Somliga spelsessioner fastnar. De flesta gör det inte; de hundra- eller tusentals timmar du ägnat åt att spela fungerar oftare som rent tidsfördriv än som filosofiska uppenbarelser som förändrar ditt liv.

Police Quest II förändrade inte heller mitt liv – men det var första gången jag satt på helspänn genom upplösningen av ett spel – trots förhållandevis rutten grafik och blipp-bloppigt, PC-liknande ljud. Och det fastnade.

Det fanns ett problem med Sierra-spelen – och det var att de ju egentligen utvecklades för PC-miljö. Det innebar att grafiken jämt var mycket sämre än den hade behövt vara – fram tills dess att PC-maskinerna verkligen spottade upp sig. Då gick de snyggare spelen istället inte att köra på en gammal Amiga 500 längre.

Rent ljudmässigt var dock Amiga-versionerna alltid överlägsna sina PC-original. I Police Quest I märks kanske inte detta, då skotten som inleder hela äventyret är knastriga och burkiga – men betänk då att de i PC-versionen spelades upp som pip från moderkortet, då ljudkort på den tiden var ovanliga.

Uppföljaren Police Quest II hade allt en 70-talist uppväxt med Miami Vice, Hill Street Blues och Kojak kunde önska.

Du är Sonny Bonds – en patrullerande snut som kommit upp sig i graderna efter att du satt fast knark- och våldsbaronen, Jessie Bains, även kallad ”Death Angel”. Numera är du spanare med snyggt kontor och snabb bil – och du har dessutom börjat dejta din high school sweetheart, Marie Wilkans, som du tydligen hjälpt få ordning på sitt liv mellan de två delarna.

Allt var perfekt i den lilla staden Lytton, om bara inte Jessie Bains rymt från fängelset under våldsamma former.

[slideshow_deploy id=’16050′]

Police Quest II är den typen av äventyr som är vanlig i rollspel; det får dig att tro att det är du som för händelserna framåt, medan allting egentligen ligger linjärt och väntar på dig. Ett exempel är listan du hittar under en patrull – en lista över de namn Jessie ”Death Angel” Bains tänker hämnas på.

Ingen berättar för dig att du ska söka på namnen i polisens databas – men när du gör det rullar äventyret vidare. Det känns som att du är smart, och det är ett upplägg jag gillar. Från första till sista sekund älskade jag Police Quest II; det saknade alla meningslösa polisiära uppgifter som första delen av serien tvingade på dig och det hade ännu inte blivit för mastigt för sitt eget bästa som redan trean lyckades med.

Musiken och inledningen sätter stämningen direkt – även om det ser töntigt och platt ut i dag. Bakom musiken ligger Sierras egen kompositör, Mark Seibert, som bland annat också gjorde musik till spelserier som Quest for Glory.

Varsågod – Police Quest II till A500 från 1990