligger tusentals moddar och väntar pÃ¥ dig  sÃ¥ att du kan skapa precis det äventyr och den miljö du vill ha – oavsett vad utvecklarna tänkte sig. Lägg därtill att spelet inte kostar särskilt mycket 14 mÃ¥nader efter släppdatum.

Med modden Get Snowy fastnar snöflingor på hud, kläder och annat du har med dig.

SÃ¥ om spel som Skyrim bemöter en 25 Ã¥r gammal pojkdröm – vart gÃ¥r vi härifrÃ¥n? Vad är nästa steg att fullfölja för datorrollspelen, speciellt med tanke pÃ¥ men personliga situation just nu? Jag är ju faktiskt inte elva Ã¥r längre, och ni andra som drömde om samma sak är det inte heller.

När en drake sprutar eldkvastar är det bäst att kasta sig bakom skydd.

Något jag möjligtvis fortfarande saknar är den gruppdynamik rollspelandet skapade, men som ingen har tid eller ork att sätta igång i dag. Ponera att du faktiskt skulle vilja sätta ihop en session med ett gäng 35+ pappor, var skulle ni hitta tiden och scheman som synkar?

Den bistra vardagen är i dag starkare än den ihärdigaste äventyrslystnad, och det är därför de flesta av oss nöjer oss med att ensamma hacka oss igenom The Elder Scrolls – eller kastar oss ut i masshysterin som väntar i MMORPGer.

Hästar som fortskaffningsmedel var komplicerat att införliva i tidigare datorrollspel. Inte längre.

Jag skulle kunna tänka mig att vara intresserad av mer lokala onlinespel, i vilka jag enbart bjuder in min egen lilla grupp att delta. Helst i en värld som lever vidare även när jag inte är där, och som kan fortsätta reagera pÃ¥ vad mina vänner sysslar med – med eller utan mig – lite grann som Animal Crossing-spelen frÃ¥n Nintendo lÃ¥ter världen leva vidare medan du sover.

Dag och natt rullar på, och solen och himlen gör sitt bästa för att hålla kvar immersionen.

Överhuvudtaget tror jag att ett framtida steg inom immersion kan handla om en ökad känsla av att världen lever sitt eget liv, och inte enbart snurrar runt min egen person – vilket den ärligt talat gör i samtliga enmansrollspel som utvecklats till dags dato. Att pÃ¥verka världen i en viss riktning blir dÃ¥ en bedrift i sig, och inte en automatisk förväntning.

Spelet kan vara så detaljerat du vill; kyla, svält och dagliga bestyr kan alla vara spelbara.

Det syns på de moddar som görs att många är intresserade av immersion och vill uppleva något, lika mycket som de vill klara av själva spelet. I någon egentlig mening hänger kanske inte datorspel och rollspel ihop så väl som vi kanske lockas att tro.

När “klarar” du ett rollspel? Är det när en spelsession är över och ni känt er “framgÃ¥ngsrika”? Är det när ni alla har livhanken i behÃ¥ll? Eller är det när ni helt enkelt haft roligt?

Resor har blivit en del av äventyret, vilket var svårt att rollspela med papper och penna.

Det är svÃ¥rt att förklara varför vissa rollspelssessioner fastnat i minnet och lever kvar som otroligt starka och roliga. Det är lite samma sak med idrott; en del saker bara minns man – men oftast handlar det dÃ¥ om att du vann eller kanske gick pÃ¥ ordentligt med stryk. I rollspelens värld är det svÃ¥rare att sätta fingret pÃ¥ varför en kväll var sÃ¥ sjukt rolig och bra.

Klimat och själva omgivningen får större betydelse i datorrollspel än de kanske fick med papper och penna.

Kanske handlade mycket av papper och penna-rollspelen om själva Spelledaren – snubben som hÃ¥ller i trÃ¥darna och agerar lagledare och domare pÃ¥ samma gÃ¥ng? I riktigt bra datorrollspel är det datorn som tar pÃ¥ sig rollen som Spelledare, och även om en del av den mänskliga kontakten gÃ¥r förlorad sÃ¥ gör den ofta ett förbaskat bra jobb. Men kanske finns det mer att hämta ur just Spelledarrollen i framtiden?

Datorrollspel har dock en tendens att bli väldigt tekniska, när mycket handlar om ren datorkraft.

För skojs skull bläddrar jag ofta igenom gamla recensioner av spel för att jämföra eller bara förströ mig. Det är genomgående samma saker rollspelsrecensenterna vill ha, och de är genomgående också lika begeistrade över hur nära varje framgångsrik titel lyckats komma den dröm om det perfekta rollspelet de alla verkar ruva på.

Mystik och dunkla inomhusmiljöer är kanske det datorrollspelen är allra bäst på.

För min del är det alltså först nu verklighetens spel mött den dröm om framtidens rollspel jag bar på som elvaåring. Jag trodde ärligt talat att enspelartitlarna var dödsdömda när jag såg hur World of Warcraft rensade banan med allt vad rollspel hette och gav MMORPG ett ansikte (eller kanske omslag?) för den breda allmänheten.

SÃ¥ blev det inte, och Bethesda och The Elder Scrolls har en del i detta – men även andra bolag ser till att det Ã¥rligen släpps nog med titlar för den äventyrslystne att bita i. FrÃ¥gan är vad mina förhoppningar om framtida spel kommer att bestÃ¥ av, nu när de gamla är bemötta?

Vad pysslar vi med om ytterligare 25 år, när våra barn är utflugna och huset är tomt?