Spel på Commodores datorer var inte alltid lika lättillgängliga som vi vill minnas dem och musiken inte alltid lika härlig att lyssna på som i dag.
Ett av mina absoluta favoritspel inom sportgenren var Superstar Ice Hockey som levererade nästan verklighetstrogen action i rinken, tyckte vi. Om du orkade ta dig förbi de 30 sekundernas irriterande intromusik, vill säga.
Ishockey var en viktig grej för mig när jag var tonåring; inte för att jag spelade själv – tvärtom – utan mest för att jag tyckte att det var en riktigt rolig lagsport att se på. Nästan lika rolig som fotboll.
Under lång tid var International Hockey av Ken Grant till C64 det enda hockeyspel vi hade. Spelarna körde runt som yra höns och känslan var snarare att springa barfota på en filtmatta än att glida runt på skenor. Den stora finessen var en raspig talgenerator som skrek ”He scores!” varje gång det blev mål – följt av ett högljutt rassel från publiken.
Det var därför med tappade hakor jag och kompisgänget för första gången spanade in Superstar Ice Hockey på en liten lokal datormässa i Malmö. Känslan var otrolig; de gled runt som om isen var hal, det fanns offside, utvisningar – och målvakten kunde plocka pucken! Vi köpte genast grannlåten eftersom vi inte orkade vänta tills dess piratkopieringskedjan skulle nå vårt lilla lama gäng.
[slideshow_deploy id=’18800′]
Till saken hör att ingen av oss hade råd med diskettstation, varför vi såklart tvingades köpa kassettversionen. Det är i grunden samma spel men helt utan ligasystem, det handlar alltså bara om att du tas direkt till match och får bestämma vilka lag som ska mötas and that’s that.
Just den detaljen hade vi kanske inget emot. Det vi kanske inte väntade oss var att varje gång du laddar in spelet – vilket du är tvungen att göra efter varje spelad match – måste du se drygt 30 sekunders intromusik spelas. Det är ingen laddmusik, bandaren står helt still och inget annat händer heller i bakgrunden. Du kan inte heller trycka dig förbi intro utan måste lyssna på denna enerverande musik i en halv minut för att få spela.
I dag hade detta varit spelmässigt självmord – men år 1987 antar jag att man ville få valuta för John A. Fitzpatricks musik nu när han ändå gjort sig besväret att skriva den. Fitzpatrik är för övrigt en liten doldis i C64-världen men ligger faktiskt bakom den ljuva musiken till klassiker som Barry McGuigan World Championship Boxing, Mancopter och Bruce Lee.
Varsågod – Superstar Ice Hockey till C64 från 1987
Ha en fortsatt härlig söndagkväll!