I omgångar pratas det mycket om skärmtid, det vill säga den tid vi lägger på att interagera med tekniska saker som på något sätt presenterar sitt innehåll via en skärm. Definitionerna av termen varierar lite, men på ett ungefär.

Framförallt handlar debatten ofta om ungdomars skärmtid – och att den ökar. Och huruvida detta är bra eller dåligt. Påfallande ofta dras en koppling mellan barns skärmtid och teknikintresse, vilket kan vara ett snedtänk.

I dagens DN skriver Linus Larsson, medförfattare till Minecraft-boken och Svenska hackare, att barns frekventa användning av Internet inte automatiskt är ett frikort till värdefull teknikkunskap. Världen kommer att behöva fler teknikkunniga i framtiden men att blott använda sig av tekniska produkter är inte (längre?) en garanti för kunskap.

Utvecklingen mot mer lättanvända gränssnitt de senaste årtiondena har varit en välsignelse för att demokratisera digitaliseringens verktyg. Teknikens möjligheter har öppnats för otaliga människor som varken har intresse för eller kunskap om teknik på ett djupare plan.

Baksidan av detta är att man inte lär sig särskilt mycket om teknik av att använda plattorna. De är helt enkelt så förtvivlat enkla att använda att de inte kräver någon kunskap om programmering, om hur nätverk fungerar eller om hur hårdvara är konstruerad.

På Twitter svarar Mikael Pawlo, en av de intervjuade i Generation 64, snabbt på Twitter:

(Sw) @LinusLarsson:s utmärkta text i DN i dag kom att påminna mig om hur @Spelpappan citerade mig i Generation 64:

Texten och genmälet efteråt får mig att tänka på fler saker som uppkom i diskussionerna kring hackers och tekniktillgänglighet under faktainsamlingsperioden inför skrivandet av boken. Det pratas mycket om tekniktillgång och att den är nödvändig för ett växande intresse för teknik och tekniska saker – men erfarenheter visar att den är långt ifrån tillräcklig.

När ny teknik är förunnat några få krävs ofta specialistkunskap; sådan kunskap var vi på 70- och 80-talet rädda att alla inte skulle kunna tillgodogöra sig – därför anordnades programmeringskurser till höger och vänster för att förbereda den svenska befolkningen på framtiden med datorer.

I takt med att våra datorer blev allt bättre på att göra det de var ämnade för – och sedermera verkligen blev allmängods – slipades mycket riktigt trösklarna ner, det är inte längre svårt att hantera en dator. Alla blev lyckliga datoranvändare.

Blev alla teknikintresserade? Svar: nej. Risken blev tvärtom att den som är född med en naturlig fallenhet för teknik kanske aldrig inser det om stigarna i unga år alltid är upptrampade. Jag tänker här spontant på ett annat stycke ur boken jag arbetade med under större delen av fjolåret – i kapitlet som diskuterar just ordet hackare:

Den som ser datorn som ett verktyg—och inte ändamålet i sig—är ingen hackare. Att datorn blir vanligare i en befolkning i stort innebär alltså inte automatiskt att även hackarna blir fler.

En ingrediens som intervjuobjekten ofta återkom till – men som jag kanske i mindre utsträckning valde att öppet diskutera – var teknikens roll i revolten mot vuxna. En viktig del av charmen med att pyssla med teknik, att ”hacka”, var att föräldrarna antingen inte fattade något eller ännu hellre att de aktivt motsatte sig det hela.

Många teknikbejakande föräldrar är i dag kvicka med att berätta hur de sätter den ena programmeringsmiljön efter den andra under näsan på sina femåringar.

Risken finns att det hela får motsatt effekt – programmeringen och teknik är farsans och morsans projekt, ungdomarna själva revolterar genom att göra något helt annat. Knarka, lyssna på dansband eller nåt annat – vad vet jag?

Hackare är personer som gillar att plocka sönder sina grejer för att se hur de fungerar. Förbjuder du ditt barn att plocka isär dyr teknologi kan du ge dig hundan på att det blir ännu roligare att göra det.

Tillgång till teknik är en förutsättning för teknikintresset – men det är mycket riktigt ingen garanti i sig.