Insända teckningar till tidningen Datormagazin har blivit ett eget litet kapitel i sig här pÃ¥ Spelpappan. För ett tag sedan kikade jag pÃ¥ nÃ¥gra roliga exempel – och i vintras fick jag dessutom en pratstund med norrmannen TEH som ofta gladde läsaren med sina alster.

En hemlig tecknare jag länge gÃ¥tt bet pÃ¥ kallade sig Razor – och fanns bara med i fyra nummer. Jag har äntligen hittat honom.

När jag lade ut texten om TEH pÃ¥ min Facebook-sida blev mÃ¥nga glada över att äntligen fÃ¥ stifta bekantskap med honom. Hemliga men Ã¥terkommande tecknare skapade en mystik som kanske inte tecknaren själv märkte av – innan Internet var interaktivitet betydligt svÃ¥rare – men folk minns verkligen mer än man tror.

Bland kommentarerna fanns nÃ¥gon som undrade om jag inte ocksÃ¥ kunde hitta ”Razor”. Jag greppade inte först, men mindes plötsligt en svart, cynisk serie med en skuggliknande gestalt i nÃ¥gon slags cape, rufsigt hÃ¥r och som bara visade ögonen. Serierna handlade om en Howard Briggs som ville bli ett med sin dator och utförde de mest makabra experiment.

När jag kikade i mitt arkiv blev jag förvÃ¥nad över att endast hitta fyra serier gjorda av Razor – och att den dessutom skulle vara specialbeställd av tidningen Datormagazin.

I nummer 2-1988 förkunnar man dessutom att tecknaren i fråga kommer från tidningen Heavy Metal, vilket ytterligare borde göra upphovsmannen hyfsat lätt att identifiera:

”Nu börjar den. Razors specialritade serie för Datormagazin. Razor är en av de fÃ¥ svenska Heavy Metal-tecknarna som vi fattat tycke för. Hans smÃ¥tt absurda svarta stil är inte lik nÃ¥got vi sett tidigare. I detta och kommande nummer ska Razor berätta sanna osannolika märkliga historier frÃ¥n The World of Computers. SÃ¥ hÃ¥ll i er. Det bär iväg. LÃ¥ngt, lÃ¥ngt bort …
I detta första avsnitt handlar det om datorfreaket Howard Briggs. Längre fram kommer den märkliga historien om det första verkliga 3D-spelet, och om hur det kan gÃ¥ när man verkligen fÃ¥r HighScore.”

Vem var dÃ¥ denne Razor? Eftersom serien skulle vara ”specialritad” vände jag mig till chefredaktör Christer Rindeblad:

Oj. Har inte en susning vem det var. Minns inte alls något om en Razor.

Efter att ha provat några andra namn från den gamla redaktionen lade jag ner det spåret; det var helt enkelt för länge sedan och för mycket vatten hade flutit under broarna.

Det gick nÃ¥gra mÃ¥nader innan jag pÃ¥ nytt sökte efter Razor. Första serien hade initialerna ”DOA” skrivna bredvid skuggmannen. Vad betydde detta – var det mÃ¥nne figurens namn, eller nÃ¥got annat? Initialerna Ã¥terkommer pÃ¥ tredje teckningen – och längst ner pÃ¥ sidan sÃ¥g jag dessutom att det stÃ¥r skrivet ”series of Demons of Art by Razor”. Game Over-skärmen pÃ¥ sista rutan stÃ¥r det ocksÃ¥ ”Demons” pÃ¥ – här var alltsÃ¥ ett spÃ¥r.

Men vem var/är Demons of Art och hur hängde det ihop med Razor? Några sökningar på Google levererar ganska mycket fantasybilder av olika slag samt en mängd andra referenser. Några sökningar till med olika kombinationer av DOA och Razor ledde mig dock in på ett spår.

”Demons of Art” är nämligen en av Stockholms första graffiti-grupper frÃ¥n mitten av 80-talet. Medlemmar i sÃ¥dana graffitikollektiv har handles, precis som i datorernas demoscen, och använder dessa hellre än sina riktiga namn. Razor var/är alltsÃ¥ en medlem i Demons of Art.

På olika forum viskades det dessutom att Razor egentligen ska heta Krister Linder, vilket är ett namn som klingade igenkännande.

Krister Linder är det egentliga namnet på artisten Chris Lancelot som slog igenom i gruppen Grace, vilka sjöng ledmotivet till Staffan Hildebrands kultfilm, Ingen kan älska som vi, med bland annat Izabella Scorupco i huvudrollen.

