Jag gillar tillbakablickar, det har kanske inte undgått någon som pratat med mig eller läser här. I en Sydsvenskan-artikel försökte jag beskriva mig som framåtsträvande men bakåtblickande, vilket känns rätt bra.

En stor risk jag märkt med bakåtblickande är dock hur lätt det är att skratta lite självgott åt hur folk tänkte eller agerade förr. Det är ju ofta så kul att läsa historia 30 år senare – men likväl så dumt att hånskratta åt den.

När jag skriver detta är min bok Generation 64: Commodore 64 gjorde mig till den jag är precis släppt. I ett av de inledande kapitlen försöker jag i korthet beskriva hur datorsamhället såg ut år 1983, samma år som Commodore 64 lanserades i Sverige.

I Sverige år 1983 var samhället uppdelat i datorkritiker och hemdatorvurmare. Inför höstens skolstart och vinterns julhandel rådde hemdatorhysteri—kvällstidningarna var fulla av helsidesannoser för hemdatorer men media publicerade samtidigt ofta skrämselartiklar om faran med datorer.

Jag fortsätter med att beskriva hur både politiker och fackorganisationer under egentligen hela 80-talet ställde sig kritiska till hemdatorer.

Dels ansågs de farliga och kunde som i science fiction-filmerna starta krig på egen hand och dels skulle de komma att stjäla arbetstillfällen och förstöra hela yrkesgrupper. Skrämselrubriker varvades med datorreklam.

Det höjdes röster för att särskilt beskatta hemdatorer eftersom de var samhällsfarliga, trots att ingen riktigt begrep vad man skulle ha dem till. 15 år senare införde samma aktörer istället en skattereduktion för att särskilt sprida hemdatorer bland svenska folket. Helomvändningen skulle man kunna skratta åt, men vi bör inte.

Inte minst därför att både du och jag är minst lika lätta att skratta åt om ytterligare 30 år – och inte minst därför att bara det faktum att vi skrattar åt vår egen historia kommer att upplevas som ännu roligare för våra barn som i dag börjar skolan.

Vem är roligast? Den som på 60-talet tyckte att svartvit television var fantastisk eller den som på 80-talet hånskrattade åt att den inte visade färg, kramandes sin 100-kilos tjock-tv?

Sanningen är att varje tid har sina anledningar att agera som de gör. Beslut och åsikter kan naturligtvis vara märkliga och rentav felaktiga redan när de tas men det finns oftast förutsättningar och omständigheter som kan förklara ett sammanhang; omständigheter som inte alltid överlever eller ens skulle gå att förklara för oss som kikar på historien 30 år senare, oavsett om vi var med eller inte.

Jag postar ofta saker från förr som ren underhållning; det är ju kul att se saker från förr. Men det är också viktigt att inte enbart skratta utan faktiskt begrunda varför de upplevs som roliga – och kanske fundera på vad som kommer att upplevas som roligt av det vi gör i dag.

Vilket leder till frågan – vad av det vi håller på med i dag kommer folk att skratta åt om 30 år?