Kanske har du hört det, kanske inte? David Braben och Ian Bells gamla klassiker Elite är tillbaka på PC-maskinerna – drygt 30 år efter det att originalet landade på Lave Station.

Denna fjärde del i serien heter Elite Dangerous och är tänkt att bjuda på allt det Elite saknade. Jag är nu insugen i galaxens mysterier likt en futtig planet mot ett svart hål.

Science Fiction-nerven vaknar hos mig bara periodvis. Jag stod inte på kö för att se Interstellar och läser inte hyllvis med böcker om Fermi-paradoxen och andra förvisso spännande ting flera av mina bekanta brukar uppdatera mig om.

Men då och då väcks nerven till liv och jag får uppleva en scifi-period som oftast varar några månader. Det är vid dessa tillfällen jag går med i UFO Sverige och faktiskt läser alla artiklar som kommer ut om populär kvantfysik och entropi.

Denna gången var det ett spel som väckte nerven; David Braben och hans nya gäng släppte ju nyligen lös Elite: Dangerous till allmänheten efter några månaders betatestning och jag slog till och köpte det innan gamla året var slut. Köpet var givetvis digitalt; det du ser till höger är originalboxen från 1984.

Nu har jag spenderat ett antal timmar som Nathan Hawker, en slags ensamlöpande noob-kopia av Han Solo vars högsta önskan var att komma upp sig i livet och skaffa ett ordentligt skepp att resa mot bortre rymden med och upptäcka saker ingen annan sett.

Originalet Elite släpptes 1984 till BBC Micros serie av Acorn-datorer. Upphovsmännen David Braben och Ian Bell gjorde sig snabbt ett namn och även om spelet alltså inte ursprungligen utvecklades till Commodore 64 är det främst till denna plattform jag lärt känna det.

Jag spelade aldrig Elite när det begav sig utan fick tag på en kopierad version först flera år senare. Folk bedyrade hur fantastiskt det var men det tog mig ytterligare några år (plus en kopierad manual) innan jag på allvar förstod vad det handlade om.

Egentligen var det först efter att jag spelat så vitt skilda rymdfararspel som Wing Commander, Starglider och Space Quest-serien som jag åter satte mig ner med Elite – kanske inte så mycket för att spela som för att kolla vad det egentligen var som gjorde det så fantastiskt år 1985 (när det väl släpptes till C64).

Det är dags att göra det igen – för Elite: Dangerous är precis vad en Han Solo-wannabe vill ty sig till. Jag uppgraderade nyligen min arbetsstation och kan utan vidare maxa allt på skärmen; och det ser fantastiskt ut.

När jag närmar mig en dockningsstation finns verkligen alla detaljer där, det är samma känsla av att ta sig fram i den mörka rymden – obefolkad och trång på samma gång – men istället för vektorlinjer finns det hårda, fysiska föremål framför mig, svävandes i det kalla mörkret.

Min enda oro var multispelarmomentet. Jag har svårt för främlingar när jag spelar; inte så mycket för att de ofta är svårare än datormotståndare utan för att de nästan alltid bryter min immersion. Jag vill inte höra gapande människor i hörlurarna vid varje navigeringsboj eller bli överfallen – trots tomt eller obetydligt lastinnehåll – av tungt bestyckade veteranspelare utan annan anledning än att det är skoj.

Elite: Dangerous erbjuder en mix jag gillar; det går att spela själv – och du får välja detta vid varje speltillfälle – men alla spelar online samtidigt och påverkar världen oavsett. Det betyder att jag slipper alla flåbusar som skriker mig i örat (och de slipper mig) men den galax vi spelar i utvecklas lika för oss alla. Det finns datorstyrda pirater, noobs och polisstyrkor ändå för den som vill glida runt i ett universum du själv bygger upp din immersion kring.

Med det sagt känns Elite: Dangerous inte riktigt färdigt. Braben och hans gäng lovar ständiga uppdateringar som levereras kostnadsfritt för de som redan köpt spelet. Det pratas om att vi ska kunna landa på planeter och se oss omkring, gå runt i våra skepp, fylla dem med AI-styrda besättningsmedlemmar, gå runt på dockningsstationerna och en hel mängd annat. Om det stämmer och om det går i denna riktning blir Elite: Dangerous ett spel som ständigt utvecklas.

Som det ser ut i dag kommer Elite: Dangerous inte att tilltala alla. Det går att påstå att det inte händer något eller att inlärningskurvan och svårighetsgraden är för hög. Det tar lite tid innan du skrapat ihop tillräckligt med pengar för att ens börja bestycka det ganska usla skepp du lånat för att börja din resa.

Men Elite är ett upptäckar- och handlarspel, inte ett Mass Effect-epos. Du hittar mycket av känslan från original-Elite tillsammans med den fantastiska grafik 2014 års spel erbjuder. Det är i de små besluten spelet hittar sin charm; hur ska jag hitta det guld kartellen i Obambiva-systemet behöver? Bör jag ge mig in på att utvinna resurser ur asteroider och annat rymdskräp – det är både dyrt och arbetsamt? Är jag tuff nog att ta mig an rena prisjägaruppdrag?

Efter ett gäng timmars spelande uppgraderade kommendörkapten Nathan Hawker sitt lånade skepp till Adder-modellen som tillåter både större lastutrymmen, längre hyperrymdresor och resursutvinning. I mån av tid ska han ge sig djupare in i de okända system för att systematiskt undersöka och kartlägga nya upptäckter som både kan leda till äventyr och lite pengar på fickan.

Jag kommer inte att ha tid tillräckligt för att bli elit – men jag kommer definitivt att återvända lite då och då på samma vis jag regelbundet återkommer till The Elder Scrolls V: Skyrim.

Ha en fortsatt härlig söndag!