Chris Lancelot bildade även gruppen Dive, vilka Ã¥r 1990 slog igenom pÃ¥ listorna med lÃ¥ten Captain Nemo – kunde detta verkligen vara samme Razor som tecknade de tuffa serierna i Datormagazin?

Jag kontaktade givetvis Krister Linder i hans hem i New York för att få svar.

Tack för du hittade mig. Om du har en scanner tillhands får du gärna maila över serierna så jag kan fräscha upp minnet och återkalla tiden/känslan.

Krister Linder – framför graffiti han poängterar att det inte är han som mÃ¥lat.

Bingo. Razor är Krister Linder, vilket väl fÃ¥r ses som en smärre bomb i retrovärlden. Han var heller inte ovillig att prata lite om tiden kring 1988 – men kanske nÃ¥got oförberedd. Efter ett par dagar hördes vi av igen och han hade fÃ¥tt kika igenom sina gamla serier och hade svar pÃ¥ det mesta.

Hur gick det egentligen till när du kom i kontakt med Datormagazin?

Det var under Ã¥ren dÃ¥ hip-hop precis hade exploderat i Stockholm. I princip alla ungdomar i Kungsan hade nÃ¥gon slags roll i hip-hopkulturen. Jag var graffiti-konstnär och en av mina sÃ¥ kallade ”tags” var Razor.

En av de första vuxna som såg någon slags talang i mig var dåvarande grundaren av kommunikationsbyrån Vision & Verklighet, Hans Hassle. Han hade alltid massa spännande kontakter och projekt på gång och trollade på något vis fram Datormagazin-giget.

I tidningen står det att du tecknade för Heavy Metal; det är en tidning jag mest känner till namnet och inte läst särskilt mycket av. Var du ofta publicerad där?

Haha, nej de publicerade en av mina serier vid ett enda tillfälle. Mer än så var det inte men det var likväl anmärkningsvärt eftersom publikationer som Heavy Metal, EPIX, Pox och liknande vuxenserier var en stor del av vår lektyr på den tiden. För en Stockholmsk gatukonstnär som jag själv var en sådan stolt bedrift något man inte gärna höll tyst om.

Minns du att du inspirerades av någon annan serie just när det gäller Razor-serien om Howard Briggs?

Inte någon annan serie, vad jag minns. Men temat med ett galet geni som försöker uppnå superkrafter via teknologi ju gammal som gatan. Serien är nog mer inspirerad av diverse scifi-klassiker som exempelvis Flugan.

Razor är såvitt jag förstår din handle i graffiti-världen och Demons of Art er grupp; varför var det viktigt för dig att ha ett alias även i serievärlden? Jag minns ju Grace och det var ungefär samtidigt; ville du skilja dessa två karriärer åt, kanske?

Precis sÃ¥. Karriär eller inte sÃ¥ handlade det om att det inte var gatukonstnären Razor som stod och sjöng ”Ingen Kan Älska Som Vi” i utsÃ¥lda folkparker. Inte heller var det Chris Lancelot som uttryckte sig med sprayburk och electric boogie.

Jag förstod ganska tidigt att jag rymde flera karaktärer inombords och att de behövde få förbli åtskilda för deras respektive uttrycks skull.

En annan sak var ju att gatukonstnärerna på den tiden var enormt  ljusskygga och diskreta med sina sanna identiteter, medan popmusikvärlden helt och hållet handlade om att marknadsföra och exponera sig.

Vilken var din egen datorerfarenhet vid denna tid? Inledde du kanske också med Commodore 64 eller Amiga 500?

Mina bristfälliga datakunskaper på den tiden sträckte sig högst till scifi-filmer och William Gibsons böcker.

Och sÃ¥ till sist…finns kanske nÃ¥got original av Razor-serien kvar?

Inte vad jag vet, broder. I så fall undangömd i någon nostalgikartong i mammas källare.

Avslutningsvis hoppas jag verkligen att mamma kollar runt i källaren vid tillfälle. Det hade varit väldigt trevligt att stifta bekantskap med Howard Briggs i äkta svart tusch i originalutförande.

Det var den korta berättelsen om Razor och hans mystiska teckningar. Det visade sig bli en berättelse med många fler bottnar än jag hinner dyka ner till här.

Kanske väljer Razor själv att berätta ännu mer vid annat tillfälle. Jag skickar honom i vilket fall ett stort tack för hjälpen och lycka till i den fortsatta karriären, bland annat som sångare i metalbandet, Enter the Hunt. Tack.

Ha en fortsatt härlig onsdag!